- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
661-662

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sina furstars godtycke. Ingen kunde säga något emot, om furstarna sålde sina undersåtar till soldater åt främmande makter eller utskrefvo deras döttrar till sina mätresser eller för nöjes skull nedsköto oskyldiga människor eller utplundrade deras egendom. I alla viktigare ärenden var kejsaren bunden af riksdagens samtycke. I äldre tider utlyste kejsaren riksdag till den ort han ville och hur ofta han önskade. Riksdagar höllos i de mest olika delar af riket, i Worms, Speier, Mainz, Augsburg, Regensburg, Forchheim, Erfurt, Gosslar o. s. v. Enligt en gammal bestämmelse skulle hvarje kejsare hålla sin första riksdag i Nürnberg. Den sista riksdagen, som afslöts med ett formligt riksdagsbeslut (lat. recessus imperii), hölls 1654 och kallades ända till rikets upplösning "den senaste" (novissimus). Men från 1663 satt en ständigt församlad riksdag i Regensburg, hvilken man kallat "den tyska nationens långa riksnatt" och hvilken upplöstes först 1806. Denna riksdag (comitia l. diæta imperii) var ej såsom de äldre riksdagarna besökt af furstarna personligen, utan af deras sändebud. Den tyska riksdagen var nämligen icke en folkrepresentation, utan från början en samling af de omedelbara riksstånden, fördelade på 3 afdelningar l. kurier (om riksdagens sammansättning se vidare Riksstånd). Kurfursten af Mainz var riksdagens "direktor"; hans ombud kallades därför "direktorialgesant". Då religionsfrågor förekommo, företogs en itio in partes, d. v. s. riksdagen skilde sig i en katolsk och en protestantisk öfverläggande afdelning (se Corpus catholicorum och Corpus evangelicorum). Det var i regel omöjligt att åstadkomma ett beslut i plenum. Man kan lätt förstå, huru mycken tid åtgick för att inhämta instruktioner från regeringarna, ty gesanterna röstade naturligtvis efter instruktioner. Dessutom fordrades enstämmighet mellan de tre kurierna. Deras beslut var dock blott ett förslag (suffragium imperii) och blef först genom kejsarens ratifikation ett riksbeslut (conclusum imperii, ty. reichsschluss). -- Om verkligen någonting skulle uträttas, så hjälpte man sig med s. k. riksdeputationer (se d. o.), hvilkas beslut därpå vunno allmän giltighet. Men äfven på detta sätt uträttades föga, och öfver hufvud taget kan den långa riksdagen i Regensburg sägas ha uträttat intet af vikt för den tyska nationen. I stället stred man mycket ifrigt om de löjligaste titulaturfrågor och bagateller samt gjorde sig väl värdig det af fransmännen gifna namnet "la Sorbonne diplomatique de l'Europe". Till rikets institutioner hörde äfven Rikskammarrätten (se d. o.). Äfven dess verksamhet var utan frukt för riket. Sällan lyckades man, ej ens efter långa strider, ena sig om en dom; och fälldes ändtligen en sådan, var det vanligen något riksstånd, som vägrade att rätta sig efter den. Dess konkurrent Rikshofrådet (se d. o.) var af alldeles samma art. -- Rikets utgifter skulle täckas af riksskatterna. Af de s. k. ord. riksskatterna kvarstod under 1700-talet endast en, den s. k. kammerzieler, som steg till 39,000 thaler och åtgick för Rikskammarrättens underhåll. Bland de extraordinarie skilde man emellan regelmässiga och oregelmässiga. Af de förra fanns slutligen endast en kvar, nämligen römer-monat (se d. o.), för hvars uppbärande det i vissa orter fanns s. k. reichspfennigmeister. Af den obetydliga summa, som denna skatt inbragte, bildades riksoperationskassan, som skulle vid rikskrig underhålla armén, under det att de enskilda kretsarna fingo bekosta utrustningen. Man kan häraf inse, hur pass väl det var sörjdt för arméns underhåll i krig. Af de oregelmässiga skatterna var "turkskatten" den vanligaste, men den förekom icke under 1700-talet. -- Rikets furstar voro i äldre tider enligt feodallagen skyldiga att på kejsarens kallelse bistå honom såväl i krig mot utlandet som för att upprätthålla ordningen inom riket. Denna skyldighet iakttogs dock ej alltid; tvärtom förekommo ofta krig mellan furstar och kejsare, och de förre blefvo bundsförvanter till utländska makter mot sin länsherre, t. ex. under Trettioåriga kriget. Efter detta fanns knappt ett spår kvar af vasallplikterna. Slutligen bestämdes genom ett riksdagsbeslut af 1681, att rikshären skulle bestå af 12,000 man rytteri och 28,000 man fotfolk, i allt 40,000 man. Af dessa måste hvarje krets uppställa ett visst antal, som sedan fördelades på kretsens ständer. En sådan del kallades kretsens eller ståndets "kontingent". Ofta hände det, att en sådan kontingent var blott en enda eller några få man eller att två ständer uppställde tre man tillsammans. Armén på 40,000 man kallades armatura ad simplum; om den, som ibland kunde hända, två- eller tredubblades, kallades den armatura ad duplum och ad triplum. Emellertid uppnådde armén vanligen aldrig ens sin minimistorlek, som därför kallades "idealfot", i motsats till "usualfot", som vanligen för hvarje krets med några tusen man understeg minimistorleken. Officerarna i ett regemente utnämndes af de viktigaste ständerna. Så utnämnde i bajerska kretsens andra regemente Salzburg öfversten, Pfalz-Neuburg öfverstelöjtnanten, Passau öfverstevaktmästaren (majoren) o. s. v. Uniformeringen var olika för de olika ståndens kontingenter och växlade för ett regemente i alla möjliga färger. Beväpningen var den uslaste. Man letade fram gamla odugliga vapen, så att af 100 gevär 75 ansågos icke kunna aflossa ett skott. En del af rytteriet saknade hästar; de fleste ryttarna hade aldrig förr suttit till häst. Soldaternas underhåll var likaledes eländigt. En så dålig armé torde intet civiliseradt land ha egt, och intet land torde väl ha haft sämre ordnade institutioner i allmänhet än det "heliga romerska riket". Förvånansvärdt är, att det under sådana förhållanden kunde ega bestånd så länge, som det gjorde. J. F. N.* Tyska förbundet (Der Deutsche bund), 1815--66. Efter Napoleons fall sökte man i allmänhet återställa allt på gammal fot; dock lät detta sig icke alltid göra. Tyska riket hörde till de institutioner, som icke kunde återupprättas. I stället inrättades ett nytt slags tyskt rike, som kallades Tyska förbundet och som uppstod genom förbundsakten (deutsche bundes-acte) af 8 juni 1815. Enligt denna skulle förbundet bestå af T:s suveräna furstar och fria städer och ha till uppgift att skydda sina medlemmars frihet samt upprätthålla T:s yttre och inre säkerhet. Längre fram tillkommo några nya grundlagar, nämligen Wien-slutakten 1820 samt bestämmelser fattade vid Wien-ministerkonferensen 1834 och ministerkonferensen i Dresden 1851. Till förbundet hörde från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 31 21:56:26 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcj/0369.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free