- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
577-578

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska litteraturen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tyska litteraturen )7S maner. Han gjorde dissonansen till princip för sin konst; efterbildande och sammanfattande den föregående epokens rika poetiska landvinningar, gjorde han dem till verktyg för sin disharmoniska subjektivitet. Som prosaist och tidningsman var han en outtröttlig stridsman mot det politiska förtrycket och en kvick, ironisk, hänsynslös förfäk-tare af julirevolutionens idéer med en ny, mångskiftande stilkonst af smidighet och lätthet, fotade på franska förebilder. - Den af Heine skamlöst smädade grefve A. von Platen-Haller-m u n d (1796-1835) var också en fiende till den urartande romantiken; strängt angrep han schick-salsdramatiken och epigonpoesien. Hans egen diktning var idékylig, formellt omväxlingsrik och mönstergill; politiskt liberal, omfattade han polackernas frihetssträfvan med särskild värme. Otroligt produktiv och dilettantiskt mångskrifvande, gaf Riickert (1788-1866) likväl i patriotiska stridsdikter och kärleksvisor samt tolkningar af österländska diktverk betydande tillskott till sitt lands förblifvande diktskatt. Äfven hos Hoff-mann von Fallersleben (1798-1874) är det alltför mycket innehållstorftiga versöfningar; folkligt kraftiga improvisationer, fosterländska och politisk-demokratiska sånger ha gjort honom populär. Obeaktad förblef däremot Annette von Droste-Hiilshoff (1797-1848), nu kallad Tysklands största skaldinna, trots bristen på musikalisk form, på grund af sin kraftfulla, själsstarka, innerligt fromma poetiska alstring, hvars realistiska landskapsteckning bär utpräglade hembygdsdrag. Sent kom äfven uppskattningen af K. I m m e r-mann (1796-1840), som i romanform angrep tidens falska anspråk och som motsats häremot gaf den första stora realistiska hembygds- och bondeskildringen; bland hans efterföljare som allmoge-skildrare var schweizaren A. B i t z i u s (1797- 1854) en af de förnämste. Massan af romanförfattare sökte endast åstadkomma populär förströelseläsning, K. Heun (pseud. H. Clauren; 1771- 1854) genom flackt sentimentala, S p i n d Te r (1796 -1855) genom spännande historiska romaner. En renässans kom delvis genom Walter Scotts inflytande, som tidigast vardt skönjbart hos H a u f f (1802-27), hvilken äfven författade omtyckta sagor, och Härin g (pseud. Wilibald Alexis; 1798 -1871), som romantiserade Brandenburgs historia, medan K. von Holtei (1797-1880) skildrade sitt eget brokiga lif och K. P o s 11 (Ch. Seals-field; 1793-1864) med själfsynens pålitlighet, stark naturalism och ifrig beundran berättade om det nya Amerika; F. Gerstäcker (1816-72) var hans vida svagare lärjunge. - Dramat mottog näppeligen nya impulser, men var föremål för flitig odling. Ett naivt geni var wienaren F. Raimund (1790-1836), som helt anslöt sig till sin stads folkdramatik, sagorealismen, feeri-operan. Jämförlig med Kleist var wienaren Grillparzer (1791-1872), som med sagodramer, klassicistiska och historiska skådespel skapat psykologiskt djupa, sceniskt verksamma och af en vemodig idealitet fyllda dikter, i hvilka typiskt stora och betydande lefnadsöden framträda. Fragmentarisk var Chr. Grabb e (1801-36), hos hvilken en måttlös genisjuka förstörde den dramatiska kraften. Epigon var den lifligt uppskatta do Tryckt den 8'3 20 M ii n c h - H c l l i n g h a u s e n ',1806- 71). «-n scenens realist den tidigt bortryckte G. B ti c h-ner (1813-37). Lustspelsförfattare med stark dragning åt det lumpna var den populäre N e-stroy (1802-62), gemytligare den ytlige E. von Bauernfeld (1802-90), till hvilken den tokrolige R. B e n e d i x (1811-73) ansluter sig. Med 1830-talet vardt oppositionsrörelsen inom litteraturen alltmer framträdande. En polemisk tendenslitteratur växte fram, som i mycket visar beröringspunkter med Sturm-und-drang, hvars kraf på individens rätt, af nyromantiken väsentligen omformadt till estetisk och psykologisk grundsats, nu framfördes med social betoning. Das junge Deutschland, som riktningen kom att nämnas med ett citat från kritikern Wienbarg (1802-72), omfattar egentligen bara ett fåtal författare, men angaf programmatiskt den nya tidens signatur. Strid mot det antikvariska, pappersmässiga i bildningen och uppfattningen, förnyelse i realitetsrikt-iiing, nygestaltning af de politiska och samhälleliga förhållandena. Den radikala riktningen bland He-gels lärjungekrets angrep teologiska, filosofiska och estetiska dogmer (B. Bauer, Strauss, Feuerbach, Ruge m. fl.), och både den vetenskapliga litteraturen, tidningspressen och vitterheten blefvo en tummelplats för hetsiga meningsbyten, i hvilka regeringarna ingrepo med oförsvarliga förbud och censur-åtgärder. Förelöpare och läromästare voro framför andra Heine och L. B örn e (1786-1837), hvars abstrakta radikalism och i Paris utbildade journalistik blefvo i hög grad bestämmande för utvecklingen under tidsskedet. G u t z k o w (1811- 78), under tiden 1840-70 Tysklands ledande kritiker, gaf ett antal aktuellt färgade, framgångsrika skådespel och samtidsskildrande romaner. H. Laube (1806-84) var en skicklig teaterförfattare och en öfverlägsen teaterledare, hvars verksamhet burit rika frukter för realismen på scenen. Mindre betydande voro T. Mun dt (1808-61), hvars egentliga betydelse låg på litteraturkritikens område, den schwabiskc novellförfattaren H. Kurz (1813-73), den underhållande Levin Schiicking (1814-83), den kloka och energiska Fanny Lewald (1811-89), den nyktra skaparinnan af kvinnoromanen i Tyskland, berättaren G. K ii h n e (1806-88) och H. K ö n i g (1790-1869) m. fl. I personlig beröring med flera af rörelsens män stod den originelle naturentusiasten och reseskildraren Piickler-Mu-skau (1785-1871). En förbittrad fiende hade riktningen däremot i den doktrinäre tyskhetsifraren W. M en z el (1798-1873), som med våldsam polemik späckade sina historiska arbeten. Politiken bemäktigade sig vid denna tidpunkt äfven lyriken. Den äldsta gruppen uppstod -i Österrike, där reaktionens tryck var starkast. N. L e na u (1802-50), framför allt elegiker, en svårmodig virtuos i stämningsskildring och subjektiverad landskapsmålning, en af den tyska lyrikens mästare, gaf äfven uttryck åt sin frihetslängtan. Väsentlig betydelse som politisk tendensskald har A. v. Auersperg (pseud. Anastasius Griin; 1806-76), hvars varmhjärtade liberala åskådning och harmsna missnöje med den metternichska regimen framträda i veka vers och som var en aristokratiskt onkel, folkligt manlig lyriker, i hvilken 30 b. 19

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 31 21:56:26 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcj/0319.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free