Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tändapparat - Tänder. 1. Anat. och zool. Se Tänderna. Jfr Lås, sp. 154 - Tänder. 2. Tekn. Se Tender - Tänderna (lat. dentes)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett stift af cerjärn pressas mot ett litet stålhjul,
hvilket vid omvridning kastar gnistor mot en veke,
som suger upp bensin eller metylalkohol ur en i
apparaten anordnad behållare. – Som tändapparater
för elektrisk tändning af sprängskott (se Elektrisk
antändning) användas i regel små magnetelektriska
eller dynamoelektriska maskiner, hvilkas ankare
medelst kuggdref (se fig. 1) eller fjädermekanism
kunna bringas till rotation och därvid afge elektrisk
ström af lämplig spänning och strömstyrka. Tändarna
(se fig. 2) ha en mellan poltrådarna anbragt, fin
platinatråd, som vid strömmens genomgång bringas
till glödgning och antänder den tändsats, hvari den
är inbäddad. Den brinnande tändsatsen bringar den med
tändaren förenade tändhatten till explosion. Tändarna
användas antingen i serie- eller parallellkoppling,
beroende af det antal skott, som skall tändas,
ledningsmotståndet, strömkällans spänning m. m.
S. Nff.
Tänder. 1. Anat. och zool. Se Tänderna. Jfr Lås,
sp. 154. – 2. Tekn. Se Tender.
Tänderna (lat. dentes) utgöra hos människan och
de flesta däggdjuren de organ, som äro afsedda att
afbita födan och efter dess intagande i munnen där
söndertugga densamma för att på så sätt underlätta
dess smältning i tarmkanalen. Läran om tänderna och
deras sjukdomar kallas odontologi (se d. o.).
I förhållande till sin omgifning indelas hvarje tand
i tre afdelningar, nämligen tandkronan, tandroten
och den mellan dessa båda belägna tandhalsen. Kronan
utgör den fria, i munhålan räckande delen af tanden;
roten åter, som hos människan är längre än kronan,
den i käkbenet i en densamma motsvarande fördjupning,
alveol, inkilade delen; roten räcker dock mer än 1
mm. utanför käkbenets rand. Tandhalsen kallas det
parti, som omfattas af en del af munnens slemhinna,
tandköttet, och som hos de flerrotiga tänderna
är starkare hopsnördt än hos de enrotiga. Gränsen
mellan krona och hals är starkt markerad, speciellt
hos mjölktänderna (om dem se nedan).
Undantagslöst utgöres hvarje tand af såväl hård som
mjuk väfnad. Till den förra gruppen höra tandbenet
l. dentinet, emaljen och cementet, till den senare
pulpan, i dagligt tal kallad tandnerven, samt
rothinnan l. periodontium.
Dentinet l. tandbenet utgör tandens hufvudmassa,
största delen af såväl dess krona som rot. Det har
i stort sedt tandens form (se fig. 1 D) och är näst
emaljen kroppens hårdaste väfnad. Från typiskt ben
skiljes det normala dentinet framför allt därigenom,
att det saknar i väfnaden inneslutna celler. Dentinet
är ej homogent. I detsamma kunna särskiljas en
grundsubstans, som utgöres af dels fibriller
af limgifvande karaktär, dels en kittsubstans,
som förbinder dessa fibriller, och slutligen de
s. k. dentin-kanalerna. Kittsubstansen består
hufvudsakligen af kalksalter; blott en ringa mängd
organiska beståndsdelar kan påvisas. Dentinkanalerna
utgå ifrån den af dentinet omslutna pulpahålan
och sträcka sig ända till emaljen. De förbindas
med hvarandra genom tvärkanaler. Under mångfaldiga
böjningar, i stort sedt dock radieformigt, nå de
dentinets gräns utåt; nära rotspetsen äro de dock
mera horisontella eller t. o. m. med sin ytterända
böjda mot apex; från tandhalsen åt kronan till
rikta de sig mera uppåt; i tandens skäryta eller
tuggyta äro de så riktade, att de nära nog förlöpa
i tandens längdriktning.
 |
| Fig. 1. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
