Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska litteraturen - Tyska nationalföreningen (Der deutsche nationalverein) - Tyska nationalliberala partiet (ty. Die deutsche nationalliberale partei)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pande modern stämningsrealism. Den mest äkta
poetbegåfningen af de yngre egde den naive
schleswig-holsteinaren D. von Liliencron
(1844–1909), i vers som prosa åskådlig, impressionistiskt
liffull. Med blekare färger och mjukare rytmik diktade
lübeckaren G. Falke (1853–1916). A. Holz (f. 1863)
och J. Schlaf (f. 1862) sökte förnyelsen i fullständig
upplösning af de metriska formerna, S. George
(f. 1868) återigen genom en ytterlig koncentration
och klädde i svårtillgänglig form uttrycken af en
förnäm skönhetskult. R. Dehmel (1863–1920) skapade
känslolyrik af djupt individuell art, ehuru icke
sällan störd af reflexion och disharmonisk analys. En
återgång till den gamla balladen visar B. von Münchhausen
(f. 1874). En blandning af egenartad
stämningskonst och experimenterande konstleri visar
R. M. Rilke (f. 1875). Ensam står den storslagne
schweizaren C. Spitteler (f. 1845), som i
originella epos närmat sig antika ideal.
Prosadiktningen har otvifvelaktigt att uppvisa
flera verk af förblifvande värde än versen, ehuru
den sistnämnda sedan 1890-talet tidtals dragit
till sig den starkaste uppmärksamheten. Alla
strömningar äro representerade: den hänsynslösaste
naturalism, den sociala realismen, den psykologiska
undersökningen, hembygdsromanen, symbolismen, och de
tidigare representerade arterna fortlefva. Enrica
von Handel-Mazzetti (f. 1871) företräder med kraft
och djup den katolska, österrikiska epiken, Gabriele
Reuter (f. 1859) behandlar kvinnliga samhällsproblem,
M. Kretzer (f. 1854) de sociala storstadsproblemen,
G. von Ompteda (f. 1863) officers- och adelskretsarna;
vidare må nämnas W. von Polenz (1861–1903), E. Zahn
(f. 1867), en schweizisk gestaltskapare och moralist
af hög rang, holsteinaren G. Frenssen (f. 1863),
som med exempellös publikframgång skildrat sin hembygd
och dess kärnfulla, känslostarka och grubblande folk,
holsteinaren T. Kröger (f. 1844) och elsassaren
F. Lienhard (f. 1865); den psykologiskt fördjupade
Th. Mann (f. 1875) och hans starkt sensuelle
broder H. Mann (f. 1871), den energiska och
af storslagen objektivitet i skildringen utmärkta
Clara Viebig (f. 1860), stämningskonstnärerna
H. Hesse (f. 1877) och grefve E. Keyserling
(1858–1918); Helene Böhlau (f. 1859), lidelsefull
och med realistisk gestaltningskraft, Ricarda Huch
(f. 1867), den kanske djupaste och mångsidigast
begåfvade af alla Tysklands författarinnor.
Litt.: Utom äldre sammanfattande teckningar af den
tyska vitterhetens historia, t. ex. af Koberstein,
Gervinus, Vilmar, Wackernagel, Goedeke – som har
den fullständigaste bibliografien – Menzel och Kurz,
må nämnas Vogt och Koch, "Geschichte der deutschen
literatur" (3:e uppl. 1910), R. König, "Deutsche
literaturgeschichte" (många uppl.), A. Bartels,
"Geschichte der deutschen literatur" (1901–02)
och ett kompendium af Koch i "Sammlung Göschen".
E. F–t. R–n B.
Tyska nationalföreningen (Der deutsche
nationalverein), en förening, som på föranstaltande
af hannoveranaren Rudolf von Bennigsen (se d. o. 3)
bildades vid ett möte i Eisenach 17 juli 1859, med
syfte att verka för reform af tyska
förbundsförfattningen. I stället för den till
intet dugande förbundsdagen i Frankfurt skulle
en stark centralstyrelse upprättas och en
nationalrepresentation bildas. En sådan reform
kunde enligt föreningens åsikt genomföras endast
af Preussen, och denna makt borde därför ställas i
spetsen för Tyskland. Detta program antogs sedan
af en mängd medlemmar af Hannovers Andra kammare
samt af allmänna möten, som höllos på flera ställen
i Tyskland. Föreningens styrelse skulle ha sitt
säte i Frankfurt am Main, men detta förbjöds
af förbundsdagen, och därför slog den sig ned i
Koburg. Bennigsen var dess ordförande. Naturligtvis
vann föreningen intet bifall i Österrike, och
äfven i flera andra tyska stater förföljdes dess
medlemmar, men i Preussen var dess verksamhet af
mycken betydelse. Preussiska regeringen hade dock
från början ställt sig mycket kylig till föreningen,
och än mer blef detta fallet, sedan föreningens
ledare i striden mellan Preussens regering och
landtdag tagit parti för den senare. Många af dem
öfvergingo t. o. m. till den österrikiskt sinnade
Reformföreningen. Äfven i den schleswig-holsteinska
tvisten hyllade de Österrikes åsikter, och på ett
talrikt besökt möte i Frankfurt a. M. 1863 uttalade
sig föreningen för hertigen af Augustenborg. I
samma anda var det beslut, som 1 nov. 1864 fattades
i Eisenach, där den preussiska regeringen skarpt
fördömdes. Under de följande åren fortfor föreningen
att drifva en häftig opposition mot det bismarckska
systemet, och då detta triumferat genom händelserna
1866, föll föreningen alldeles sönder och upplöstes
hösten 1867 i Frankfurt a. M. Ur denna förening har
Tyska nationalliberala partiet (se d. o.) utgått. Jfr
R. Schwab, "Der deutsche nationalverein,
seine entstehung und sein wirken" (1902).
J. F. N.*
Tyska nationalliberala partiet (ty. Die deutsche
nationalliberale partei), ett af de stora politiska
partierna i kejsardömets Tyskland, bildades
visserligen redan några år före riksenhetens
genomförande, men dess tillkomst är på det
närmaste förknippad med förberedelserna för och
genomförandet af tyska enhetsverket. Motståndet
mot Bismarcks nationella politik hade i
Preussen börjat mattas efter de stora militära
framgångarna 1866, och en omsvängning i stämningen
inträffade på hösten s. å., då den stora preussiska
författningskonflikten afslutades och Bismarck genom
den s. k. indemnitetslagens antagande (3 sept. 1866)
fick möjlighet att fortsätta på den väg han valt. En
stor del af det preussiska framstegspartiets medlemmar
greps af den nationella rörelsen, öfvergaf sin gamla
liberala partidoktrinarism och beslöt att söka förena
liberala grundsatser med den nyvaknade nationella
politiken. Kort efter indemnitetslagens antagande
utfärdade 24 deputerade – 15 från framstegspartiet
och 9 från centerns vänstra flygel – i slutet af
sept. 1866 en förklaring ang. motiven för, att de
röstat för regeringen, hvarvid de särskildt betonade
nödvändigheten att stödja regeringen i dess mot ett
verkligt enande af riket syftande utrikespolitik. 17
nov. 1866 konstituerade sig undertecknarna af denna
förklaring som en särskild fraktion och kallade
sig die nationale partei (nationalpartiet). Med
dem förenade sig under valkampanjen före valen till
Nordtyska förbundets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
