Härvid är att märka, att underkäkens tänder
normalt genombryta tidigare än de motsvarande i
öfverkäken. Undantag därifrån ge anledning till
tal om förtidig, försenad eller, i allmänhet,
oregelbunden tandsprickning. Den period af människans
lif, då mjölktänderna bortfalla samt hennes andra
och sista tanduppsättning (de permanenta tänderna)
bryter igenom tandköttet och ordnar sig i munnen,
kallas
tandömsningen; den nya dentitionen är af
långt större betydelse än den första. Mjölktänderna
(1:a l. mjölkdentitionen) lossna och bortfalla i
samma ordning, som de tillkommit, men med längre
mellantider; och alltefter deras bortfallande
framkomma nu i stället de permanenta tänderna, detta
likaledes så, att underkäkens tänder komma före de
motsvarande i öfverkäken.
Fig. 4. (Åskådliggör tandömsningen.
ö öppning i käkbenet för en nerv.)
I fig. 4, som visar de högra käkhalfvorna hos ett barn vid
ungefär 7 års ålder, synas de vid mjölktändernas
rötter nu redan i anlag och delvis utvecklade
ersättningständerna, I-VI i den öfre, I-VII i
den nedre käken, af hvilka VI och VII äro anlag
till permanenta kindtänder utan motsvarande
mjölktänder. De kvarsittande tändernas antal är
hos den fullvuxna människan 32 såsom redan nämnts
(16 i hvardera käken; fig. 8 i art.
Hufvudskål
visar samtliga öfre tänderna sedda från tuggytan);
tandbågen bildar här hälften af en ellips. Däremot
beskrifver underkäkens tandbåge en parabel. Tiderna
för de kvarsittande tändernas tillkomst äro följande:
från 6:e--7:e året den första (främre) oxeltanden,
från 7:e--8:e året de båda mellersta framtänderna,
från 8:e--9:e året de båda sidoframtänderna, från
9:e--11:e året den första (främre) kindtanden, från
11:e--12:e året de båda hörntänderna, under 12:e året
den andra (bakre) kindtanden, från 12:e--14:e året
den andra mellersta) oxeltanden och från 17:e--25:e
året visdomständerna. Afvikelser från denna regel
äro ej ovanliga, beroende af hälsotillståndet, den
allmänna kroppsbeskaffenheten, ärftliga anlag m. m.,
men oregelbundenheter vid tändernas frambrytande
spela i det stora hela icke någon betydande roll. Mest
växlar tiden för de sist frambrytande och längst bak i
munnen sittande 4 visdomständernas framkomst. Vanligen
frambryta de mellan 17:e och 25:e året, men det kan
någon gång hända, att de först på sena
ålderdomen eller t. o. m. ej alls bryta fram, liksom de
ock stundom äro helt små och outvecklade. Vid trång
tandställning kan visdomständernas frambrytande vara
förenadt med ett eller annat obehag.
Tändernas färg växlar i hög grad hos olika
människor. Den är än mer eller mindre blåhvit, än
mer eller mindre gulhvit; de flesta tänder stöta dock
mer åt gult än åt blått. Rent hvita tänder förekomma
i själfva verket ytterst sällan. Färgen är i hög
grad beroende på emaljlagret, hvars olika tjocklek,
täthet och byggnad i öfrigt förläna större eller
mindre genomskinlighet och ljusbrytning åt det hela,
hvarigenom sålunda olika nyanseringar uppstå. Så
t. ex. erhålla också sådana tänder, hvilkas kronor
äro tunna och skarpkantade, en mera genomskinlig färg.
Tändernas hufvuduppgift är, som ofvan nämnts, att
sönderkrossa födan. Men de spela äfven en stor roll
vid uttalet af en mängd bokstafsljud, liksom de
ock i ej ringa grad inverka på ansiktsbildningen
och utseendet.
Om
konstgjorda (
artificiella) tänder se
Löständer
och
Tandprotes.
G. T-n.
*
Jämförande anatomi. De hos rundmunnarna och vissa
amfibielarver förekommande
horntänderna, som äro
afsöndringsprodukter af munhålans öfverhudslager, äro ej
likvärdiga (homologa) med de öfriga ryggradsdjurens
tänder, hvilka kännetecknas genom de i den organiska
substansen aflagrade kalksalterna och sammansättas
af i allmänhet tre beståndsdelar: tandben, emalj
och cement (jfr ofvan). De lägsta ryggradsdjur, hos
hvilka verkliga tänder med säkerhet kunna påvisas,
äro broskfiskarna (
Chondropterygii). Den historiska
utgångspunkten för uppkomsten af munhålans tänder
utgöres af de s. k. plakoidfjällen, hvilka hos
ett stort antal af nämnda fiskar bekläda hela
kroppsytan. Plakoidfjällens utveckling och byggnad
äro så godt som fullkomligt öfverensstämmande med
tändernas i munhålan, hvarför dessa fjäll ock erhållit
namnet
hudtänder. Då nu munhålans slemhinna, såsom
utvecklingshistorien ådagalägger, ej är något annat
än en instjälpt del af den yttre huden, kunna vi
lätt förstå, att å den förra kunna förekomma samma
bildningar som å den senare. Man kan sålunda ock
iakttaga, huru dessa hudtänder utan afbrott sträcka
sig in i munhålan, hvilken hos somliga broskfiskar
(t. ex. hos den vid Sveriges västkust vanliga
pigghajen) h. o. h. beklädes af dem. Men under det
att de flesta af dessa i munhålan utbredda hudtänder
förbli ytterst små och äro fisken till ringa eller
ingen nytta, uppnå de af dem, som äro belägna öfver
käkkanterna, på grund af den skiljaktiga funktion, som
de på sagda ställen måste öfverta, en voluminösare
och ofta äfven till formen olika utbildning:
hudtänderna ha således omgestaltats till verkliga
tänder (fig. 5). Medan dessa hos broskfiskarna
endast äro fästa i munnens slemhinna och ej stå
i någon förbindelse med skelettet, träda de hos
öfriga ryggradsdjur, där ett benskelett utbildats,
i närmare förhållande till detta, i det att de, på
i öfrigt växlande sätt, äro fästa på benen. Sålunda
kan hos benfiskarna hvar och en af de skelettdelar,
som ingå i munhålans
