under reträtten mot norden samt deltog i vår- och sommarfälttåget i norra Sverige 1809. Efter krigets slut erhöll han afsked ur svensk tjänst. T. var, såsom äfven Runeberg skildrar honom, en något originell man, redbar och kallblodig i farans ögonblick. -- 3. Per Olof von T.,den föregåendes sonsons son, historiker, f. 6 febr. 1882 i Viborg, blef student 1899, filos. kandidat 1903, licentiat 1907, doktor s. å. samt docent i allmän historia vid Helsingfors' universitet 1911. Han vistades 1903--05, 1908, 1910, 1912 och 1914 i utlandet, i synnerhet i Italien, för arkiv- och biblioteksstudier. T. har författat Ptolémée Gallio, cardinal de Côme (1907, licentiatafh.), Om Finlands skattskyldighet till påfvedömet under medeltiden (1911 i "Historiallinen arkisto", XXII) samt Don Juan d'Autriche et les projets de conquête de l'Angleterre (1915). Då "Historisk tidskrift för Finland" 1916 uppsattes, blef T. dess utgifvare och publicerade där s. å. Inverkningar af förläningsväsendet på jordförhållandena före och efter reduktionen. 1918 kallades T. till professor i nordisk historia vid Åbo nyinrättade akademi. 1. S. B. 2--3. M. G. S. Törne, Elsa, pseudonym. Se Tenow 2. Törneblad, Bengt Johan, författare, tidningsutgifvare, f. af bondeföräldrar i Törnsfall vid Västervik 25 sept. 1782, d. 1 aug. 1820 i Stockholm, blef student i Uppsala 1802, ingick i pommerska fältkontoret 1808, vid tullverket i Stockholm och å handelskontor 1809 samt var en tid notarie vid sjötulls- och post-rätterna, men lefde sedan som litteratör i Stockholm. T. begynte sin litterära bana som utgifvare af tidningen "Nya posten" (1810-12), där den af T. författade fabeln Räfvarne, som gaf form åt misstankarna om Karl Augusts förgiftning, väckte ett oerhördt uppseende och säkerligen bidrog att framkalla den stämning, som ledde till mordet på Fersen. Tidningen uppträdde dessutom särskildt som motståndare till "Polyfem" och Nya skolan, hvars ifrige förkämpe T. sedermera vardt, förnämligast i egenskap af öfversättare. Schillers "Don Carlos" (1813), "Jungfrun af Orleans" (s. å.) och "Wallenstein" (1814) utgjorde början af ett företag att tolka skaldens alla dramer, hvilket dock af brist på förläggare måste afstanna. Han utgaf äfven A. W. Schlegels "En skön och putslustig nyårslek" (1813), La Motte-Fouqués, "Smärre romaner" (1816), "Dödsförbundet" (s. å.) och "Undina" (1819) samt Cervantes' "Hustrun på prof" (1817). I de flesta af dessa tolkningar, särskildt i dem efter Schiller, röjer T. en verkligen beaktansvärd talang och en språkvirtuositet, som på hans tid ingalunda hörde till de vanliga. Men detta slags författarskap gaf ej bröd, om ock vittert anseende. T. måste därför äfven sysselsätta sig med skriftställen af helt annat slag, som kunde påräkna uppmuntran af den stora allmänheten. Han författade sålunda en mängd lättare ströskrifter, romaner, satirer, konjunkturskrifter o. d., som visserligen köptes och lästes, men också snart glömdes. Sådana voro de i Cederborghs stil skrifna romanerna Stora verlden (1812) och Friherre Dolk (1814--15), som skildrar en i 1700-talets upplysningsfilosofi uppvuxen egoist, vidare Ett splitternytt extraordinärt beskattningsprojekt (s. å., med flera följdskrifter), Försök till ett svenskt critiskt reallexikon... af Benedetto Terzaruolo (3 hftn 1813; ofullb.), Tiden och Bonaparte (1814), Gubben med skåpet (1--3, 1818--19), Fria tankar om det stockholmska polisväsendet (1819) och många andra. I striden mot Grevesmöhlen deltog T. med ifver och utgaf jämte Hammarsköld Grevesmöhliana (1815), af hvars 6 häften han äfven författat en stor del. Den publicistiska verksamheten återupptog han med "Föreningen, skandinaviskt folkblad" (1816--17), fortsatt genom "Svenskt nationalblad" (1817--18). Äfven åt uppfostringsväsendet egnade han sin penna och skref Goda tonen, synnerligen den stockholmska (1814) samt Ideal till en sann och äkta qvinnobildning (1815), den förnämsta af hans prosaskrifter. T:s satiriska och komiska skrifter (t. ex. hans nämnda "Reallexikon") lida, trots enstaka lustigheter, af en viss torrhet samt kunna i originalitet och kvickhet ingalunda mäta sig med den vid slutet af T:s bana framträdande Dahlgrens. (R--n B.) Törnebladh. 1. Karl Peter T. (se Törne, von, släktöfversikten), justitiestatsminister, f. 3 nov. 1774 i Värmland, d. 17 juni 1844 i Stockholm, blef student i Lund, tjänstgjorde från 1792 i Göta hofrätt eller under dess jurisdiktion, från 1797 i Justitierevisionsexpeditionen och Svea hofrätt samt var 1799--1802 notarie i Krigshofrätten.

[Porträtt, ingen bildtext.]

Han utnämndes till häradshöfding 1806 i Öster-Närkes och 1821 i Jönåkers, Oppunda m. fl. härads domsaga. Under tiden var han led. af lagkommissionen (1811--14) och erhöll (1814) hofrättsråds n. h. o. v. 1823--34 beklädde han justitieombudsmansämbetet och var 1836--37 t. f. justitiekansler. Under den statsrådskris, som blef en följd af oppositionens seger vid början af 1840 års riksdag, förmåddes han, ehuru redan pensionerad, att 19 juni 1840 åtaga sig en af posterna som konsultativt statsråd och förordnades 5 sept. s. å., sedan under krisens fortgång den nye justitiestatsministern A. Posse (se Posse 14) afgått, att uppehålla dennes ämbete samt utnämndes 14 jan. 1841 till dess innehafvare och till En af rikets herrar. Något större krafttillskott till ministären betecknade den åldrige mannens inträde däri icke. Sedan 28 aug. 1841 var han äfven ordf. i lagberedningen. Han tog afsked från sitt ämbete 5 jan. 1843. 2. Henrik Ragnar T., den föregåendes kusins son, skolman, politiker, författare, f. 1 febr. 1833 i Hubbo, Västmanland, d. 15 juni 1912 i Stockholm, blef student i Uppsala 1848, filos. kandidat 1853 och filos. doktor ("ultimus") 1854. 1855 utnämndes han till docent i latinska skaldekonsten vid Uppsala universitet, men öfvergick 1858 till allmänna läroverkens tjänst som lektor i Kalmar (tillträdde 1860) och blef där äfven rektor 1867. 1879--84 var han rektor vid Södermalms allmänna läroverk i Stockholm, där han 1882--1903 äfven var lektor, ehuru han efter 1884 ej vidare tjänstgjorde som sådan. T. var en duktig pedagog, och