- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
575-576

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska litteraturen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tyska litteraturen 9 71) von Sch le gol (1767-1845),, hvilka i tidskrifterna "Athenäum" och ''Europa" samt teoretiska arbeten gåfvo impulser och ledande idéer, genom sin kritiska och vetenskapliga verksamhet fördjupade och vidgade det estetiska omdömet och den litterära kunskapen; den senare verkade äfven mäktigt som öfversättare; Tieck (1773-1853), som återväckte folksagans stämningsrikedom och i lyriken sökte en rent musikalisk form och absolut känsloinnehåll, medan han i sina dramatiska verk gaf uttryck åt den romantiska ironien och som äldre skapade en resonemangsnovellistik af värde och en skarpsinnig dramaturgisk kritik; W a c-kenroder (1773-98), som entusiasmerade kamraterna för musik, gammaltyskt måleri och medel-tidslif; Novalis (F. von Hardenberg, 1772-1801), hvars innerliga religiösa lyrik, mystiska medeltidsroman och djupsinniga aforismer ega en utsökt form; teologen Fr. Schleiermacher (1768-1834), återväckaren af en fördjupad religiositet, jämte Schleglarna och Schelling den viktigaste af de nyromantiska teoriernas utbildare. - Samtida med dessa och ej utan inflytande var den mystiske filosofen F. von Baader (1765-1841). Den yngre romantiska kretsen, som 1805-08 samlades i Heidelberg, behärskas icke af samma spekulativa intresse som den äldre, men fortsätter och vidgar dess verksamhet i patriotisk anda. Tiecks och Wackenroders impulser framkallade den rika germanistik, som fick sina förnämsta representanter i bröderna Jakob (1785-1863) och W i l h e l m Grimm (1786-1859), hvilkas sagosamling fick så stor betydelse, och som gick hand i hand med det herderska intresset för folklitteratur. K. Brentano (1778-1842) och hans svåger Achim von Arnim (1781-1831) utgåfvo ett af tidehvarfvets betydelsefullaste verk, "Des knä-ben wunderhorn", en samling gamla tyska dikter, som utöfvat ett utomordentligt inflytande på den tyska lyriken; Brentano var en rikt utrustad lyriker, Arnim en kärnfull berättare. G or res (1776-1848) bidrog med en utgifning af gamla tyska folkböcker, mytologiska arbeten och stilistiskt lysande patriotiska agitationsskrifter. Den störste lyrikern var E i c h e n d o rf f (1788-1857), hvars melodiösa, sångbara stämningsdikter och visor erinra om Goethe och folkvisan. Modeförfattare var en tid Fr. de la Motte-Fouqué (1777 -1843) genom sina riddarromaner och nordiska forntidsdramer. Mer eller mindre nära de nu nämnde stå flera dåtida skalder. Tidigt bröts den af antiken och Schiller påverkade elegikern H ö 1-derlin (1770-1843). E. T. A. Hoffmann (1776-1822) framställde med visionär fantasistyrka underbara figurer och hemlighetsfulla själstillstånd ; som få andra var han det undermedvetnas tolkare i realistiskt påtaglig gestaltning. En dramatiker af första rang var H. von Kleist (1777-1811), som i likhet med Hoffmann var en skarpsynt realist med intresse för människonaturens nattsidor och i skådespel som noveller och dikter ådagalade kraftig gestaltningsförmåga och själfständig, fast form. På båda de nu nämnde inverkade starkt G. H. ron Schubert (1780-1860), som genom sina psykologiska arbeten fick verklig betydelse för litteraturen. Z. Werner (1768-1823) egde likaledes lysandn dramatisk bes-åinine;, men i hans från Schiller utgående skådespelsdiktning härskar ytlig vidskepelse; olycksdiger tillfällighet har trädt i st. f. den antika ödestragiken. Dötta s. k. schicksals-drama (se d. o.) var emellertid sceniskt verksamt och odlades med framgång af bl. a. Mullner (1774-1829) och E. von H o u-wald (1778-1845). - En grupp, som särskildt omhuldade hembygdsmotiv, bildades af de omtyckte schwabiske skalderna. Deras främste man var Uhland (1787-1862), som förnyade den folkliga balladen och i klar, genomarbetad, lätt-tillgänglig form diktade natur- och känslolyrik samt äfven verkade som germanistisk litteraturforskare; jämte Eichendorff namnes han ofta som Tysklands nationellaste skald. Till gruppens populära gestalter hörde J. Kerner (1786-1862), som i äkta folkton skref både glädtiga och svårmodiga visor samt i romanser och ballader skattade åt sin tro på spöken och andeuppenbarelser, G. Schwab (1792-1850), Uhlands och Kerners lärjunge, samt J. G. F i sch er (1816-97), K. May er (1786-1870) och G. Pfizer (1807 -90), alla tre framför allt naturskildrare. Äfven E. M ö rik e (1804-75) hörde dit; hans okonstlade, djupt harmoniska, rika och rena lyrik har småningom trängt sig i förgrunden af den högst betydande lyriska alstringen i Tyskland .under tiden efter Goethe. Nära schwabarna stod natur-lyrikern och filhellenen W. Muller (1794- 1827). En särskild grupp bilda äfven de skalder, som under frihetskrigen mot Frankrike eldade till fosterländsk handling. Den i Svenska Pommern födde och bosatte E. M. Arndt (1769-1860) föregick med flammande upprop och enkla, kärnfulla, folkliga sånger; Fichte, Kleist, Brentano, Fouqué, gymnasten F. L. Jahn (1778-1852), den demokratiske J. G. Seume (1763-1810), Schellings trogne lärjunge den norskfödde S t e f-fens (1773-1845), bröderna Stolberg m. fl. tillhöra de äldre i denna patriotiska skara. T. K ö r-n e r (1791-1813) beseglade med hjältedöden sina inspirerade och medryckande soldatsånger, M. von Schenkendorf (1783-1817) förenade mystisk religiositet med stortysk patriotism och var "kejsardömets härold". - Den i Tyskland naturaliserade fransmannen A. von Chamisso (1781-1838) skref ballader i skräckromantisk stil och äkta, djup känslolyrik samt vardt banbrytare för den politiska dikten i Bérangers stil. J. M o-sen (1803-67) skapade haltfulla historiska och problemdikter. Alltifrån början af 1820-talet visade sig på olika sätt upplösande tecken inom den romantiska vitterheten, äfven om vissa af dess grundtankar och mycket af dess form fortfarande dominerade. Tiden \ar efterblomstringens, och kritiska förebud till nya litterära hvälfningar visade sig i allt tätare skaror; den politiska reaktionen under den heliga alliansens tid och angreppen på den gåfvo ofta en öfvervägande politisk fägring åt de vittra nydaningsförsöken. En ättling af romantiken och likväl dess bittre vedersakare var H e i n e (1797-1856), som af alla tyska skalder efter Goethe utöfvat det största inflytandet. Med nervös känslighet i förnimmandet och utomordentlig virtuositet i utförandet skapade han en modern, "intressant" lyrik, hvars beräkningsfulla stÄmninsrsbrott och ifriga sjäHbespafirling rätt snart

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 31 21:56:26 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcj/0318.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free