Quillabambas förening har U. en längd af 1,960 km., hvaraf 1,235 km. äro segelbara. Större fartyg gå uppför floden till Sarayacu på 6° 30' s. br., mindre äfven uppför Pachitea till Mayro på 10° s. br. -- U. kallades först San Miguel, därefter Ucayare, Poro, Apu-Poro, Cocama och Rio de Cuzco. För dess utforskande har Peru utrustat flera expeditioner, af hvilka särskildt amiral Tuckers 1868--74 var betydelsefull. ^{E. A-t.} Uccello [ottjällå], Paolo (eg. P. di Dono), italiensk målare i Florens, f. 1397, d. 1475, började som guldsmed, var en af Ghibertis lärjungar och medverkade i utförandet af de äldsta dörrarna i baptisteriet, öfvergick så till måleriet.

P. Uccello. Själfporträtt.

Han tillhörde den skarpt utpräglade realistiska riktningen och omtalas som ifrig i sina studier ej blott af människor, utan äfven af djur, särskildt fåglar. Åt perspektivet egnade han vetenskapliga undersökningar under påverkan af arkitekten Brunelleschi och humanisten, matematikern Manetti. Han vinnlade sig om riktig teckning af såväl arkitekturperspektiv som förkortningar af figurer och sökte dessutom nya uttryck för rörelsen. De få af hans verk, som finnas kvar i Florens, äro några fresker i Chiostro verde vid S. Maria Novella, nämligen Syndafloden, som komposition otymplig, men med märkliga detaljer, och Noas tackoffer (omkr. 1446), vidare i domkyrkan en i enfärgadt grönt målad ryttarbild i profil af condottieren John Hawkwood (1436) och i Uffizi en stafflibild, framställande en rytteristrid. Framställningar af denna art finnas äfven i Louvre och i London: slaget vid S. Egidio 1416. ^{C. R. N.*} Uccle [ykkl], Uckel, Ockel, kommun och stad i belgiska prov. Brabant, 5 km. s. om Bruxelles, vid järnvägen Bruxelles--Luttre. 26,979 inv. i hela kommunen (1910). Industri, bl. a. tillverkning af sprit och öl. Ucetia, stad. Se Uzès. Uchapara, flod. Se Beni. Uchard [...], Mario, fransk författare, f. 1824, d. 1893, gifte sig 1854 med skådespelerskan Madeleine Brohan (se Brohan 2). Slitningar i äktenskapet gåfvo honom ämne till skådespelet La Fiammia (1857), som omedelbart gjorde sin rund äfven öfver utlandets skådebanor (uppf. i Stockholm s. å.). Intet af hans öfriga teaterstycken hade liknande framgång, hvaremot hans romaner Le mariage de Gertrude (1862), Une dernière passion (1865), Mon oncle Barbassou (1876; "Onkel Barbassou", 1877) m. fl. blifvit omtyckta. Uchatius [o-], Franz von, friherre, österrikisk artillerigeneral och artilleritekniker, f. 1811, d. 1881 (genom själfmord), deltog i 1848--49 års krig i Italien och Ungern, blef 1860 major och föreståndare för kanongjuteriet och 1871 kommendant för artilleriverkstäderna i arsenalen i Wien samt avancerade i denna befattning till fältmarskalklöjtnant (1879). U. var skapare af den första österrikiska artillerimaterialen med bakladdning. Han gjordo sig ett namn genom sin redan 1856 praktiserade metod att bereda gjutstål genom smältning i degel af granuleradt tackjärn, skrot och stångjärnsbitar, s. k. uchatiusstål (se Degelstål), och genom sin uppfinning af stålbronsen, hvari Österrike-Ungern fick en kanonmetall (se d. o., där stålbronsen närmare beskrifves), som på sin tid var jämförlig med Krupps prima kanonstål. ^{G. af Wdt.} Uchatiusbrons [o-]. Se Kanonmetall och Uchatius. Uchatiusmetoden [o-], metall. Se Degelstål, sp. 17. Uchatiusstål [o-], stål, tillverkadt medelst Uchatiusmetoden. Se Degelstål. Uchermann, Vilhelm Kristian, norsk läkare, f. 23 nov. 1852 i Aamot, Österdalen, en tid marinläkare, är sedan 1893 öfverläkare vid Rikshospitalets afdelning för öron-, näs-, hals- och strupsjukdomar samt blef 1895 t. f. och 1913 ord. professor i medicin vid universitetet. Han var medstiftare af den Norske Lægeforening (1886) och var 1886--89 dess sekreterare och redaktör af dess tidskrift. Bland hans tryckta arbeten må nämnas Lægebog for sömænd (1886; många uppl.) och De dövstumme i Norge (2 bd, 1892--96). U. är led. af Vidensskapsselskapet (1898). Uchtomskij, Esper Esperovitj, furste, rysk publicist, f. 1861, tjänstgjorde i departementet för kyrkoärenden och sändes till Asien för att studera buddismen. Hans något idealiserande iakttagelser samlades i verket Ot Kalmytskoj stepi do Buchary (1891). Han ledsagade tronföljaren Nikolaj Alexandrovitj på dennes färd genom Sibirien till Japan 1890--91, och en litterär frukt däraf blef det praktfulla verket Putesjevstvie na Vostok Nasljednika Cesarevitja (1893; öfv. till fr., ty. och eng.). 1896 öfvertog han ledningen af "S.-Peterburgskija Vjedomosti", hvari han på konservativ, lojal grund bekämpade det administrativa godtycket och den kyrkliga intoleransen. ^{A-d J.} Uckel. Se Uccle. Ucker, flod. Se Ücker. Uckermann, Karl, norsk målare, f. 1855 i Lofoten, studerade för Bergslien vid teckningsskolan i Kristiania och Askevold i Bergen samt därefter i München och Paris. U. blef hufvudsakligen djurmålare. Kristiania museum eger af honom Flamländskt hundförspann (1888) och Fienden närmar sig (en hund jagar en fårflock, 1895). Bland hans öfriga alster äro Hvila på jakten (1881, museet i Bordeaux), Fallen björn (1889) och Älg söndersliten af hundkoppel (1893). ^{G-g N.} Uckermark. Se Ukermark. Ucklum, socken i Göteborgs och Bohus län, Inlands Nordre härad. 7,093 har. 1,249 inv. (1918). Annex till Spekeröd, Göteborgs stift, Älfsyssels södra kontrakt. Udainsakr (de "odödes" åker) är i Erik Vidförles saga hedna mäns benämning på de kristnes paradis eller lifsens land, anföres ock i Hervararsaga. Se V. Rydberg, "Undersökningar i germansk mythologi" (1886, I. 233 ff.). ^{Th. W. (B-e.)} Udaipur (engelsk form Oodeypore).