- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
579-580

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska litteraturen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tyska litteraturen f)8() romantiken förbinder sig ined Das junge Deutsch- | land. Svagare genljud funno samma stämningar hos tyrolaren, jesuitfienden H. von Gilm (1812 -64), de med retoriskt patos fyllda K. Beck (1817-79) och A. Meissner (1822-85), bö-maren M. Hartmann (1821-72) och tyrolaren A. P i ch l er (1819-1900). I Tyskland hade den oppositionella lyriken en radikalare tendens. F. Freiligrath (1810-76), först en praktfullt målerisk och af fransk-engelsk romantik påverkad skildrare af främmande, exotiska scener, öfvergick 1842 till frihetssångarna, bland hvilka han stod först genom den lysande bravuren i sina revolutionära, klangfulla dikter. Uteslutande retoriker var G. Herwegh (1817-75), hvars schvungfulla diktion höjer hans agitationspoesi öfver all annan tysk. Ironisk, en smula blaserad, elegant var F. D i n g e l s t e d t (1814-81), en omedelbar lärjunge till Heine, medan Hoffmann von Fallers-leben var en bred, jovial sångarnatur; vidare den produktive, lättare R. Prutz (1816-72), den något frasrike G. K i n k e l (1815-82), hvars hustru Johanna K i n k e l (1810-58) skildrade de från Tyskland utvisades lif i landsflykten - deras väninna Malwida von Meysenbug (1816-1903) har i sina memoarer tecknat tiden -; schlesierna R. G. S. v. H a u e n s c h i l d (pseud. Max Waldau; 1825-55) och F. von Sa l le t (1812-43), R. vonGottschall (1823-1909), som äfven var en insiktsfull litteraturhistoriker och god dramatiker. Ur de konservatives läger äro att nämna den ridderlige, patriotiske grefve M. vonStrachwitz (1822-47), den lidelsefulla, äktlyriska Elisabeth Gliick (pseud. Betty Paoli; 1814-94) och den salongssentimen-tale, fromt fadde 0. von Redwitz (1823-91), en på sin tid högt uppburen modeförfattare. På den politiska lyriken följde, sedan 1848 års revolutionsförsök icke burit någon frukt, en af-mattningsperiod, i hvilken man på det hela taget endast fortsatte vandringen på den tidigare diktningens vägar och stigar, ofta med resignerad stämning eller flykt till forntid och saga som huf-vudkännetecken. Berömdast af skalderna under 1850- och 1860-talet var den våldsamt öfverskat-tade E. Geibel (1815-84), en äkta lyriker, känslovek, musikalisk, otadlig i form, sann och karaktärsfast, men utan djupare originalitet. Kring honom samlades i Munchen, dit konung Maximilian II kallade en rad poeter och författare, en krets, för hvilken Geibel var ledaren, liksom han öfvade ett bestämmande inflytande på den tyska diktens utveckling ända till århundradets slut. Ur mängden af lyriker och versepiker må nämnas bajrarna H. L i n g g (1820-1905) och H. H o p f e n (1835 -1904), båda som poeter Geibels efterbildare, Hopfen tillika en kraftfull romanförfattare; den älskvärde J. G ros s e (1828-1902), den omstridde H. F r e y (signaturen Martin Greif; 1839-1911), den lidelsefulle schweizaren H. L e u t h o l d (1827-79), de forntyska epernas omdiktare W. Hertz (1835-1902) och K. Sim-rock (1802-76), rhenländarna 0. Roquette (1824-96) och J. Rodenberg (1831-1914), den folkkäre J. Y. von Se h ef f el (1826-86), som med friskt humör förnyade riddardikten efter romantiskt mönster och dryckesvisan - bland hans tallösa efterföljare äro J. W u i I i (1834-1910) och R. Baumbach (1840-1905) -; W. Jordan (1819-1904), som sträfvade att återuppväcka Nibelungendiktens anda; den i österländsk kostym epigramdiktande Bodenstedt (1819- 92); de religiöse lyrikerna P h. Spitta (1801-59) och K. G er ok (1815-90), P. Heyse (1830 -1914), en skönhetsdyrkare som få, en harmoniskt stiliserad romantiker, med drag af klassiker och till sin åskådning liberal, ypperst som novellist; balladskalden F. Dahn (1834-1912), som äfven skref romaner från folkvandringstiden; den bajerske dialektskalden och humoristen Fr. von Kobell (1803-82); nederösterrikaren J. G. S e i d l (1804 -75); den mångsidige Fr. K u g l e r (1808-58); grefve W. Fr. von Schack (1815-94), form-konstnär och reflexionspoet; H. Landesmann (pseud. Hieronymus Lorm; 1821-1902), som tillhör pessimismens skalder lika helt som Lenau, och R. Hamerling (1830-89), som i melankoli öfver sig och sin tid sträfvade att nå klassisk storhet och ideal lyftning. På romanens och novellens områden har alltsedan Immermanns "Oberhof" 1839 allmoge- och hembygdsskildringen spelat en mycket betydande roll, hvarom sydtyskarna inlagt särskild förtjänst. B. Auerbach (1812-82) är banbrytaren med sina varmt kända och åskådliga schwarzwaldska noveller; J. Rank (1816-96) skildrade bömerwald-ska, M. Schmidt (1832-1917) och H. von S c h m i d (1815-80) bajerska bönder; den senare var äfven påverkad af W. Scott i lokalhistoriska romaner; den store plattyske humoristen F r. Re u t er (1810-74) närmar sig i karaktärsteckning och omfattande samhällsskildring Dickens; äfven hans dialektberättelser på vers äro utmärkta; hans närmaste föregångare som dialektskald, dith-marscharen Kl. G r o t h (1819-99) var en betydande lyriker; rostockaren J. Brinckman (1814-70) följde Reuter. Steiermarkaren P. R o s e g g e r (1843-1918), frodig, lefnadsglad och oöfverträfflig som berättare, har nått den största populariteten af de senare allmogeskildrarna; ober-bajraren L. G a n g h o f e r (f. 1855) var en tid hans medtäflare. - Bunden vid sin hembygd var på sätt och vis äfven naturmålaren och miniatyristen A. Stift er (1805-68). Liksom denne en stämningens mästare var T h. Storm (1817-88) en utomordentlig lyriker af Eichendorffs art och en vemodig novellist med alla sina rötter i hembygden, Schleswig. Wienaren F. von Saar (1833 -1906) erinrar om Storm i sina vemodiga, stäm-ningsinnerliga noveller. W. R a a b e (1831- 1910) var en svårmodig idylliker i Jean Pauls maner. Ännu mera betydande än Storm var ziiricharen G. Keller (1819-90), som efter sin död nått uppskattningen som en af Tysklands yppersta författare genom sin fantasistarka och verklighetsmättade, på djupgående karaktärsteckningar och fylliga lefnadsbilder rika, manligt vederhäftiga alstring, i hvilken hembygds- och folk-lifsberättelserna intaga en central plats. Kellers landsman K. F. M e y e r (1825-98) betecknar, äfven han, en höjdpunkt i den tyska berättarkonsten; en aristokratisk, plastiskt formsträng epiker, som valde problematiska, rika individualiteter och stora epoker till behandling och var en så

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 31 21:56:26 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcj/0320.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free