Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
689
Tyskland (Historia)
690
särskildt önskvärdt, när centerpartiet - begagnande
sin vid valen 1903 vunna maktställning till att på
grund af till synes huvudsakligen personlig motvilja
mot den nye protestantiske kolonialdirektorn, prins
Ernst zu Hohenlohe-Langenburg, framföra en delvis
oresonlig kritik mot regeringens kolonialpolitik -
vägrade anslag till den för Sydväst-Afrikas utveckling
nödvändiga järnvägslinjen Kubub -Keetmanshoop och
afslog förslaget om kolonial-afdelningens upphöjande
till särskildt departement. När oppositionen
fortsatte, äfven efter det Hohen-lohe ersattes
med B. Dernburg och regeringens kraf i fråga om
Sydväst-Afrika vid förnyad behandling 13 dec. 1906
åter af visades, blef riksdagen upplöst. I ett bref
af 31 dec., det s. k. Sylvester-brefvet, angaf
Biilow som sitt program för den nya valkampanjen
samarbete mellan de konservativa, nationalliberala
och frisinnade partierna, så att dessa skulle
kunna vinna majoritet i den nya riksdagen. Striden
gällde sammanslutning af de nationella grupperna
emot de främst för sina partiintressen kämpande
socialdemokraterna och center-männen. Bulows
vädjan om ett nationellt "block" hörsammades, och
resultatet af valen 25 jan. 1907 blef en stor seger
för regeringen. Äfven om centern lyckades bevara
sin ställning, sjönk socialdemokraternas mandatantal
från 79 till 43. Den "svart-röda" majoriteten hade
brutits. Den nya kursen medförde vissa eftergifter för
de liberala elementen i blocket i form af reformer
i förenings-och församlingsrätten, straffrätten och
börslagstiftningen. Den viktigaste uppgiften för
den nya riksdagen blef emellertid finansreformen,
förberedd och framlagd af Stengels efterträdare som
finansstatssekreterare Sydow. Under dess behandling
sprängdes blocket. De konservative började ledsna
på att befordra den liberala politiken och närmade
sig centern, och det blef i stället genom ett
"svart-blått" block, som ett resultat i finansfrågan
10 juli 1909 kunde vinnas. Inför det alltmer
hopade motståndet mot regeringens finansförslag
hade Biilow lyckats åstadkomma en kompromiss,
enligt hvilken de behöfliga 500 mill. mk skulle
anskaffas dels genom förmögenhetsskatter till ett
belopp af 100 mill., dels genom konsumtionsskatter
uppgående till 400 mill. Men det oaktadt blef den
af rikskanslern kraftigt förordade arfsskatten
genom intriger från de konservative och centern
förkastad. Till ersättning härför antogs skatt
på checker och talonger, belysningsartiklar och
tändstickor, hvarjämte tullarna på te och kaffe och
skatterna på tobak och öl ökades. De 500 mill. voro
räddade. Biilow, som redan efter arfsskattens
fall inlämnat sin af skedsansökan, men lefvat
stå kvar, tills finans-reformen slutbehandlats,
drog sig emellertid 14 juli 1909 tillbaka. Till
den mot honom riktade oppositionen hade bidragit en
händelse föregående år. Den engelska tidningen "Daily
telegraph" hade publicerat en artikel, innehållande
utdrag ur flera af kejsar Vilhelm II :s uttalanden om
England, en artikel, som väckte mycket uppseende och
gaf anledning till en för förhållandet mellan T. och
England föga gynnsam presskampanj. Kejsaren hade före
artikelns offentliggörande förelagt den för Biilow,
som emellertid själf icke läst den, utan öfverlämnat
den till utrikesdepartementet för pröf-ning. Biilow
tog lojalt ansvaret, ehuru han för-
klarade, att han själf aldrig skulle ha
tillåtit publiceringen. I riksdagen bestred han
vissa af artikelns uppgifter och åstadkom med
kejsaren en uppgörelse om större försiktighet
vid dennes offentliga uttalanden, som icke
skulle gå utom rikskanslerns författningsenliga
ansvarighet. Händelsen gaf emellertid de konservative
anledning att beskylla rikskanslern för att icke
tillräckligt ha uppträdt till kejsarens skydd, och
den bidrog att skärpa partiets opposition i fråga
om finansreformen. - Vid sin afgång hade Biilow
för kejsaren till sin efterträdare föreslagit
den sedan 1907 som statssekreterare för inrikes
ärenden fungerande Th. von Bethmann-Hollweg,
och denne blef också af kejsaren utnämnd till
rikskansler. Bethmann-Hollweg stod inför en
svår uppgift att bilägga de under Bulows sista
kanslerstid häftigt upprörda parti-striderna. Medlet
till försoning fann han i det i hans första stora
riksdagstal proklamerade "tvånget till arbete", de
olika riksdagspartiernas inriktande på praktiska
uppgifter. Han lyckades också småningom få till
stånd drägligare förhållanden. En första motgång,
det preussiska valreformförslagets förolyckande
1910, uppvägdes inom kort af ett flertal betydande
resultat på rikspolitikens område. Det första
var jordvärdestegringsskattens genomdrifvande
15 april 1910. 24 febr. 1911 beslöts ett nytt
"kvinkvennat" med gradvis skeende ökning af
arméns fredsstyrka från 506,000 till 515,321
man. 26 maj s. å. antogs ny författning för
Elsass-Lothringen, som närmare reglerade kejsarens
ställning som statsmaktens bärare i rikslandet,
borttog förbundsrådets och riksdagens inflytande på
landets lagstiftning och förlänade detta 3 röster
i förbundsrådet. 30 maj s. å. antogs i riksdagen
en riksförsäkringsordning, ett slags kodifie-ring
af alla bestämmelser i fråga om olycksfalls-,
sjuk-, ålderdoms- och invaliditetsförsäkring. De
nya valen, som höllos 12 jan. 1912, medförde,
trots väldiga ansträngningar från de borgerliga
vänsterpartiernas sida, icke så stora omhvälfningar
i partiförhållandena, som de hoppats. Den strid,
som de fört dels mot det "svart-blåa" blocket,
dels mot socialdemokraterna, ledde hufvudsakligen
till en nedgång i de borgerliges mandatantal och
motsvarande frammarsch för socialdemokraterna, hvilka
nu bildade riksdagens största partigrupp. Trots
den stora partisplittringen lyckades man emellertid
göra riksdagen arbetsduglig. Den utrikespolitiska
storm, som dragit förbi året förut och som på grund
af en ny Marokko-konflikt hotat draga in T. i ett
stort krig (se M a ro k k o, sp. 1037 f.), hade
skapat en stark stämning för ökande af de militära
maktmedlen. 21 maj antogs ett förslag om ökning
af arméns styrka från 515,321 till 544,211 man,
upprättande af två nya armékårer och olika tekniska
och organisatoriska förbättringar, bl. a. i fråga
om mobiliseringsapparaten. Hvad marinen beträffar,
beslöts skapa en femte eskader på 8 linjeskepp. För de
ökade kostnadernas finansiering beslöts bl. a., att en
förmögenhetsskatt med det snaraste skulle tagas under
öfvervägande. Redan följande år var regeringen färdig
med en ny wehrvorlage, framlagd med anledning af de
faror för ett krig med Ryssland, som Balkankriget hade
framkallat. Under intrycket af Frankrikes hotfulla
återgång till treårig värnplikt beslöt riksdagen 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
