stater, aflägsnades likaså. Frihet gafs att utöfva handel och handtverk (gewerbefreiheit), att idka sjöfart och kolonisera. Ett enhetligt myntsystem (reichsmark och pfennig) infördes genom myntförordningar 1871 och 1873. Af betydelse för bankväsendet blef den preussiska bankens öfvergång till riksbank 1875. Kort därefter aflägsnades emellertid Delbrück från den post som president i rikskanslersämbetet han innehaft, och Bismarck började förbereda en öfvergång till ett protektionistiskt system. Sedan en tullskyddsvänlig majoritet 1878 konstituerats i riksdagen, framlade Bismarck sina finansiella planer inför en tariffreformkommitté, som tillsatts af förbundsrådet. Den i febr. 1879 sammanträdande riksdagen fick mottaga proposition om återgång till principen om tull på alla importerade varor, och efter långa öfverläggningar blef detta riksdagens beslut (juli 1879). Bismarcks plan att ställa alla järnvägar i T. under rikskontroll och bidraga till att trygga rikets finanser genom ett tobaksmonopol misslyckades däremot. Af stor betydelse för tyska handelns och industriens utveckling blef tyska kolonialväldets grundläggning på 1880-talet. Ett första förslag i denna riktning, framställdt 1880 och åsyftande statsunderstöd åt ett af Hamburg-firman Godeffroy bildadt tyskt handelsbolag på Samoa-öarna, föll på riksdagens motstånd, men denna utgång blef signalen till en rörelse för tysk aktivitet på kolonialpolitikens område, som snart bar frukter. Den tyska befolkningens hastiga tillväxt och det därmed sammanhängande krafvet på nya förvärfskällor samt den framåtgående industriens behof af billigare råmaterial blefvo härvidlag utslagsgifvande. 8 dec. 1882 bildades i Frankfurt am Main Die deutsche kolonialgesellschaft för främjande af kolonialfrågan. Följande år togs det första steget till dess realisering, då Bremen-köpmannen E. Lüderitz genom fördrag med hottentotterna i Sydväst-Afrika förvärfvade bukten Angra Pequena med ett tillhörande område på 50,000 kvkm., i hvars nordöstra del tyska missionärer 1864 hade hissat tyska flaggan. 1884 utsändes kanonbåten "Möwe" med den erfarne upptäcktsresanden G. Nachtigal (se d. o.) som Tyska rikets kommissarie till Guinea-kusten, och under dess expedition togos såväl Togo som Kamerun i besittning för tysk räkning. På hösten s. å. afreste K. Peters (se d. o.) på uppdrag af det nybildade Gesellschaft für deutsche kolonisation till Öst-Afrika och förvärfvade för sällskapets räkning genom fördrag med olika furstar ett Sansibar-område på 140,000 kvkm. De tyska kolonialföretagen väckte helt naturligt bekymmer i England, och förhållandet var vid flera tillfällen under dessa år spändt. Bismarck lyckades emellertid undvika större konflikter. I samförstånd med Frankrike, hvars koloniala verksamhet i samma mån som T:s var hotad af England, bragte Bismarck till stånd en konferens i Berlin i nov. 1884, där Kongoproblemet fick sin lösning (se Kongo-konferensen). 1886 skedde genom öfverenskommelse med England en bestämning af de brittiska och tyska intressesfärerna i Öst-Afrika, som 1890 efter Bismarcks afgång åtföljdes af ett bytesfördrag, hvarigenom T. erkände det brittiska protektoratet öfver Sansibar och Pemba och i gengäld erhöll Helgoland. Men det var icke endast i Afrika, som T. bedref kolonialpolitik. 1884 tog det i besittning norra kusten af Nya Guinea (Kaiser Wilhelms land) och flera öar i den s. k. Bismarck-arkipelagen, där det tyska Neuguinea-gesellschaft blef banbrytare. 1885 följde ockuperande af Marshallöarna och 1888 af Nauru. Den tyska kanonbåten "Iltis" färd till Karolinerna 1885, dit den hann före ett från Manila utsändt spanskt fartyg och där den hissade tyska flaggan på ön Jap, förorsakade en skarp konflikt med Spanien, hvars lösning på Bismarcks förslag öfverlämnades åt påfvens skiljedom. Leo XIII afgjorde 22 okt. 1885 tvisten så, att Spanien, som redan 1525 tagit öarna i besittning, hade prioriteten och skulle behålla suveräniteten, men att tyskarna skulle få rätt att anlägga en kolstation och där ha full handelsfrihet. 1899 köpte emellertid T. af Spanien såväl Karolinerna som Marianerna och Palauöarna. S. å. förvärfvade det genom ett fördrag med England och Förenta staterna några öar tillhörande Samoa-gruppen. De nämnda kolonialsällskapen och andra, som vid olika tillfällen bildades, förmådde med tiden icke uppbära koloniernas förvaltning, och de öfvergingo inom kort till kronkolonier. Det tyska kolonialväldets tillvaro hade en lifgifvande verkan på den tyska sjöfarten. Postångarlinjer på främmande farvatten, till Öst-Asien, Australien och Afrika, inrättades och fingo statsunderstöd. -- En af Bismarcks trägnaste omsorger för att trygga det nyskapade riket mot faror utifrån rörde militärväsendet. Nordtyska förbundets riksdag hade 1867 bestämt, att förbundshärens fredsstyrka till 31 dec. 1871 skulle utgöra 1 proc. af befolkningen 1867 och att för den följande tiden fredsstyrkan skulle fixeras genom lag. Genom rikslagen af 9 dec. 1871 blef detta beslut prolongeradt för ytterligare tre år med den ändringen, att arméns numerär för åren 1872--74 fixerades till 401,659 man. Ett förslag att en gång för alla bestämma fredsstyrkans storlek, till dess en ny reglering genom lag följde, stötte på häftigt motstånd vid riksdagen 1874, men efter ett par månaders öfverläggningar antogs ett af Bismarck godkändt, från nationalliberalt håll framställdt kompromissförslag, enligt hvilket arméns fredsstyrka fixerades till nämnda siffra för en period af sju år (septennat, 1 jan. 1875--31 dec. 1881). Vid denna periods utgång förnyades lagen för ytterligare sju år med en ökning af numerären till 427,000 man. Nästa gång frågan kom före, 1887, voro de utrikespolitiska förhållandena synnerligen tillspetsade. Den franska boulangismen hade i väsentlig grad ökat den krigsfara, hvarmed den franska revanschstämningen hotat T. ända sedan kriget 1870--71, och i ö. hade Balkanfrågornas tillspetsning gjort en konflikt mellan Ryssland och Österrike långt ifrån osannolik. Mer än någonsin fann den tyska riksregeringen septennatets förnyande nödvändigt. Det framlagda förslaget härom, som tillika gick ut på en höjning af numerären till 468,000 man, stötte emellertid på starkt motstånd i riksdagen, och ett af centern och de frisinnade framdrifvet kompromissförslag om den äskade prolongationens begränsning till tre år vann riksdagens gillande. Bismarck skred omedelbart till riksdagens upplösning. Vid de nya valen, som egde rum 21 febr. 1887, slöto sig de partier, som utgjort minoriteten, nämligen de konservative, tyska