på att fortsätta den Mindre-asiatiska järnvägen Haidar-pascha--Ismid till Angöra och att drifva trafiken i 99 år. Ledningen öfverlämnades åt "tyska bolaget för byggande af Mindre-asiatiska järnvägar". 1893 lämnade sultanen koncession på banans framdragande till Kaisarije, 1896 hade den fullbordats till Konia. 1902 fick ett tysk-franskt bolag tillstånd att fullfölja banbyggandet ända till Bagdad och monopol på skeppsfarten på Eufrat och Tigris. Följande år följde slutligen koncession på bandelen Bagdad--Basra. Ju mera Bagdadbanans fullbordan närmade sig och frågan om dess framdragande till Persiska viken blef aktuell, dess större blef i England oron öfver och misstron mot de tyska planerna. England ville åt sig trygga herraväldet på Persiska viken. Faran för ryskt framträngande dit genom Persien aflägsnades genom aftalet 1907, hvarigenom Ryssland erkände Englands speciella rättigheter vid Persiska viken. För att hindra T. att med sin bana komma ända ned till hafvet gjorde England anspråk på skyddsrätt öfver Koveit, landet omkring Schatt el-arabs mynning, och tvang dess scheich till löftet att icke medge någon främmande makt koncessioner på sitt område. 1913 erkände Turkiet Englands skyddsherravälde öfver Koveit och lofvade att icke draga fram Bagdadbanan längre än till Basra. Därifrån och till Persiska viken skulle Englands anspråk icke bestridas. Det hade således lyckats England att bevara sin intressesfär vid Persiska viken okränkt. Ett i juni 1914 afslutadt fördrag mellan England och T. om den ekonomiska uppdelningen af Asiatiska Turkiet blef utan verkan genom Världskrigets omedelbart därefter inträffade utbrott. T:s i Bagdadbanan koncentrerade orientpolitik hade till förutsättning, att förbindelsevägen till främre Asien genom Balkan-halfön låg fri. Hvarje förändring i detta Europas "oroliga hörn" måste därför på det närmaste beröra T. Englands med Edvard VII:s tronbestigning visade intresse för den turkiska politiken och dess plötsligt framträdande aktivitet i den Abd-ul-hamid påtvingade "reformpolitiken" (se Turkiet), ytterst gående ut på en uppdelning af hela det turkiska riket, väckte därför starka farhågor på tyskt håll, så mycket större när England äfven på denna punkt förstod att ena sig med Ryssland. Österrike-Ungerns intressen sammanföllo här med T:s. När den österrikisk-ungerske utrikesministern Aehrenthals i jan. 1908 offentliggjorda plan att bygga en järnväg genom sandjaket Novibazar och den i juli s. å. verkställda ungturkiska revolutionen framkallat en Balkankris, som allvarligt hotade Europas fred, ställde sig T. beslutsamt vid sin förbundsbroders sida och lämnade intet tvifvel om, att Ryssland, om det angrep Österrike-Ungern, skulle få äfven T. mot sig. Genom sitt ingripande förhjälpte T. Österrike till en betydande diplomatisk seger. Krisen hade emellertid en annan mera ödesdiger betydelse. För första gången hade linjerna klart dragits upp mellan de båda stormaktsgrupperna, trippelalliansen och trippelententen. Den närmaste tidens problem blef, om dessa maktkonstellationer skulle hålla sig eller om möjlighet fanns för nya maktgrupperingar. -- Bülows kanslerstid sammanfaller med en period af utrikespolitiska trefvanden i olika riktningar, resulterande i en betydande omsvängning i de internationella förhållandena i Europa. Det förändrade läget sträckte sina verkningar äfven till T:s inre förhållanden. Behofvet af en nationell politik visade sig allt starkare, och Bülows ansträngningar riktade sig mot att skapa ett rationellt block för att motarbeta både centerns och socialdemokraternas partikularistiska intressepolitik. Till en början aktade han sig emellertid att bryta med centern, hvars maktställning särskildt efter valen 1903 markerades däraf, att den i riksdagen var "tungan på vågen". Ett af centern framlagdt förslag om personlig religionsfrihet för rikets undersåtar blef i riksdagen antaget. Däremot måste regeringen af omtanke om de enskilda staternas författningsenliga rättigheter motarbeta den del af detta s. k. toleranzantrag, som föreslog att tillåta hvarje religionssamfund fri utöfning af sin kult och förklara tillåtelse från statens eller kommunens sida till gudstjänstfirande eller till anläggande af kloster m. m. obehöflig. Ett af centern lifligt uppskattadt tillmötesgående var det på Bülows förord beslutade upphäfvandet af jesuitlagens 2:a paragraf, som medgaf jesuiters utvisning från vissa bestämda orter (1904). Svåra strider måste utkämpas, innan riksdagen i dec. 1902 antog en ny tulltariff. Denna var förutsättningen för förnyandet af handelsfördragen med främmande makter. Redan på Caprivis tid hade agrarerna med stor skärpa uppträdt mot dessa, hvarvid det ryska väckte de största bekymren. Ökningen af spannmålsimporten från detta land beräknades sänka spannmålsprisen på ett sätt, som hotade de tyske jordegarna med förluster. Det 1893 grundade Bund der landwirte blef ett lifskraftigt organ för agrarernas intressen, företrädda äfven af den parlamentariska wirtschaftsvereinigung. För sitt bifall till flottlagarna hade agrarerna utfäst sig några medgifvanden i fråga om importen af lifsmedel. När det blef fråga om tulltariffen, visade det sig, att regeringens förklaring om, att tullskyddet skulle komma särskildt jordbruket till godo, icke imponerade på agrarerna, som funno regeringens anbud otillräckliga. Samtidigt bekämpades tariff-förslaget från frihandlarna. Efter heta strider lyckades regeringen 14 dec. 1902 få en från olika partier och partidelar sammanförd majoritet för tariffen. Omedelbart härefter vidtogo förhandlingar med de främmande makterna om nya handelsfördrag, slutförda och af riksdagen godkända 1905 med gällande kraft från febr. 1906. Nu förestod närmast en alltmera trängande reform af riksfinanserna. Inför de hastigt stegrade utgifterna växte krafvet på riksinkomsternas höjande och en ändamålsenligare fördelning af rikets och de enskilda staternas tillgångar. Den af statssekreteraren för riksfinanserna von Stengel 9 maj 1904 genomförda s. k. lilla riksfinansreformen var icke till fyllest. Rikets skuldbörda växte och kräfde skatternas ökning. En serie skatteförslag blef emellertid af riksdagen afvisad. Till 1906 hade egentligen genomförts endast en riksarfskatt och anslag, som möjliggjorde utvidgning af flottlagen 1900 och reformering af militärpensioaerna. Regeringens handlingskraft hämmades däraf, att den i parlamentet icke förfogade öfver någon pålitlig och stabil majoritet. Att få en sådan till stånd visade sig