Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
573
Tyska litteraturen
574
öfver mängden af jämnåriga och äldre höjde sig från
midten af 1770-talet J.W.von Goethe (1749-1832), som i
ojämförlig universalitet lyfte den tyska litteraturen
på de mest skilda områden till dess höjdpunkt. Först
och främst skapade han en lyrisk diktning, som i en
oerhörd mångfald af stilar och former gaf uttryck
för hans inre lif med dess outtömliga rikedom på
stämningar och känslor. Den betecknar den tyska
poesiens renässans från diktningen efter förebilder;
dess okonstlade individualism betydde frigörelse,
och i dess jämvikt af fantasi och tanke visar sig
hans enastående förmåga att i poesiens formspråk
ena sin själs krafter till harmoni. Med "Götz"
skapade han ett nationellt, historiskt, realistiskt
skådespel, som gjorde epok, med "Werther" vann han
hela Europas öra för känslans, lidelsens rätt och
förde med dessa båda 1770-tals-verk "Sturm-und-drangs"
idéer till ryktbarhet och seger. Efter ett årtionde
af relativ litterär ofruktbarhet gaf han med
"Iphigenie" och "Tasso" i formen klassiska skådespel,
hvilkas upphöjda majestät lämnade samtiden rätt
likgiltig. I nya romaner skapade han mönsterbilder
för psykologisk analys i berättande form, och med
"Faust" det verk, som med sitt humanitetsideal och
sitt öfverflöd på lifsinnehåll är hans yppersta och
betydelsefullaste. Den med ett starkt inflytande från
antiken mättade nyhumanism, som Goethe företrädde
från slutet af 1780-talet, var en i teori och
alstring aristokratisk, etisk, stiliserad konst,
som i st. f. Sturm-und-drangs originalitetsjäkt och
naturalism sökte det typiska, allmängiltiga. Vid
Goethes sida stod ett årtionde J. Chr. F. Schi1ler
(1759-1805), som börjat med skådespel
och dikter af våldsamt oppositionellt patos och
lidelsefull öfverspändhet, men vid 1790-talets
början nått fram till en konstteori af storslagen
idealitet, enligt hvilken konstens uppgift är
att förädla människornas väsen genom de bilder af
skönhet och upphöjdhet den framställer. Den tyska
litteraturens förnämste dramatiker, gaf Schiller i
en rad af mäktiga skådespel scenisk gestaltning åt
sina idéer. Hans frihetspatos och sublima tolkning af
stora historiska personligheter gjorde honom folkkär,
och det retoriskt uppfostrande i hans stil stod
i samklang med tidehvarfvets begär efter ståtlig,
klangfull diktion. Medan Goethe aldrig upphörde att
syssla med naturens studium och i sina arbeten städse
förblef på en gång skapare af lefvande gestalter
och naturförklarare, var Schiller ideal-bildare,
uppfostrare, tankelyriker, för hvilken historien
och filosofien voro de viktigaste kunskapskällorna,
Tillsammans förde de den tyska litteraturen till
dess höjdpunkt och voro från "xenien"-året 1796 och
balladåret 1797 de erkände ledande andarna. Jämte
Herder och Wie-land gjorde de Weimar till tyskarnas
andliga medelpunkt.
I den öfverrika blomstring, som den tyska vitterheten
uppvisade under 1700-talets tre sista årtionden, ha
utom de redan nämnde författarna många talangfulla
skriftställare sin del. Nämnas kunna ytterligare
lärodiktaren Tiedge (1752-1841), de populäre
lyriske landskapsskildrarna Matthisson
(1761-1831) och Salis (1762-1834), den alemanniske
dialektskalden Hebel (1760-1826), Rügens sångare
Kosegarten (1758-1818)
Oerhördt uppburna al den stora publiken voro den
framstående skådespelaren I f f l a n d (1759
-1814), som behärskade skådebanan med sina ytliga
och känslosamma, effektrika stycken, och Kotzebue
(1761-1819), som författade en mängd sentimentala
teaterstycken, af hvilka senare lustspelen fortfarande
äro mycket populära, och äfven familjeromaner; som
romanfabrikant var A. H. J. Lafontaine (1758-1831)
med sina gråtmilda, dygdepredikande och vällustfyllda
alster den omtycktaste. Jämte familjeromaner voro
riddar-och skräckromaner den allmännast uppskattade
förströelseläsningen. Af vida högre värde var den
romandiktning, som skapades af Jean Paul F. Richter
(1763-1825) och likaledes var ytterst populär. Den
stod genom sitt smicker af läsare och läsarinnor
och sitt själfkoketteri i medveten motsats mot
Goethe-Schillers konst; humor, känsla, förstående
för lifvets styfbarn, idyllisk detaljmålning och en
blott alltför obehärskad infallsrikedom utmärka honom,
på samma gång som bristande konstnärligt formsinne,
dilettantism och öfverspändhet i uppfattningen.
Goethe och Schiller hade tagit betydande, delvis
afgörande intryck af sin samtids religiösa och
filosofiska författare i Tyskland. Svärmaren Lavater
(1741-1801), som var Tysklands biktfader,
den pietistiske Jung-Stilling (1740- 1817) och
känslofilosofen F. H. J a c o b i (1743- 1819)
utöfvade ett icke ringa inflytande inom skilda
kretsar. Af ojämförligt mycket mera djupgående art
vardt emellertid den inverkan på litteraturen, som
utöfvades af de store filosofiske systembyggarna
I. Kant (1724-1804), "upplysningens" öfver-vinnare,
hvars förste store lärjunge inom poesien Schiller
var, J. G. Fichte (1762-1814) och F. W. J. Schelling (1775-1854), hvilka voro den följande
epokens lärofäder, och slutligen G. W. F. Hegel
(1770-1831) samt Arthur Schopenhauer (1788-1860),
som starkast påverkade ännu senare tider. De sista
åren af 1700-talet sågo framträdandet af nyromantiken
(jfr Nyromantik), den kulturriktning, som i stort sedt
behärskar de första årtiondena af 1800-talet. Den
hämtade källflöden från Sturm-und-drang och Herder,
från Kant likaväl som från Schiller och Goethe, och
medelbart genom dessa eller direkt från Shaftesbury,
Hemsterhuis och Platon. Den var i regel metafysiskt
spekulativ, sökte tydningen af lifvets gåta,
tillvarons hemlighet. Nyromantikerna uppfattade
den materiella verklighetens värld som symbolisk
för andens och sågo i poesien enheten af dessa
båda. Endast det skapande snillet, lärde Schelling,
det omedvetet medvetna, ger i det äkta konstverket
en bild af världen, den fullkomligaste organismen,
det fullkomligaste konstverket. Poesien är det
oändligas återsken; sträfvandet till det eviga,
personlighetens djupaste och innersta finner
sitt fullkomligaste uttryck i konsten, som alltså
genomandas af en längtan efter ett högre. Under sina
olika utvecklingsskeden undergingo de romantiska
åskådningarna många förändringar, och olika gestaltade
sig de ledande teorierna hos olika grupper och olika
ledande personligheter inom rörelsen. Den ursprungliga
romantiska kretsen bestod af följande personer:
bröderna Friedrich (1772-1829) och August Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
