- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
663-664

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

början 38 stater, af hvilka 34 voro monarkier och 4 fria riksstäder. De trettiofyra monarkierna voro kejsardömet Österrike, konungarikena Preussen, Bajern, Sachsen, Hannover och Württemberg, kurfurstendömet Hessen, storhertigdömena Baden, Hessen, Mecklenburg-Schwerin, Mecklenburg-Strelitz, Oldenburg, Sachsen-Weimar-Eisenach och Luxemburg -- i personalunion med Nederländerna --, hertigdömet Holstein (med Lauenburg) -- under samme konung som Danmark --, Nassau, Braunschweig, Sachsen-Gotha, Sachsen-Koburg, Sachsen-Meiningen, Sachsen-Hildburghausen, Anhalt-Dessau, Anhalt-Köthen och Anhalt-Bernburg samt furstendömena Waldeck, Lippe-Detmold, Schaumburg-Lippe, Schwarzburg-Rudolstadt, Schwarzburg-Sondershausen, Reuss (äldre linje), Reuss (yngre linje), Hohenzollern-Hechingen, Hohenzollern-Sigmaringen och Liechtenstein. De fyra riksstäderna voro Frankfurt am Main, Bremen, Hamburg och Lübeck. 1817 tillkom en 39:e stat, landtgrefskapet Hessen-Homburg. Genom fursteättens utslocknande och landets förening med Koburg upphörde 1825 Sachsen-Gotha att vara särskild stat, och längre fram försvunno af samma anledning två af de anhaltska länderna (1847 och 1863) och Hessen-Homburg (1866), hvarjämte de båda furstendömena Hohenzollern 1849 genom köp tillföllo Preussen. Vid förbundets upplösning 1866 räknade det alltså 33 stater. Af dessa voro fem medlemmar endast för vissa delar af sina områden. Af Österrike och Preussen voro endast de delar inkorporerade i förbundet, som förr tillhört Tyska riket (af Österrikes besittningar var detta förhållandet med föga mer än en fjärdedel). Konungen af Hannover var till 1837 äfven konung af England. Konungarna af Danmark och Nederländerna voro ledamöter, den förre för Holstein och Lauenburg, den senare för Luxemburg. Förbundet omfattade 1866 en areal af 631,103 kvkm., med 46 mill. inv. Förbundets regering var förbundsförsamlingen (die bundesversammlung) l. förbundsdagen (der bundestag), som hade sitt säte i Frankfurt am Main (utom juli 1848--maj 1850, då den var upplöst, samt från 14 juli--24 aug. 1866, då den sammanträdde i Augsburg). Församlingen bestod af ombud från ländernas regeringar, hvilka voro bundna af regeringarnas instruktioner. Den var permanent, men kunde dock åtskiljas (för högst fyra månader). Den fattade sina beslut dels i plenum, dels i trängre råd (im engern rate). I det förra hade de båda stormakterna (Österrike och Preussen) och konungarikena 4 röster hvar, de andra staterna 3, 2 eller 1 röst hvar, tillsammans 70 röster. I det senare voro de mindre staterna förenade i 6 "kurier", som hvar och en hade en röst; de elfva största staterna hade däremot hvar sin röst, så att hela antalet röster var 17. Det var noga bestämdt, hvilka frågor skulle behandlas på det ena eller på det andra sättet. Presidium i förbundet hade Österrike, hvars ombud därför kallades bundespresidialgesandt. I plenum hade man endast att fatta beslut, men icke att diskutera, och i viktigare frågor fordrades enhälligt beslut. Plenum hölls i allt endast sexton gånger. Denna regering saknade emellertid egna organ för att genomföra sina beslut; detta skulle tillkomma de olika regeringarna. Vägrade en sådan att fullgöra sin plikt, fanns ingen annan utväg än att använda våld, något, som man naturligtvis i det längsta sökte undvika. Det fanns sålunda ingen säkerhet, att de fattade besluten verkställdes. Förbundet var också skiljedomare såväl emellan staterna som emellan furstar och folk. Det skulle äfven finnas en förbundsfältherre, men endast en sådan har verkligen tillsatts, nämligen Alexander af Hessen (1866). Några utländska makter höllo ambassader i Frankfurt, men förbundet själft hade icke några sådana. De nödiga omkostnaderna skulle täckas genom bidrag från staterna. Enligt författningen skulle det finnas en förbundsarmé, bestående af 1 proc. af befolkningssiffran 1818, utom en reserv af 1/3 proc.; men i verkligheten fick man aldrig denna armé samlad. Något sjöförsvar fanns däremot icke ens på papperet. Ett förbund med så liten sammanhållning kunde icke med någon kraft uppträda vare sig i det inre eller yttre. I den europeiska politiken kunde det ej göra sig gällande. Intet gjordes af förbundets myndigheter till befordran af den ekonomiska och industriella utvecklingen. Tyska tullföreningen (se d. o.), som inom kort skapades under Preussens ledning, tillkom sålunda genom individuella öfverenskommelser mellan Preussen och olika tyska stater och stod h. o. h. vid sidan af förbundsdagens verkningsområde. Hvad den politiska utvecklingen beträffar, innehöll förbundsförfattningen i 13:e art. en föreskrift, att hvarje stat inom förbundet skulle upprätta konstitutioner med valda folkrepresentationer (landesständische verfassung), men vid utförande af denna bestämmelse voro de olika staterna hänvisade till sig själfva, och de under Metternichs ledning fattade reaktionära Karlsbadbesluten (se d. o.) af år 1819 afbröto de reformvänliga försök, som på sina håll hade gjorts. I några företrädesvis sydtyska stater infördes folkrepresentationer, men dessas rättigheter voro mycket kringskurna. I Preussen nöjde man sig med provinsiella landes-stände, ända tills det första parlamentet för hela monarkien (vereinigter landtag) 1847 inkallades. Den förefintliga liberala rörelsen, hvars hufvudsakliga verksamhetsfält under den framstegsfientliga regimen fått vara pressen och vissa litterära och sociala sammanslutningar, hälsade denna händelse välkommen. Ett liberalt Preussen förmodades bli ett kraftigt stöd åt konstitutionell utveckling i andra stater, men tillika åt arbetet på en nationell reform af förbundsförfattningen. Redan i okt. 1847 hade ett möte i Heppenheim behandlat ett förslag om ett tyskt nationellt parlament, ehuru dess beslut närmast gick ut på tullföreningens utbyggande. 2 febr. 1848 framlade F. D. Bassermann (se d. o.) i den badensiska kammaren en motion om en tysk ständerrepresentation vid förbundsdagens sida. Den just då utbrytande februarirevolutionen i Frankrike sträckte sina verkningar äfven till T. Den vållade inre omstörtningar i de olika tyska staterna, satte fart i de konstitutionella rörelserna och befordrade det arbete, som afsåg att omdana Tyska förbundet och ingjuta mera kraft och enhet däri. De första underrättelserna om oroligheterna i Paris föranledde H. von Gagern (se d. o.) att i Darmstadtkammaren 27 febr. framlägga ett förslag till konstitutionell reform, som gick ut på att införa en nationell

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 31 21:56:26 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcj/0370.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free