Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tändning för motorer - Tändnålsgevär. Se Handeldvapen, sp. 1313 - Tändpatron, krigsv. Se Fyrpatron - Tändplatta (Amorce), tekn. - Tändrör. Se Stubin - Tändsats. Se Tändstickor - Tändspets, artill. Se Kanon, sp. 780 - Tändstickor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppkomna explosiva blandningen. För att tändkulan
skall arbeta tillfredsställande, måste dess temperatur
regleras, hvilket vanligen sker genom insprutning
af vatten.
E. H–ck.
Tändnålsgevär. Se Handeldvapen, sp. 1313.
Tändpatron, krigsv. Se Fyrpatron.
Tändplatta (Amorce), tekn., en blandning af amorf
fosfor och kaliumklorat, inlagd mellan papper.
Blandningen exploderar lätt vid slag samt används
inom fyrverkeriet.
Fmn.
Tändrör. Se Stubin.
Tändsats. Se Tändstickor.
Tändspets, artill. Se Kanon, sp.
780.
Tändstickor, Strykstickor (ty. zündhölzer,
streichhölzchen, fr. allumettes, eng.
matches), små likformade trästickor eller s.
k. vaxstickor (se nedan), i hvilkas ena ända
finnes en af dels syrerika, dels lättantändliga
ämnen sammansatt tändsats, som fattar eld vid
rifning antingen mot hvilken skroflig yta som helst
eller mot ett särskilt beredt plån. I det förra
fallet kallas stickorna fosforstickor, svafvel-,
seskvi- eller paraffinstickor, i det senare
fallet säkerhetständstickor. Föregångare till de
modernare tändstickorna voro dopp-elddonen och de
s. k. Congreveska strykstickorna (se Elddon,
sp. 165). Fosfortändstickorna lära ha
uppfunnits redan 1816 af franske kemisten
Ch. Derosne, men kommo i marknaden först
i början af 1830-talet. Dessa stickors
tändsats bestod då af kaliumklorat, gul fosfor
och gummi samt var ytterst lättantändlig.
För att minska eldfarligheten ersatte Trevany
(1835) kaliumkloratet med ämnen, som mindre lätt
afge syre, såsom mönja, brunsten, blysuperoxid.
Den fint fördelade gula fosfor, som ingår
i tändsatsen på fosfortändstickorna, gör dock dessa
mycket eldfarliga och dessutom i hög grad giftiga.
I Sverige är försäljning af sådana tändstickor
därför numera lagligen förbjuden. 30 okt. 1844
erhöll svensken G. E. Pasch (se denne)
patent på en af honom gjord grundläggande och
storartad uppfinning, som gick ut på, att
tändstickor med ungefär samma sats som i de
nuv. säkerhetständstickorna, kunde tändas mot ett
s. k. plån, till hvilket han hade förlagt fosforn
i den röda form, som han kallade fosforoxid, men
som i verkligheten var en oren amorf fosfor.
Denna genialiska idé att sålunda utesluta
fosforn ur stickornas sats och förflytta denna till
ett plån, hvarpå de lätt kunde tändas, på samma gång
som den giftiga gula fosforn gjordes öfverflödig,
har varit af den allra största betydelse
för tändstickstillverkningen och gett åt namnet
Pasch en af de mest framstående platserna i denna
industris utvecklingshistoria. Från Tyskland
har försökts att åt detta land ge äran af nämnda
uppfinning, men detta har skett på ohållbara grunder.
