Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på att fortsätta den Mindre-asiatiska
järnvägen Haidar-pascha–Ismid till Angöra och
att drifva trafiken i 99 år. Ledningen
öfverlämnades åt "tyska bolaget för byggande
af Mindre-asiatiska järnvägar". 1893 lämnade
sultanen koncession på banans framdragande till
Kaisarije, 1896 hade den fullbordats till Konia.
1902 fick ett tysk-franskt bolag tillstånd
att fullfölja banbyggandet ända till Bagdad och
monopol på skeppsfarten på Eufrat och Tigris.
Följande år följde slutligen koncession på bandelen
Bagdad–Basra. Ju mera Bagdadbanans fullbordan
närmade sig och frågan om dess framdragande till
Persiska viken blef aktuell, dess större blef i
England oron öfver och misstron mot de tyska planerna.
England ville åt sig trygga herraväldet på Persiska
viken. Faran för ryskt framträngande dit genom
Persien aflägsnades genom aftalet 1907, hvarigenom
Ryssland erkände Englands speciella rättigheter
vid Persiska viken. För att hindra T. att med
sin bana komma ända ned till hafvet gjorde England
anspråk på skyddsrätt öfver Koveit, landet omkring
Schatt el-arabs mynning, och tvang dess scheich till
löftet att icke medge någon främmande makt
koncessioner på sitt område. 1913 erkände
Turkiet Englands skyddsherravälde öfver Koveit
och lofvade att icke draga fram Bagdadbanan
längre än till Basra. Därifrån och till
Persiska viken skulle Englands anspråk icke
bestridas. Det hade således lyckats England
att bevara sin intressesfär vid Persiska viken
okränkt. Ett i juni 1914 afslutadt fördrag mellan
England och T. om den ekonomiska uppdelningen af
Asiatiska Turkiet blef utan verkan genom Världskrigets
omedelbart därefter inträffade utbrott. T:s i
Bagdadbanan koncentrerade orientpolitik hade till
förutsättning, att förbindelsevägen till främre Asien
genom Balkan-halfön låg fri. Hvarje förändring
i detta Europas "oroliga hörn" måste därför
på det närmaste beröra T. Englands med
Edvard VII:s tronbestigning visade intresse
för den turkiska politiken och dess plötsligt
framträdande aktivitet i den Abd-ul-hamid
påtvingade "reformpolitiken" (se Turkiet),
ytterst gående ut på en uppdelning af hela det
turkiska riket, väckte därför starka farhågor
på tyskt håll, så mycket större när England äfven
på denna punkt förstod att ena sig med Ryssland.
Österrike-Ungerns intressen sammanföllo här med
T:s. När den österrikisk-ungerske utrikesministern
Aehrenthals i jan. 1908 offentliggjorda plan att
bygga en järnväg genom sandjaket Novibazar och
den i juli s. å. verkställda ungturkiska revolutionen
framkallat en Balkankris, som allvarligt hotade
Europas fred, ställde sig T. beslutsamt vid
sin förbundsbroders sida och lämnade intet tvifvel om,
att Ryssland, om det angrep Österrike-Ungern, skulle
få äfven T. mot sig. Genom sitt ingripande
förhjälpte T. Österrike till en betydande diplomatisk
seger. Krisen hade emellertid en annan mera
ödesdiger betydelse. För första gången
hade linjerna klart dragits upp mellan de
båda stormaktsgrupperna, trippelalliansen och
trippelententen. Den närmaste tidens problem
blef, om dessa maktkonstellationer skulle hålla sig
eller om möjlighet fanns för nya maktgrupperingar. –
Bülows kanslerstid sammanfaller med en period af
utrikespolitiska trefvanden i olika
riktningar, resulterande i en betydande omsvängning
i de internationella förhållandena i Europa.
Det förändrade läget sträckte sina verkningar
äfven till T:s inre förhållanden. Behofvet af
en nationell politik visade sig allt starkare,
och Bülows ansträngningar riktade sig mot att
skapa ett rationellt block för att motarbeta både
centerns och socialdemokraternas partikularistiska
intressepolitik. Till en början aktade han sig
emellertid att bryta med centern, hvars maktställning
särskildt efter valen 1903 markerades däraf, att den
i riksdagen var "tungan på vågen". Ett af centern
framlagdt förslag om personlig religionsfrihet för
rikets undersåtar blef i riksdagen antaget.
Däremot måste regeringen af omtanke om de
enskilda staternas författningsenliga rättigheter
motarbeta den del af detta s. k. toleranzantrag,
som föreslog att tillåta hvarje religionssamfund
fri utöfning af sin kult och förklara tillåtelse
från statens eller kommunens sida till
gudstjänstfirande eller till anläggande af
kloster m. m. obehöflig. Ett af centern lifligt
uppskattadt tillmötesgående var det på Bülows
förord beslutade upphäfvandet af jesuitlagens 2:a
paragraf, som medgaf jesuiters utvisning från
vissa bestämda orter (1904). Svåra strider måste
utkämpas, innan riksdagen i dec. 1902 antog
en ny tulltariff. Denna var förutsättningen
för förnyandet af handelsfördragen med främmande
makter. Redan på Caprivis tid hade agrarerna
med stor skärpa uppträdt mot dessa, hvarvid
det ryska väckte de största bekymren. Ökningen af
spannmålsimporten från detta land beräknades
sänka spannmålsprisen på ett sätt, som hotade de
tyske jordegarna med förluster. Det 1893
grundade Bund der landwirte blef ett lifskraftigt
organ för agrarernas intressen, företrädda äfven
af den parlamentariska wirtschaftsvereinigung.
För sitt bifall till flottlagarna hade agrarerna
utfäst sig några medgifvanden i fråga om importen
af lifsmedel. När det blef fråga om tulltariffen,
visade det sig, att regeringens förklaring om, att
tullskyddet skulle komma särskildt jordbruket
till godo, icke imponerade på agrarerna, som
funno regeringens anbud otillräckliga. Samtidigt
bekämpades tariff-förslaget från frihandlarna.
Efter heta strider lyckades regeringen 14 dec.
1902 få en från olika partier och partidelar
sammanförd majoritet för tariffen. Omedelbart
härefter vidtogo förhandlingar med de främmande
makterna om nya handelsfördrag, slutförda och
af riksdagen godkända 1905 med gällande kraft
från febr. 1906. Nu förestod närmast en alltmera
trängande reform af riksfinanserna. Inför de hastigt
stegrade utgifterna växte krafvet på riksinkomsternas
höjande och en ändamålsenligare fördelning af rikets
och de enskilda staternas tillgångar. Den af
statssekreteraren för riksfinanserna von Stengel 9
maj 1904 genomförda s. k. lilla
riksfinansreformen var icke till fyllest. Rikets skuldbörda
växte och kräfde skatternas ökning. En serie
skatteförslag blef emellertid af riksdagen
afvisad. Till 1906 hade egentligen
genomförts endast en riksarfskatt och anslag,
som möjliggjorde utvidgning af flottlagen
1900 och reformering af militärpensioaerna.
Regeringens handlingskraft hämmades däraf, att den
i parlamentet icke förfogade öfver någon pålitlig
och stabil majoritet. Att få en sådan till stånd
visade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
