uppkomna explosiva blandningen. För att tändkulan skall arbeta tillfredsställande, måste dess temperatur regleras, hvilket vanligen sker genom insprutning af vatten. E. H--ck. Tändnålsgevär. Se Handeldvapen, sp. 1313. Tändpatron, krigsv. Se Fyrpatron. Tändplatta (Amorce), tekn., en blandning af amorf fosfor och kaliumklorat, inlagd mellan papper. Blandningen exploderar lätt vid slag samt används inom fyrverkeriet. Fmn. Tändrör. Se Stubin. Tändsats. Se Tändstickor. Tändspets, artill. Se Kanon, sp. 780. Tändstickor, Strykstickor (ty. zündhölzer, streichhölzchen, fr. allumettes, eng. matches), små likformade trästickor eller s. k. vaxstickor (se nedan), i hvilkas ena ända finnes en af dels syrerika, dels lättantändliga ämnen sammansatt tändsats, som fattar eld vid rifning antingen mot hvilken skroflig yta som helst eller mot ett särskilt beredt plån. I det förra fallet kallas stickorna fosforstickor, svafvel-, seskvi- eller paraffinstickor, i det senare fallet säkerhetständstickor. Föregångare till de modernare tändstickorna voro dopp-elddonen och de s. k. Congreveska strykstickorna (se Elddon, sp. 165). Fosfortändstickorna lära ha uppfunnits redan 1816 af franske kemisten Ch. Derosne, men kommo i marknaden först i början af 1830-talet. Dessa stickors tändsats bestod då af kaliumklorat, gul fosfor och gummi samt var ytterst lättantändlig. För att minska eldfarligheten ersatte Trevany (1835) kaliumkloratet med ämnen, som mindre lätt afge syre, såsom mönja, brunsten, blysuperoxid. Den fint fördelade gula fosfor, som ingår i tändsatsen på fosfortändstickorna, gör dock dessa mycket eldfarliga och dessutom i hög grad giftiga. I Sverige är försäljning af sådana tändstickor därför numera lagligen förbjuden. 30 okt. 1844 erhöll svensken G. E. Pasch (se denne) patent på en af honom gjord grundläggande och storartad uppfinning, som gick ut på, att tändstickor med ungefär samma sats som i de nuv. säkerhetständstickorna, kunde tändas mot ett s. k. plån, till hvilket han hade förlagt fosforn i den röda form, som han kallade fosforoxid, men som i verkligheten var en oren amorf fosfor. Denna genialiska idé att sålunda utesluta fosforn ur stickornas sats och förflytta denna till ett plån, hvarpå de lätt kunde tändas, på samma gång som den giftiga gula fosforn gjordes öfverflödig, har varit af den allra största betydelse för tändstickstillverkningen och gett åt namnet Pasch en af de mest framstående platserna i denna industris utvecklingshistoria. Från Tyskland har försökts att åt detta land ge äran af nämnda uppfinning, men detta har skett på ohållbara grunder. I svafvel-, seskvi- och paraffin-tändstickor ersattes i tändsatsen den gula fosforn af fosforseskvisulfid och amorf fosfor; de förstnämnda neddoppas före tändsatsens anbringande i smält svafvel, de senare i paraffin. På grund af den röda fosforns svårantändlighet är dock dess användning i tändsatser mindre fördelaktig. Paschs idé att anbringa amorf fosfor på ett plån, mot hvilket stickan strykes, utgjorde lösningen af hela tändsticksproblemet. I Paschs patent låg principen till de sedermera 1855 af Johan Lundström patenterade och nu öfver hela världen kända svenska säkerhetständstickorna. Dessas tändsatser bestå af dels ett bindemedel, såsom lim eller gummi, dels af två syregifvande ämnen, såsom kaliumklorat, mönja eller brunsten, dels friktions- och fyllnadsämnen, t. ex. glaspulver, rödfärg, pimsten m. m. Tändsatserna fästas i vått, degformigt tillstånd vid trästickan, som blifvit indränkt med paraffin. Plånen äro bestrukna med röd fosfor och pulveriserad svafvelkis eller andra hårda ämnen. Det vid gnidningen uppkommande friktionsvärmet syrsätter den röda fosforn, hvarvid tändsatsen fattar eld. De välbekanta svenska säkerhetständstickorna, hvilka icke innehålla några giftiga ämnen, äro indoppade till visst djup i ett fettämne med låg flampunkt (paraffin, stearinsyra) för att förmedla lågans öfvergång från satsknoppen till stickan. Säkerhetständstickor tillverkas på följande sätt. Stockar af asp (eller barrträd) afsågas till kubbar, som vanligen "basas" (upphettas) i ånga. Sedan barken aflägsnats, svarfvas kubbarna på maskin under kringvridning mot ett eggjärn, som utskär dem till faner af en tändstickas tjocklek, och detta faner delas samtidigt, genom insnitt af "ritsar", i smalare skifvor af en tändstickslängds bredd. I en särskild maskin, "stickhack", staplas dessa skifvor på hvarandra och afskäras medelst en upp- och nedgående knif till stickor af kvadratisk genomskärning (en knif skär ända till 40,000 stickor i minuten). För att förebygga, att tändstickorna glöda, sedan lågan släckts, neddoppas därefter de sålunda framställda stickorna i ett impregneringsbad, bestående af fosforsyra och vatten i lämplig blandning, och torkas sedan i varmluftsskåp. Äfven för framställning af askämnen användas kubbar, som svarfvas till faner, i hvilka "ritsar" göra lagom djupa snitt, så att faneret lätt låter vika sig i askmaskinerna. Både ytteraskar och inneraskar göras numera allmänt i maskiner, tillverkande 50,000 à 80,000 askar per dag och maskin. Sedan stickämnena torkats i torkskåp, hvarigenom varmluft blåses, poleras de genom friktion mot hvarandra i en roterande polertrumma. Därefter skakas de i ett såll, för att afbrutna stickor må aflägsnas, och stjälpas sedan i en "redarmaskin" försedd med öppna småfack, hvari de genom maskinens skakande rörelse ordna sig parallellt. Därifrån staplas de i trafvar och bli på en sinnrik "islagningsmaskin" placerade i ramar, hvari de ordnas med bestämda mellanrum i rader, hållna åtskils af träskifvor och jämnt framskjutande 1,5 cm. utanför den tillskrufvade ramen. Uppsatta på detta sätt, kunna stickorna med lätthet handteras vid neddoppningen först i paraffin-badet och sedan i tändsatsen, hvilken är utbredd som en lättflytande massa på en gjutjärnsskifva. De nu färdiga stickorna få därefter torka i särskilda torkrum. I en "urtagningsmaskin" lösgöras de ur ramen och ordnas i trafvar, som transporteras till fyllningssalen, där de, för hand eller med maskin, läggas i inneraskarna, som därefter inskjutas i askomslagen. De fyllda askarna sakna ännu plån, men detta få de genom att på en ändlös rem föras mellan två roterande borstar. Dessa bestryka askens bägge plånytor med en snabbt torkande plånsats, som innehåller den giftfria amorfa fosforn.