pande modern stämningsrealism. Den mest äkta poetbegåfningen af de yngre egde den naive schleswig-holsteinaren D. von Liliencron (1844--1909), i vers som prosa åskådlig, impressionistiskt liffull. Med blekare färger och mjukare rytmik diktade lübeckaren G. Falke (1853--1916). A. Holz (f. 1863) och J. Schlaf (f. 1862) sökte förnyelsen i fullständig upplösning af de metriska formerna, S. George (f. 1868) återigen genom en ytterlig koncentration och klädde i svårtillgänglig form uttrycken af en förnäm skönhetskult. R. Dehmel (1863--1920) skapade känslolyrik af djupt individuell art, ehuru icke sällan störd af reflexion och disharmonisk analys. En återgång till den gamla balladen visar B. von Münchhausen (f. 1874). En blandning af egenartad stämningskonst och experimenterande konstleri visar R. M. Rilke (f. 1875). Ensam står den storslagne schweizaren C. Spitteler (f. 1845), som i originella epos närmat sig antika ideal. Prosadiktningen har otvifvelaktigt att uppvisa flera verk af förblifvande värde än versen, ehuru den sistnämnda sedan 1890-talet tidtals dragit till sig den starkaste uppmärksamheten. Alla strömningar äro representerade: den hänsynslösaste naturalism, den sociala realismen, den psykologiska undersökningen, hembygdsromanen, symbolismen, och de tidigare representerade arterna fortlefva. Enrica von Handel-Mazzetti (f. 1871) företräder med kraft och djup den katolska, österrikiska epiken, Gabriele Reuter (f. 1859) behandlar kvinnliga samhällsproblem, M. Kretzer (f. 1854) de sociala storstadsproblemen, G. von Ompteda (f. 1863) officers- och adelskretsarna; vidare må nämnas W. von Polenz (1861--1903), E. Zahn (f. 1867), en schweizisk gestaltskapare och moralist af hög rang, holsteinaren G. Frenssen (f. 1863), som med exempellös publikframgång skildrat sin hembygd och dess kärnfulla, känslostarka och grubblande folk, holsteinaren T. Kröger (f. 1844) och elsassaren F. Lienhard (f. 1865); den psykologiskt fördjupade Th. Mann (f. 1875) och hans starkt sensuelle broder H. Mann (f. 1871), den energiska och af storslagen objektivitet i skildringen utmärkta Clara Viebig (f. 1860), stämningskonstnärerna H. Hesse (f. 1877) och grefve E. Keyserling (1858--1918); Helene Böhlau (f. 1859), lidelsefull och med realistisk gestaltningskraft, Ricarda Huch (f. 1867), den kanske djupaste och mångsidigast begåfvade af alla Tysklands författarinnor. Litt.: Utom äldre sammanfattande teckningar af den tyska vitterhetens historia, t. ex. af Koberstein, Gervinus, Vilmar, Wackernagel, Goedeke -- som har den fullständigaste bibliografien -- Menzel och Kurz, må nämnas Vogt och Koch, "Geschichte der deutschen literatur" (3:e uppl. 1910), R. König, "Deutsche literaturgeschichte" (många uppl.), A. Bartels, "Geschichte der deutschen literatur" (1901--02) och ett kompendium af Koch i "Sammlung Göschen". ^{E. F--t. R--n B.} Tyska nationalföreningen (Der deutsche nationalverein), en förening, som på föranstaltande af hannoveranaren Rudolf von Bennigsen (se d. o. 3) bildades vid ett möte i Eisenach 17 juli 1859, med syfte att verka för reform af tyska förbundsförfattningen. I stället för den till intet dugande förbundsdagen i Frankfurt skulle en stark centralstyrelse upprättas och en nationalrepresentation bildas. En sådan reform kunde enligt föreningens åsikt genomföras endast af Preussen, och denna makt borde därför ställas i spetsen för Tyskland. Detta program antogs sedan af en mängd medlemmar af Hannovers Andra kammare samt af allmänna möten, som höllos på flera ställen i Tyskland. Föreningens styrelse skulle ha sitt säte i Frankfurt am Main, men detta förbjöds af förbundsdagen, och därför slog den sig ned i Koburg. Bennigsen var dess ordförande. Naturligtvis vann föreningen intet bifall i Österrike, och äfven i flera andra tyska stater förföljdes dess medlemmar, men i Preussen var dess verksamhet af mycken betydelse. Preussiska regeringen hade dock från början ställt sig mycket kylig till föreningen, och än mer blef detta fallet, sedan föreningens ledare i striden mellan Preussens regering och landtdag tagit parti för den senare. Många af dem öfvergingo t. o. m. till den österrikiskt sinnade Reformföreningen. Äfven i den schleswig-holsteinska tvisten hyllade de Österrikes åsikter, och på ett talrikt besökt möte i Frankfurt a. M. 1863 uttalade sig föreningen för hertigen af Augustenborg. I samma anda var det beslut, som 1 nov. 1864 fattades i Eisenach, där den preussiska regeringen skarpt fördömdes. Under de följande åren fortfor föreningen att drifva en häftig opposition mot det bismarckska systemet, och då detta triumferat genom händelserna 1866, föll föreningen alldeles sönder och upplöstes hösten 1867 i Frankfurt a. M. Ur denna förening har Tyska nationalliberala partiet (se d. o.) utgått. Jfr R. Schwab, "Der deutsche nationalverein, seine entstehung und sein wirken" (1902). ^{J. F. N.}* Tyska nationalliberala partiet (ty. Die deutsche nationalliberale partei), ett af de stora politiska partierna i kejsardömets Tyskland, bildades visserligen redan några år före riksenhetens genomförande, men dess tillkomst är på det närmaste förknippad med förberedelserna för och genomförandet af tyska enhetsverket. Motståndet mot Bismarcks nationella politik hade i Preussen börjat mattas efter de stora militära framgångarna 1866, och en omsvängning i stämningen inträffade på hösten s. å., då den stora preussiska författningskonflikten afslutades och Bismarck genom den s. k. indemnitetslagens antagande (3 sept. 1866) fick möjlighet att fortsätta på den väg han valt. En stor del af det preussiska framstegspartiets medlemmar greps af den nationella rörelsen, öfvergaf sin gamla liberala partidoktrinarism och beslöt att söka förena liberala grundsatser med den nyvaknade nationella politiken. Kort efter indemnitetslagens antagande utfärdade 24 deputerade -- 15 från framstegspartiet och 9 från centerns vänstra flygel -- i slutet af sept. 1866 en förklaring ang. motiven för, att de röstat för regeringen, hvarvid de särskildt betonade nödvändigheten att stödja regeringen i dess mot ett verkligt enande af riket syftande utrikespolitik. 17 nov. 1866 konstituerade sig undertecknarna af denna förklaring som en särskild fraktion och kallade sig die nationale partei (nationalpartiet). Med dem förenade sig under valkampanjen före valen till Nordtyska förbundets