I svafvel-, seskvi- och paraffin-tändstickor
ersattes i tändsatsen den gula fosforn af
fosforseskvisulfid och amorf fosfor; de förstnämnda
neddoppas före tändsatsens anbringande i smält
svafvel, de senare i paraffin. På grund af den röda
fosforns svårantändlighet är dock dess användning i
tändsatser mindre fördelaktig. Paschs idé att anbringa
amorf fosfor på ett plån, mot hvilket stickan strykes,
utgjorde lösningen af hela tändsticksproblemet. I Paschs
patent låg principen till de sedermera 1855
af Johan Lundström patenterade och nu öfver hela
världen kända svenska säkerhetständstickorna. Dessas
tändsatser bestå af dels ett bindemedel, såsom lim
eller gummi, dels af två syregifvande ämnen, såsom
kaliumklorat, mönja eller brunsten, dels friktions-
och fyllnadsämnen, t. ex. glaspulver, rödfärg,
pimsten m. m. Tändsatserna fästas i vått, degformigt
tillstånd vid trästickan, som blifvit indränkt med
paraffin. Plånen äro bestrukna med röd fosfor och
pulveriserad svafvelkis eller andra hårda ämnen. Det
vid gnidningen uppkommande friktionsvärmet syrsätter
den röda fosforn, hvarvid tändsatsen fattar eld. De
välbekanta svenska säkerhetständstickorna, hvilka
icke innehålla några giftiga ämnen, äro indoppade till
visst djup i ett fettämne med låg flampunkt (paraffin,
stearinsyra) för att förmedla lågans öfvergång från
satsknoppen till stickan.
Säkerhetständstickor tillverkas på följande
sätt. Stockar af asp (eller barrträd)
afsågas till kubbar, som vanligen "basas"
(upphettas) i ånga. Sedan barken aflägsnats,
svarfvas kubbarna på maskin under kringvridning mot
ett eggjärn, som utskär dem till faner af en
tändstickas tjocklek, och detta faner delas samtidigt,
genom insnitt af "ritsar", i smalare skifvor af
en tändstickslängds bredd. I en särskild
maskin, "stickhack", staplas dessa skifvor på
hvarandra och afskäras medelst en upp- och nedgående
knif till stickor af kvadratisk genomskärning (en
knif skär ända till 40,000 stickor i minuten).
För att förebygga, att tändstickorna glöda,
sedan lågan släckts, neddoppas därefter de sålunda
framställda stickorna i ett impregneringsbad,
bestående af fosforsyra och vatten i lämplig
blandning, och torkas sedan i varmluftsskåp.
Äfven för framställning af askämnen användas kubbar,
som svarfvas till faner, i hvilka "ritsar" göra
lagom djupa snitt, så att faneret lätt låter vika
sig i askmaskinerna. Både ytteraskar och inneraskar
göras numera allmänt i maskiner, tillverkande 50,000 à
80,000 askar per dag och maskin. Sedan stickämnena
torkats i torkskåp, hvarigenom varmluft blåses,
poleras de genom friktion mot hvarandra i en roterande
polertrumma. Därefter skakas de i ett såll, för att
afbrutna stickor må aflägsnas, och stjälpas
sedan i en "redarmaskin" försedd med
öppna småfack, hvari de genom maskinens skakande
rörelse ordna sig parallellt. Därifrån staplas de
i trafvar och bli på en sinnrik "islagningsmaskin"
placerade i ramar, hvari de ordnas med bestämda
mellanrum i rader, hållna åtskils af träskifvor
och jämnt framskjutande 1,5 cm. utanför den
tillskrufvade ramen. Uppsatta på detta sätt, kunna
stickorna med lätthet handteras vid neddoppningen
först i paraffin-badet och sedan i tändsatsen,
hvilken är utbredd som en lättflytande massa på en
gjutjärnsskifva. De nu färdiga stickorna få därefter
torka i särskilda torkrum. I en "urtagningsmaskin"
lösgöras de ur ramen och ordnas i trafvar, som
transporteras till fyllningssalen, där de, för hand
eller med maskin, läggas i inneraskarna, som därefter
inskjutas i askomslagen. De fyllda askarna sakna ännu
plån, men detta få de genom att på en ändlös rem föras
mellan två roterande borstar. Dessa bestryka
askens bägge plånytor med en snabbt torkande plånsats,
som innehåller den giftfria amorfa fosforn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
