- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
581-582

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska litteraturen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

581 Tyska litteraturen 582 egenartad, kraftfull och motsatsrik natur, att han bemästrade de stora ämnena, äfven, om också med mindre smidig form, i vers. Den tredje store prosaförfattaren var brandenburgaren T h. F o n-tane (1819-98), som började med kraftfulla historiska ballader, men vid äldre år utvecklade rik alstring som romanförfattare med nutidsämnen. Framför allt iakttagare, betecknas han som den tyska litteraturens iörste store och konsekvente realist, som med stor människokännedom och innerlig kärlek till lifvet, med allvar, humor och lätt ironi gaf kulturhistoriskt och socialpsykologiskt betydelsefulla, sunda och sanna lefnadsskildringar. Långt mer populära än dessa tre voro flera andra berättare. G. Freytag (1816-95) återberättade det tyska folkets historia i en rad smärre romaner och lämnade äfven en bred, saklig roman-skildring af tyskt borgerligt lif samt ett förträffligt lustspel. Luise von F r a n 9 o i s (1817- 93) visade djup människokännedom och fast form i sina romaner, som i viss mån erinra om Freytags, hvilket äfven gäller om W. Riehls (1823-97) kulturhistoriska. Fr. Spielhagen (1829- 1911) fortsatte Gutzkows liberala tendensroman med spännande politisk-sociala berättelser. M a-rie von Ebner-Eschenbach (1830-1916) sträfvade efter att med rik iakttagelse och varm människokärlek förena en human pedagogisk tendens, medan Häckländer (1816-77) och Gerstäcker m. fl. blott sökte ge lätt förströelselitteratur. Denna art odlades flitigt i alla genrer: den historiska af egyptologen G. E b er s (1837- 98) m. fl.; den konventionella kärleksromanen af Eugenie John (pseud. E. Marlitt, 1825-87) m. fl. Det nya dramat får sina viktigaste representanter under den eftergoetheska tiden i de tre fullkomligt jämnårige sachsaren R. W agn er (1813-83), schleswig-holsteinaren Fr. H e b b e l (1813-63) och thiiringaren 0. L u d w i g (1813-65). Wagner utgick ifrån den tyska romantikens diktvärld, särskildt dess behandling af sågo- och medeltidsmotiv, och omskapade operan till ett musikdrama, där väldiga gestalter ur myten förkunna en djup lefnadsvisdom och där striden mellan lidelserna och själens öfverjordiska längtan slutar med själf-öfvervinnelsens seger. Wagners grundtendens är heroisk patriotism, och hans lefnadsverk har genom sin storslagenhet och upphöjda tragik haft utomordentlig litterär betydelse, ömsesidig antipati skilde Wagner och Hebbel. Den senare var en grubblare, som i sitt verk sökte befrielse från problem, som kvalde honom. Hans dramer framställa lifsprocessen i och för sig; individens tragiska strid för sin rättsuppfattning, hvarigenom han kommer i konflikt med samhället, seden, tiden eller den andra individ, som är hans lifsbehof och motsats. Hebbels dramer förfela stundom sin sceniska verkan genom reflexionens öfvervikt öfver gestaltningen, men deras energiska grepp om de djupaste moraliska spörsmål har gett dem för-blifvande betydelse, och nästan ännu mer beundran har egnats hans tankedigra, viljestarka dagböcker. - Ludwig frigjorde sig aldrig riktigt från teoretiska spekulationer; hans förnämsta verk är en roman från hembygden, som i likhet med hans få fullbordade dramer och utkast visar, att han var en realist af ovanlig äkthet och kraft. - L. A n-zengruber (1839-89) är den tidigaste och förnämste af allmogeberättarna på scenen och har såväl i lustspel och tragedier som noveller visat sig som en öfverlägsen karaktärsskildrare. - Lidelsefull patriotism kännetecknade det historiska dramats förnyare E. von Wildenbruch (1845-1909); A. Wilbrandt (1837-1911) skref lustspel och idédramer af förtjänst. Den nydaning inom litteraturen, som man på många håll i Tyskland väntade sig af de stora händelserna 1864-70, lät länge vänta på sig. Först omkr. midten af 1880-talet uppstod en rörelse, som visade sig leda till en ny epok. Det var målsmän för den realism och naturalism, som då redan en tid behärskat den franska och den ryska litteraturen och var i färd med att eröfra de nordiska, som uppträdde med reformeringsförslag och kritiska angrepp på den gällande vitterheten. Starkare än under hela det föregående 1800-talet gjorde sig vid denna tid utländska inflytanden gällande; till de starkaste räknas Zolas och de franske symbolisternas, Dostojevskis och Tolstojs, Strindbergs, Björnsons, Ibsens och J. P. Jacobsens. I spetsen gingo bröderna Heinrich (1855-1906) och Julius Hart (f. 1859) i Berlin, som 1882 trädde i bräschen för en modern verklighetsskildring. M. G. Conrad (f. 1846) i München följde 1885 och K. B l e i b t r e u (f. 1859) i Berli> följande år, och snart visade sig på alla områden en stark jäsning. Förblifvande resultat af de nya strömningarna visade sig kanske tidigast på dramats område. G. H a u p t m a n n (f. 1862) väckte med sina första naturalistiska skådespel utomordentligt uppseende och vann en ledande ställning, som flera af hans senare, vacklande och osäkra stycken gjort häftigt omstridd; ett drömspel och ett sagospel ha varit hans största framgångar. H. Sudermann (f. 1857), som äfven skrifvit ypperliga romaner och noveller, bäst med hembygdsmotiv, har varit Tysklands framgångsrikaste moderna dramatiker med sina franskt byggda, effektfulla, lefvande, men gärna ytliga stycken. En robust talang är E. von Wolzogen (f. 1855); en viss lyrik i all realismen tillät sig 0. E. H a r 11 e b e n (1864- 1905). L. Ful d a (f. 1862) är en formelegant Heyselärjunge, hvars realism är varsam och som icke uppvisar originella uppslag. Preussaren M. H a l b e (f. 1865) har vunnit stora framgångar med dramer af vemodig grundstämning; wienaren A. S c h n i t z l e r (f. 1862) är en 'elegant dialognovellist med vek lyrik, epikureisk frivolitet och fin karaktärsteckning; hans landsman H. von Hof-mannsthal (f. 1874) är en nyromantiker med lyrisk läggning; tyrolaren K. Schönherr (f. 1869) är en kraftig, naturlig skildrare af våldsamma konflikter, H. Eulenberg (f. 1876) en tragiker af finhet. Lyriken har i lika hög grad som dramat uppvisat experimentlusten hos de unge. Hos E. G r i s e b a c h (1845-1906) finnas öfvergångs-tidens motsatser, hos prins Emil von Schö-naich-Carolath (1852-1908) en sensuellt modern romantik, hos F. Avenarius (f. 1856) en blandning af stilar, hos Isoide Kurz (f. 1853), som äfven är en betydande novellist, en gri-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 31 21:56:26 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcj/0321.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free