Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami / 741-742 (1920) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänderna (lat. dentes)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

omedelbart intill dentinet, i hvars kanaler
de skicka utlöpare, som nå fram till emaljen.
Äfven inåt pulpan och åt sidorna sändas
dylika. Utlöparna anastomosera (förenas)
med hvarandra. Odontoblasterna bilda dentin.
Genom rotkanalerna intränga och utgå nerver och kärl
från käkbenet, på hvars kärl och nerver de sålunda
utgöra en fortsättning. Blodkärlen ligga i
midten af tandpulpan och förgrena sig hufvudsakligen
i tandens längdriktning. Nervstammarna stiga
genom rotkanalen rakt upp och dela sig snart i allt
finare förgreningar. Äfven de förlöpa mera i
pulpans midt, skilda eller i buntar. Fina grenar
sändas in mellan odontoblasterna. Cementet förbindes
med alveolens benvägg genom rothinnan (periodontium),
som till sin hufvudmassa utgöres af bindväfsbuntar,
i allmänhet skilda från hvarandra genom
springor, i hvilka andra väfnadsdelar äro inlagrade.
Dessa buntar sakna elastiska element och intränga
som "Sharpeyska" trådar direkt i alveolens
ben och i cementet. Buntarnas stråk gå närmare
tandhalsen horisontellt, mot rotspetsen mera
snedt; vid detta senare parti lämna de plats för en
luckrare bindväf. Från djupet af alveolen tränger en
mängd nerver och kärl med riktning mot ytan. De
anastomosera dels med tandköttets nerver och
kärl som ock med de af dessa organ, som befinna sig
i alveolarväggens s. k. märgrum. I alveolarranden
öfvergår periodontium direkt i tandköttet. Buntarna
gå från alveolarranden dels snedt upp mot tandhalsen
ut i cementet, dels direkt in i tandköttet för att
förena sig med dettas bindväfsstråk. Tandköttets
buntar förlöpa dels cirkulärt omkring tanden,
dels radiärt och förenas med cementet, utan
att fästa sig vid alveolarutskottets ben. Det öfre,
mera ringformigt anordnade partiet af periodontium
benämnes ligamentum circulare. Detta eger
stor betydelse, då det utgör alveolens värn mot
yttre våld. Skadas ligamentum, öppnas porten
för en infektion af periodontium. Den intima
förbindelsen, hvari tänderna genom periodontium,
kärl och nerver stå till käken, föranleder ofta, att
sjukliga processer inom tanden sprida sig ut till sin
omgifning och att den smärta, som uppstår inuti
tanden vid en inflammation af pulpan,
sedermera kan sprida sig vida omkring i käken, uppåt
hufvudet, ja äfven nedåt skuldror och armar. Fall
finnas af verkliga neuralgier (nervsmärtor),
som urspr, härledts från en tand, men
hvilka småningom alldeles upphört i denna för
att lägra sig någonstädes uppåt ansiktet
och hufvudet. Tandköttet (gingiva), d. v. s.
den väfnad, som bekläder käkarnas i munhålan belägna
delar, utgör en fortsättning af munnens, läpparnas
och kindernas slemhinna, som slår sig öfver på
käkbenets alveolarkanter och där omsluter hvarje
tand. Det är rikt på blodkärl, som hänga samman
med rothinnans och benets, men innehåller
alls icke något "kött". Mot tanden bildar det
en ungefär l mm. djup ficka, tandköttsfickan.
I friskt tillstånd är tandköttet hårdt, till
färgen blekrödt samt föga känsligt. Genom vanvård
af munnen och tänderna och särskildt genom uppkomst af
tandsten, som lägrar sig i fickan, blir
tandköttet inflammeradt, svullet, mörkrödt och lätt
blödande.

Tändernas form och storlek växla alltefter
deras uppgift under tuggningsakten.

Hos människan indelar man tänderna i framtänder
(incisivi), hörntänder (canini), kindtänder
(bicuspides, præmolares) och oxeltänder
(molares), hvilka tillsammans bilda tandsystemet
l. tandgården.

Fig. 2.

Tändernas antal hos en fullvuxen
människa utgör inalles 32: 16 i hvardera käken
(4 framtänder, 2 hörntänder, 4 kindtänder och 6
oxeltänder). Framtänderna (fig. 2 f) ha mejselformad,
skarpkantad krona. I öfverkäken äro de mediala
(mellersta) framtänderna betydligt större än de
laterala (sidotänderna). I underkäken äro de laterala
däremot något större än de mediala. Rötterna till
nämnda tänder äro alltid enkla, i öfverkäken koniska,
i underkäken tilltryckta från sidorna.
Kronan har bred läpp- och tungyta, som
sammanlöpa i en skärande rand.
Läppytan är svagt kullrig uppifrån nedåt och
från sida till sida, tungytan åter i öfverkäken
konkav uppifrån nedåt samt från sida till sida, i
underkäken konkav uppifrån nedåt, konvex från sida
till sida. Hörntänderna (fig. 2 h)
äro de kraftigaste af de enrotiga tänderna
och öfverträffa i längd alla öfriga
tandsorter. Med sin spets nå de öfver tuggytans
plan, med sina rötter längre än alla andra
tänders rötter. De stå något utanför tandbågen.
Från tandhalsen tilltar öfverkäkens hörntänders
krona i bredd mot midten för att därefter hastigt
afsmalna och sluta i spets. Äfven tungsidan och
läppsidan konvergera mot skärytan, hvarigenom kronans
nedre del får karaktär af en kon. Roten är något
tilltryckt från sida till sida. Underkäkens hörntand
är något kortare än öfverkäkens, kronspetsen
är ej så starkt utbildad som hos den senare,
och kronan verkar svagare på grund däraf, att
sidoytorna äro mera parallella; roten är starkare
tilltryckt från sidorna, utdragen framifrån bakåt.
Namnet ögontand, hvarmed man betecknar den i
människans öfverkäk befintliga hörntanden, anger
endast, att den har sitt läge i en linje, som
lodrätt drages genom ögats midt. Tanden har
intet med ögat att skaffa. Kindtänderna äro
af två slag: den 1:a och den 2:a kindtanden
i hvarje käkhalfva föregås af mjölktänder
(se nedan) och benämnas premolarer, de öfriga
(3-5 i hvarje käkhalfva) ha inga föregångare i
mjölkdentitionen och benämnas oxeltänder l. molarer.
Den 1:a kindtanden i öfverkäken har en krona,
som i horisontalplanet erinrar om en oval
eller ett trapets. Den är utrustad med
två tuggknölar (tubercula), en åt kinden
(buckal, af lat. bucca, kind), en åt tungan
(lingval), bägge kraftigt utbildade; den buckala
är större än den lingvala. Tanden har två
smala runda rötter (en buckal, en lingval).
Den 2:a kindtanden skiljer sig ej väsentligt
från den första. Den är dock mindre såväl hvad
krona som rot beträffar, men dess tubercula
äro af samma längd. Roten är antingen enkel,
tilltryckt framifrån bakåt, eller delad i
en buckal och en lingval del. De undre kindtänderna
(fig. 3 k) skilja sig högst betydligt från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>