585 Tyska nationallyceum-Tyska Nya Guinea 586 riksdag ett antal icke-preussiska liberaler, i främsta rummet de kring R. von Bennigsen samlade hannoverska "nationalliberalerna", hvilka tagit till uppgift att stödja enhetsverket, oberoende af gamla motsättningar och slitningar. Det från Hannover stammande namnet togs som gemensam partibeteckning, och 12 juni 1867 fastställdes partiets första grundlinjer. Dess valspråk angafs så: "Tyska staten och tyska friheten måste samtidigt vinnas med samma medel". Det nyskapade nordtyska förbundet förklarades vara "det första oumbärliga steget på vägen till den i frihet och makt befästa tyska staten". Syd-Tysklands biträde måste man med alla krafter eftersträfva. De följande årens stora omhvälfningar gingo i yttre afseende i den riktning, som nationalliberalerna eftersträfvat. Samtidigt som de medverkade till att lägga en säker militär grund för riket, häfdade de med fasthet sina liberala grundsatser. Härigenom kommo de många gånger i inre frågor i opposition mot Bis-marek, hvars utrikespolitik efter enhetsverkets genomförande de i stort sedt gillade. När socialistlagen framlades inför riksdagen i maj 1878, uppträdde nationalliberala partiet bestämdt däremot och bar en dryg andel i förslagets fall. Vid de därpå följande nya valen led det stora förluster, och antalet af dess representanter i riksdagen sjönk från 137 till 106. Dess majoritet medverkade nu vid den i annan form framlagda socialistlagens antagande, men kort därpå brast partiets inre sammanhållning. Bismarck hade vid denna tid be-slutit bryta med frihandelspolitiken och of ver gå till tullskyddssystem. Detta stötte åtskilliga af de mera utprägladt liberale inom nationalliberala partiet. Frågan om det militära septennatets förnyande blef en annan anledning till söndring, och en tredje blef förslaget om socialistlagens förnyande. Slag i saken gjordes 28 aug. 1880, då den vänstra flygeln utträdde ur partiet och bildade egen grupp, som själf kallade sig "liberala föreningen", men som mest är känd under namnet "secessionisterna" (se d. o.). Därmed var nationalliberala partiets "stora" period slut. Det blef därefter endast ett mellanparti, som knappast någonsin fick någon ledande ställning, men som, åtminstone så länge Bennigsen stod som dess ledare, spelade en icke oviktig roll för balansen mellan partierna. En tillfällig maktställning erhöll partiet i samband med septennatsstriden 1887, då det efter ingången valallians, den s. k. kartellen (se d. o.), med de tysk-konservativa och rikspartiet fördubblade sitt mandatantal i riksdagen och förhjälpte den nationella saken till seger. Under 1890-talets socialreformatoriska sträfvanden hade det svårt att finna sig till rätta, trots det att de viktiga programförklaringarna redan af 1884, Heidelberg-förklaringen af 23 mars och Berlin-förklaringen af 18 maj, som en viktig programpunkt upptagit förbättring af de arbetande klassernas sociala läge. Ett försök att öka partiets inflytande genom att särskildt arbeta bland ungdomen och genom att samla (1901) lokala nationalliberala ungdomsföreningar till ett riksförbund med säte i Köln åter anknyta till partiets gamla nationella traditioner slog mindre väl ut. En viss förvirring gjorde si$ gällande inom partiets led efter BPTI-drtd '1902). Det medverkade i furst Rti- lows nationella block 1907 till den "svart-röda?? majoritetens bekämpande, men öfvergaf snart sin ställning som förmedlare mellan de konservativa och liberala blockelementen, råkade i bestämd opposition mot de förra under striden om rikskanslerens stora finansreform och gjorde intet för att hindra blockets sprängning i samband med furst Biilows afgång 1909. Klyftan mellan det konservativa och nationalliberala partiet vidgades under de följande åren, i det ungliberalerna inom det senare fingo allt större inflytande och vid riksdagsvalen 1912 samverkade med framstegsvänliga folkpartiet. Socialdemokratiens stora frammarsch, främst på liberalernas bekostnad, åstadkom en reaktion mot en fortsatt glidning åt vänster, och under de följande årens allt starkare utrikespolitiska påfrestningar tog partiet allt tydligare afstånd från sina radikala kollegers ståndpunkt. Under Världskriget bedref partiet, trots åtskilliga inre dissonanser i fråga om mål och medel, på nytt utprägladt nationell politik och samverkade med de konservative, när det gällde att upprätthålla uthållighetsandan emot de radikala elementens och den småningom framväxande, af centern, framstegspartiet och socialdemokraterna bestående nya riksdagsmajoritetens fredspolitik. Vid revolutionen i nov. 1918 blef partiet upplöst. Dess medlemmar öfvergingo i hufvudsak till de tysknationella och tyska folkpartier, som uppstodo under den republikanska regimens första skede. L-ts. Tyska nationallyceum (Tyska skolan) i Stockholm inrättades af Tyska församlingen, sedan denna, som redan 1574 hållit en läsemästare för ungdomen, 1612 fått af Gustaf II Adolf privilegium på att inrätta en fast skola, dock med förbehåll att inga flera tyska skolor skulle få inrättas i Stockholm. 1616 anställdes 3 ord. lärare, och 1667 fick skolan sin förste rektor, Johan Herbinius. Många lärjungar gingo omedelbart därifrån, liksom från ett gymnasium, till universitetet. Läroverkets 1635 antagna skolordning lämpades 1704 efter de allmänna skolförfattningarna, förbättrades 1773 och bragtes 1841 till öfverensstämmelse med grunderna i 1820 års skolordning. Tyska skolan hade länge 5 klasser, sedermera 4, näml. en förberedande och tre "litterata", hvilka förestodos af rektor, konrektor och subrektor. Undervisningen meddelades på tyska och omfattade vanliga skolämnen (af språk de tre moderna hufvudsprå-ken jämte svenska och latin, men ej grekiska). Åt åskådningsundervisningen var stort utrymme tillmätt. På senare tid mottogos lärjungar äfven från andra församlingar än den tyska. (Under de senaste årtiondena inskränktes språkundervisningen, och läroverket fick karaktären af borgarskola.) Skolan lydde under Stockholms stads konsistorium och hade jämväl egen skoldirektion, bestående af 4 inom församlingen valda ledamöter samt kyrkoherden som ordf. Skolhuset, som synes ha alltifrån början inrymt läroverket, utvidgades efter hand och ombyggdes 1776 samt 1886-87. Skolan upphäfdes 1888. - Tyska nationallyceum har beredt sig en plats äfven i den svenska teaterns historia genom att odla det s. k. skoldramat, och under j 1600-talet uppförde dess lärjungar skådespel t. o. m. inför hofvet på k. slottet. Tyska Nya Guinea. Se N y a G u i n e a, *p. 142.