förekommer öfver större delen af jorden, där möjlighet för dess existens förefinnes. Bland fanerogamerna är en stor del af hithörande växter antropokorer (se d. o.), t. ex. Plantago major, Erigeron canadense m. fl. Som exempel på kosmopolitiska ormbunkar kunna nämnas Pteridium aquilinum, som ej endast är den allmännaste af våra ormbunkar, utan är spridd öfver hela jorden utom i polarområdena och de extremaste torrområdena, samt Cystopteris fragilis i alla trakter med tempereradt klimat. Ceratodon purpureus är en ubikvist bland mossorna. Alger och svampar äro till stor del ubikvister; det är t. ex. samma alg, som färgar snöfältena röda i polarländerna och på Europas och tropikernas höga berg. Skyfallsalgen (Nostoc commune) trifs i polarländerna, tempererade trakter och tropikerna. Många växter ha småningom spridt sig öfver alla tropiska länder, s. k. pantropiska växter, t. ex. Asclepias curassavica, Cardiospermum halicacatum, Clitoria ternatea etc. ^{G. L-m.} Ubikvitet (nlat. ubiquitas), en i den lutherska dogmatiken upptagen beteckning för egenskapen hos Kristi kropp, såväl före som efter uppståndelsen och himmelsfärden, att kunna vara allestädes närvarande. Utgående från läran om den "hypostatiska" l. personliga föreningen mellan Kristi gudomliga och mänskliga natur och om den gudomliga naturens meddelande af sina egenskaper åt den mänskliga (läran om communicatio idiomatum och genus auchematicum l. majestaticum), tänkte sig nämligen Luther själf, och efter honom med vissa modifikationer den lutherske teologen J. Brenz, egenskapen ubique esse ("att vara allestädes närvarande") som en egenskap äfven hos Kristi mänskliga natur, således också hos hans kropp. De reformerte teologerna däremot, och bland dem i synnerhet H. Bullinger, bestredo denna "ubiquitas" (ett namn, som Bullinger bildade af Luthers "ubique esse" och hvilket sedermera vunnit burskap inom den lutherska teologien). Som den första upprinnelsen till ubikvitetsläran torde kunna anses mötesbeslutet i Kalcedon (451) angående Kristi två, oupplösligt och oskiljaktigt, men dock utan sammanblandning och förvandling förenade naturer, den gudomliga och den mänskliga. Fastän visserligen de äldre kyrkofäderna betraktade Kristi kroppslighet endast som organ för hans gudom och Augustinus t. o. m. uttryckligen förnekade Kristi mänsklighets allestädesnärvaro, drefs dock denna lära i allmänhet, ehuru på olika sätt, af medeltidsskolastikerna, särskildt i sammanhang med transubstantiationsläran. Luther, med sin pietet för det bestående och det traditionella, anslöt sig till denna åskådning, som inom den lutherska kyrkan vidare utbildades af den ofvannämnde Brenz samt af Jakob Andreæ och Martin Chemnitz och genom konkordieformeln fick symbolisk auktoritet. Ubikvitetsläran, som är den yttersta konsekvensen af läran om communicatio idiomatum och genus auchematicum, har haft stor betydelse vid den dogmatiska utbildningen af den lutherska nattvardsläran. Den bekämpades icke blott af, såsom nämndes, de reformerte teologerna, utan också inom själfva den lutherska kyrkan af det efter Philipp Melanchthon s. k. filippistiska partiet, som, med anslutning till Calvins nattvardslära, fattade Kristi närvaro i nattvarden på ett mera andligt sätt. ^{J. P.} Ubi lex, ibi poena, lat., där en lag finns, finns äfven straff. U-bindningen. Se Skidlöpning, sp. 987. Ubi solitudinem faciunt, pacem appellant, lat., "där de lagt ett land öde, kalla de detta för fred". Så låter Tacitus (Agricola 30) den kaledoniske höfdingen Galgacus säga om romarna, hvilka under den äldre kejsartiden uppträdde som civilisationens spridare och beskyddare. Ubsa-nor, sjö i nordvästra Mongoliet under 50° 20' n. br. och 92° 35' ö. lgd, på 723 m. höjd. Sjön, en af de största i Mongoliet, omkr. 4,000 kvkm., upptar västra sänkan af Ubsaplatån, den sista i den serie ökenplatåer, som sammanhänga med Gobiöknen. Vattnet är salt och bittert samt innehåller på 1 liter bl. a. 5,5 gr. koksalt, 2,3 gr. bittersalt och 2 gr. glaubersalt, en så mycket mer anmärkningsvärd grad af sälta, som sjön upptar flera floder, däraf två, Tes och Naryn, tämligen stora. U-båt. Se Undervattensbåt. U. C., förkortning för Upper Canada, öfre Canada. U. C., förkortning för lat. Urbis conditæ (räknadt från) stadens (Roms) grundläggning. u. c., förkortning för it. una corda, en sträng (jfr A una corda). Ucayali (Ucayalli), biflod fr. h. till Amasonfloden, näst Madeira dess längsta och stundom räknad som dess källflod, uppstår ur tre olika flodsystem, hvilka endast i sin nedersta del kallas U. Det västligaste bildas med två källfloder under 11° s. br. på Cerro de Pasco, nära Huallagas källor, går åt s. ö. genom Lago de Junin l. Chanchaycocha, kallas därefter Ancas jacu ("blå floden") och Acobamba l. Rio de jaujo, gör en tvär krök först åt n. v., sedan åt n. ö. under namnet Mantaro, förenar sig 450 m. ö. h. med Apurimac fr. s., flyter under namnet Eni l. Ene åt n., mottar 305 m. ö. h. Rio Perene fr. v. och förenar sig under namnet Tambo 262 m. ö. h. med Quillabamba (Urubamba) fr. h. på 10° 41' s. br. och 73° 34' v. lgd, hvarefter floden får namnet U. Den andra källflöden, Apurimac, upprinner i Laguna de Villafra på Kustkordillererna, 11 km. s. om staden Caylloma i peruanska dep. Arequipa, omkr. 160 km. från Stilla hafvets kust, flyter först åt n. ö., därefter i en båge åt n. v., strax s. om Cuzco, i en djup och smal dal i bergen, upptar en mängd bifloder fr. v., bland dem Tampobamba, Pachachaca, Pampas och Pulperia, och förenar sig med Mantaro på 11° 45' s. br. Somliga forskare räkna äfven Eni och Tambo till Apurimac. Det tredje, östligaste flodsystemet har två källfloder från östkordillererna i Peru, hvilka upprinna på 14° 30' s. br., Compobata på Cerro Raya, som genomflyter Rayasjön, och Huilcamayo på Vilcanota (5,340 m.). De förena sig till Urubamba, som på 11° 40' s. br. mottar fr. h. den från berglandet Carabaya i Anderna kommande Paucartamba, därefter kallas Quillabamba och efter en stor båge åt n. och v. förenar sig med Tambo. Först efter denna förening heter floden U. och rinner under otaliga krökningar, som nästan tredubbla dess längd, i nord-nord-västlig hufvudriktning till 6° 10' s. br., därefter åt n. ö. genom Perus slättland, hvarunder den upptar endast en större biflod, Pachitea fr. v., och faller ut i Amasonfloden vid Nauta 114 m. ö. h. Efter Tambos och