de öfre. I horisontalplanet visar deras krona en mera rund form. Den buckala tuggknölen är stor, den lingvala påfallande liten, och detta gäller särskildt 1:a kindtanden, som härigenom erhåller karaktär af hörntand. Roten är hos den 1:a rund, hos den 2:a i likhet med föreg., men något tilltryckt framifrån bakåt.

Fig. 3

Oxeltänderna (molarerna) äro de största och kraftigaste och kännetecknas af ett flertal tubercula och rötter. Kronan är i tvärsnitt fyrkantig med afrundade vinklar och tubercula genom djupa inskärningar (fissurer) afgränsade från hvarandra. 1:a oxeltanden i öfverkäken är större än sina kamrater. I horisontalplan erinrar dess krona om en romboid. Tuggytan är försedd med 4 tubercula (2 buckala, 2 lingvala), skilda genom en fåra, som har formen af ett snedt liggande H. Någon gång kan lingvalt en 5:e tuggknöl påvisas. Rötterna äro till antalet 3 (2 buckala, l lingval). 2:a oxeltanden är mindre än den 1:a. Dess krona varierar till formen ganska mycket. Merendels erinrar den dock om 1:a molarens. Tuggknölarnas antal är 3 eller 4, rötternas 3, någon gång 2; i det senare fallet ha de buckala förenats i en. Äfven en förening af alla tre till en konisk kropp kan påträffas. 3:e oxeltanden, visdomstanden, bildar afslutningen på tandraden. Denna tand förekommer i betydande variationer, hvad såväl form som storlek beträffar. Väl utbildad, erinrar den om 1:a och 2:a oxeltanden, men är i regel något mindre än dessa. Underkäkens oxeltänder (fig. 3 o) förete en helt annan bild än öfverkäkens; de äro större och kraftigare byggda än dessa; tuggytan är fyrsidig med 4--5 tubercula, af hvilka 2 alltid sitta lingvalt, 2 eller 3 buckalt. De buckala äro mäktigare än de lingvala, under det att i öfverkäken de lingvala bakåt tilltaga i höjd och mäktighet. Fårorna förlöpa merendels så, att en korsfåra bildas. Hvad storleken dem emellan beträffar, är den 1:a störst, visdomstanden i regel minst. Rötterna äro vanligen två: en främre och en bakre, tilltryckta framifrån bakåt, utdragna från sidan nästan till kronans bredd. De ha en riktning bakåt. Tänderna äro hos människan i båda käkarna anordnade i en rad utan mellanrum. Granntänderna vidröra hvarandra endast i en punkt, kontaktpunkten, som är belägen på kronan på 2/3--4/5 af dennas höjd från septa alveolaria (tandhålornas skiljeväggar). Rummen mellan septa och kontaktpunkten utfyllas af tandköttspapillen. De äro vidare så uppställda, att en bestämd antagonering (motställning) härskar under hvila och tuggning mellan öfver- och underkäkens tänder. Hvarje tand har en hufvudantagonist (d. v. s. den, mot hvilken största delen af tanden är ställd) och en biantagonist, med undantag af underkäkens mediala framtand och öfverkäkens visdomstand, hvilka antagonera enkelt (d. v. s. tand täcker tand). Detta under hvila. Vid tuggning ändras antagoneringen, då underkäkens tänder härvid röras i flera plan. Bettet kännetecknas vidare af en öfverbitning, d. v. s. öfverkäkens fram- och hörntänder bita i hvila (ocklusionsläge) utanför underkäkens. De buckala tubercula hos öfverkäkens kind- och oxeltänder bita öfver, mellan och utanför underkäkständernas motsvarande tubercula. De lingvala spetsarna i öfverkäken bita i den längsfåra, som bildas af fissurerna mellan underkäkens lingvala och buckala spetsar. Nu skildrade tänder kallas permanenta (kvarsittande). De föregås emellertid hos människan och de flesta däggdjuren af en tidigare uppsättning: de temporära l. mjölktänderna. Dessa äro till antalet 20, 10 i hvarje käke, och utgöras af 4 framtänder, 2 hörntänder och 4 oxeltänder i hvarje käke. Framtändernas kronor ha mejselform, hörntändernas i stort sedt konisk form, och kindtänderna äro försedda med ett antal tubercula, anordnade efter samma princip som de permanenta tändernas. Uppställningen i käken är likaledes ordnad efter en liknande princip. Tändernas rötter äro inkilade och fastsatta i det s. k. alveolarutskottet. Detta utspringer från öfverkäksbenet resp. underkäken och utgöres i stort sedt af ganska tunna benlameller. Dess byggnad är något olika från plats till plats. Inom öfverkäken utgöres det på den labiala och buckala sidan hufvudsakligen af tät benväfnad. På den lingvala åter förefinnes en större mängd svampig. Tunnast är den labiala lamellen öfver framtänder och hörntänder, där den, bildande förhöjningar (jugæ alveolares) resp. inbuktningar, följer tandrotens kontur. Alveolen är utklädd med ett skikt tät bensubstans. I underkäken stiger alveolarutskottet i främre partiet mera vertikalt högt upp, medan det i bakre delen har läge något innanför käkbenets plan, här utåt förstärkt af en kraftig benås (linea obliqua); på insidan tjänar en annan ås samma ändamål. Äfven i denna käke märkes utåt tät väfnad, som närmare alveolen öfvergår i en svampig, hvilken i sin ordning vid bildandet af alveolens väggar viker för ett tätt benskikt. Alveolarutskottets yta är ej jämnt, utan skiljeväggarna mellan tänderna sticka ofta högre upp än omgifningen. Härigenom erhåller käkens yta ett tandadt utseende. I septa är den svampiga väfnaden förhärskande och når ofta fritt ända upp till ytan mellan alveolernas kompakta skikt. Den period i barnets utveckling, då dess första tanduppsättning bryter igenom tandköttet och blir synlig i munnen, kallas ofta tandsprickningen. Tiden för denna växlar något, emellanåt betydligt, men räknas normalt från barnets 6:e månad, tills det fyller 2 år. Följande tabell visar den ordning, i hvilken de olika tandsorterna genombryta (fig. 4): från 6-9 mån. de båda mellersta framtänderna (1) » 9-12 » » » sidoframtänderna (2) » 12-16 » » » främre oxeltänderna (4) » 17-20 » » » hörntänderna (3) » 20-24 » » » bakre oxeltänderna (5)