kände, att han gaf sig själf; det var lif, eld, humor i hans tal, som fängslade och stimulerade. Ett afbrott i T:s latinska lärarverksamhet utgjorde ett förordnande att sköta den efter P. F. Aurivillius lediga estetiska professuren. Motvilligt mottog han detta uppdrag, och under beklagande af sin oförmåga skötte han det från höstterminen 1829 till samma termin 1832. Likväl syntes han af det så intresserad och t. o. m. road, att, som Atterbom anmärkt, han föreföll egentligast danad för just det. Hans omfattande beläsenhet i ej blott romersk och grekisk, utan äfven i modern litteratur kom honom här till godo. Hos Jean Paul och senare alltmera hos Goethe inhämtade han de för hans skaplynne mest fruktbärande litterära intrycken; benämningen "Den svenske Jean Paul", som getts honom, är så till vida slående, som han i sin sensibilitet är en frände och till sitt uttryckssätt en direkt lärjunge till den tyske prosaisten. På det närmaste blef T. förbunden med Atterbom, Geijer, Palmblad m. fl. och var en kärkommen gäst i de kretsar, som rörde sig kring dem och hos öfverstinnan Malla Silfverstolpe. Hans musikaliska talang -- han spelade piano och var i kammarsång en uttrycksvirtuos -- bidrog äfven att göra honom eftersökt; men dessemellan lefde han ett förlängdt studentlif i tre af böcker öfverfyllda rum. Från bokdamm och krior flydde han under ferierna till ett par familjer, hos hvilka han under sin lönlösa magistertid varit lärare, den Ulfsparreska på Ekhamn nära Uppsala och den Trolle-Löwenska på Sjösa i Södermanland, samt till den gamla grefvinnan Löwens fornåldriga änkesäte Gräfsten i Östergötland. Ett par af hans utflykter sträckte sig till Skåne och till Köpenhamn. Så obetydliga dessa resor nu förefalla, ha de tillskyndat vår litteratur några af dess vackraste prydnader. T. beskref dem nämligen i en del bref till några af sina vänner, en ryttmästare frih. M. Falkenberg, vice bibliotekarien P. von Afzelius i Uppsala, K. A. Nicander m. fl., och gaf i dem än förtjusande små genrebilder ur verkligheten, än naturskildringar, än biktartade stycken ur sitt själslif, alla genomträngda af samma höghet och renhet. Lifaktig och impressionabel, deltagande för allt mänskligt, äfven i dess ringaste uppenbarelser, sörjande med de sorgsne och uppsluppet glad med de glade, erfor han på dessa utflykter mera, än mängden gör på långa resor. Äfven då han, som han stundom gör i sina bref från Uppsala, blott berättar nyheter, hör man honom gärna; skulle i ett och annat fall något ålderdomligt damm ha lagt sig öfver hans berättelser, ha de å andra sidan mången gång legat till sig och fått karaktär af kulturbilder. Månget drag ur universitetets inre historia under en af dess intressantaste perioder har af T. blifvit bärgadt. Kort efter hans död utgafs en samling af dessa bref, tillökade med kortare och längre dagboksanteckningar (Bref och dagboksanteckningar, 2 dlr, 1840-42; ny uppl. 1890--91, utg. af R. Bergström), men för sitt åtgörande fick utgifvaren, E. A. Schröder, uppbära åtskilligt ej oberättigadt klander. Bland annat har han af en egendomlig skräck för ogrannlagenhet blott med begynnelsebokstäfverna betecknat de flesta i samlingen förekommande egennamn, personers såväl som ställens, och därmed ej blott försvagat det helas intresse, utan ock gjort sig skyldig till ett retsamt hemlighetsmakeri; i båda upplagorna är texten godtyckligt behandlad. Innehållet i T:s lärda skrifter har fullgjort sitt värf, ehvad man äfven ännu kan lära af dem; men om redan Atterbom antydde, att det vore önskligt, att formen i hans bref omslöte mera ämne, är det likväl egentligast genom denna form, genom stilens lif och skönhet, som T. skall lefva i vår litteratur. Innehåll finns nog därjämte, och i en del skildringar, såsom den från Ånga i Södermanland, från det stilla hemmet i "min mors gröna gata", från Gräfsten m. fl., enas form och innehåll om att bilda ett förtjusande helt. Öfver hufvud kan T. för sina bref kallas en af våra klassiska författare. Det är inlefnaden i hvarje naturskildring, den utomordentligt personliga tolkningen af hvarje landskaplig karaktär, som göra T. till en så märklig och säregen personlighet bland våra många naturentusiaster. Han analyserar landskapens själslif med poetisk tolkning, på samma gång han med en sällsynt stämningskraft tolkar sina egna känslor. Djupsinnig och fantasirik, kvick och konstnärligt känslig för valörer, var T. genomträngd af tidehvarfvets höga estetiska kultur. Klassiskt är äfven hans latin, som aldrig är mosaikarbete, utan vittnar om den språket fullt behärskande mästaren och t. o. m. är mera osökt än någon gång hans svenska. T. dog efter en några veckors sjukdom och kort efter sedan han blifvit vald till universitetets rektor. Atterbom, Geijer, Zedritz m. fl. besjöngo hans minne. T:s lärda skrifter äro följande: Supplementa quædam in lexica græca recentiora (part. 1--3, 1818), De Lactantii elocutione fere ciceroniana (part. 1, 2, 1819), De varia descriptione populi romani sub regibus (part. 1--4, 1826), De finibus artium ingenuarum (sect. 1, 1832), Specimina critica in libros Ciceronis de legibus (part. 1--4, 1833), Specimina critica in Ciceronis Brutum (part. 1--4, 1835--36), De vi et usu præscriptionum in formulis prætoriis (pars 1*, 1836). Därjämte granskade och till en del omarbetade han förra hälften af det af J. O. Leffler öfversatta L. Ramshorns "Synonymiskt handlexikon öfver latinska språket" (1838--46) samt efterlämnade i handskrift Svenskt och latinskt supplementarlexikon (redigeradt och tillökt af N. V. Ljungberg 1843). Slutligen må nämnas, att han författade recensioner och andra artiklar i "Svensk litteraturtidning" och "Svenska litteraturföreningens tidning", "Svea" (Om den æsthetiska contemplationens innehåll och gränser, ofullb., 1831), "Scandia" (Blick på den latinska språklärans behandling i närvarande tid, 1835) och "Mimer" (Om mythologiens begrepp, 1839). T:s outgifna skrifter, föreläsningar från hans latinska och estetiska lärartid, finnas nu i universitetsbiblioteket i Uppsala. -- Se Atterboms och R. Bergströms biografier öfver T. i de båda uppl. af hans bref; Malla Montgomery-Silfverstolpe, "Memoarer", I--IV (1908--11), O. Östergren, "Stilistiska studier i T:s språk" (1905), F. Böök i "Svenska litteraturens historia" (II:148), och R. G:son Berg i "Sörmlandsboken" (1918). R. B. (R--n B.) Törnesfall. Se Törnsfall. Törnevall, Petrus, präst, tecknare, författare, son till kyrkoherden Joh. Hovillander i Törnevalla, Östergötland, f. där omkr. 1650, d. i juli 1706 i Gladhammar, blef student i Uppsala 1669 samt fick, såsom rätt skicklig i teckning, medfölja Hadorph på