Uralbergens skogklädda åsar genomlöpa i sydvästlig
riktning hela östra delen af U. ända till floderna
Bjelaja (i s.) och Ufa (i n.). De äro skilda
genom breda längddalar och nå en medelhöjd af 750--1,000 m.;
deras högsta toppar, Iremel m. fl., nå
intill 500 m. högre samt öfver trädgränsen, men ej
till den eviga snön. I längddalarna idkas liflig
bergverksdrift. I s. sträcker sig guv. öfver den
nordligaste, löfskogsrika delen af Obsjtjij syrts
ej 600 m. höjd öfverstigande platå. Landet sluttar
sakta mot Karna, till hvars vattenområde nästan
hela U. hör. Jordens bördighet tilltar mot Karna,
och trakterna kring Menzelinsk och Birsk med sin
"svarta jord" kunna betraktas som kornbodar för
denna del af Ryssland. Befolkningen, som 1897 uppgick
till blott 2,220,000 pers., har hastigt ökats genom
inflyttning och uppgick 1915 till 3,140,000, hvaraf
55,1 proc. turkar och tatarer, 38,2 proc. ryssar, 6,4
proc. finnar, 0,1 proc. tyskar och 0,2 proc. andra
folkslag. Med afseende på religionen tillhöra 50,03
proc. islam, 45,19 proc. den ortodoxa kyrkan, 0,22
proc. protestanter, 0,06 proc. äro romerska katoliker,
0,03 proc. judar, 0,01 proc. andra kristna religioner
och 4,45 proc. andra icke-kristna religioner. En
del af befolkningen lefver som nomader. 87
proc. lefva af jordbruk och boskapsskötsel,
5,5 proc. af grufindustrien och 1,3 proc. af
handel. Läskunnigheten står lågt. Endast 22 proc. af
personer öfver 9 år kunna läsa. -- 3. Hufvudstad i
nämnda guv., på den höga högra stranden af Bjelaja,
något nedanför Ufas mynning, och vid järnvägen
mellan Samara, Slatoust och Tjeljabinsk. 106,200
inv. (1915; mot 50,600 1897). Invånarantalet inom
distriktet U. (staden med närmast omkringliggande
område) uppgick 1915 till 571,300. Två gymnasier
för gossar och flickor, ett teol. seminarium. Säte
för en grekisk-katolsk ärkebiskop. Industrien i
staden är obetydlig, men i trakten finnas flera
betydande järn- och kopparverk. Spannmåls- och
trävaruhandel, sågverk. Garnisonsort. Riksbanksfilial
finnes på platsen. Staden anlades 1574, då ett
fäste byggdes till skydd mot basjkirerna. Stor
ära förvärfvade sig staden genom sitt fyra
månaders tappra försvar 1773--74 mot Pugatjevs
anhängare. 1802--65 var U. hufvudstad i guv. Orenburg.
1--3.
(H. W--k. H. T--e.)
Ufas (hebr.
ufaz) var enligt Jer. 10:9 ett
land, bekant för sitt guld; detsamma betygas af
Dan. 10:5. Ett land med detta namn är emellertid
eljest okändt i G. T., och man har därför förmodat,
att U. antingen är beteckning för samma land,
som annars kallas
Ofir (se d. o.), eller ock
helt enkelt är en förvanskning af detta ord;
sistnämnda antagande har, beträffande Jer. 10:9,
stöd i Targum och den syriska öfversättningen.
E. S--e.
Ufenau [o'fen.-], sjö. Se
Ufnau.
Uffe, sagohist. Se
Hadding 3.
Uffe, pseudonym för författarinnan
Anna Sandström.
Uffe den spake (
U. den spage, d. v. s. "den
stillsamme"), dansk sagokonung, son af jylländske
konungen Vermund den vise, var i sin ungdom slö och
tystlåten samt deltog aldrig i lekar och upptåg,
men ändrade plötsligt väsen, då sachsarnas konung
i Holstein uppfordrade hans gamle, blinde fader att
öfverlämna landet åt sachsarna eller ock låta U.
strida med deras konungs son. U., som då var 30 år
gammal, icke blott antog utmaningen, utan stämde
sin motståndare till strid på en ö i gränsfloden
Eider tillika med hans bäste kämpe, för att
sålunda utplåna den skam, som tillfogats Danmark,
när konung Adils dräptes af de båda danskarna
Kette och Viggo, Vermunds svågrar. U. fällde sina
bägge motståndare och befriade sålunda sitt land
från främlingarna. Sagan, som berättas af Saxo,
återfinnes ännu tidigare hos angelsaxerna och har
sedan behandlats i romanser af Öhlenschläger och
Grundtvig samt dramatiskt af V. Thisted i "Danmark
bestaar" (1848) och Fangel i "Uffe hin spage"
(1863; jfr A. Olrik, "Er Uffesagnet indvandret fra
England?" i "Arkiv for nord. filol." VIII, 368--375).
E. Ebg.
Uffelmann [off-], Julius, tysk läkare och hygieniker,
f. 31 jan. 1837 i Zeven (Hannover), d. 17 febr. 1894,
med. doktor 1861, bosatte sig i Rostock som
praktiserande läkare samt blef 1876 docent, 1879
e. o. professor och 1893 hedersprofessor där. Bland
hans arbeten märkas
Die diät in den acut fieberhaften
krankheiten (1877),
Darstellung des auf dem gebiete
der öffentlichen gesundheitspflege geleisteten
(1878),
Handbuch der privaten und öffentlichen hygiene
des kindes (1881),
Tisch für fieberkranke (1882) och
Die ernährung des gesunden und kranken menschen (med
J. Munk, 1887; 3:e uppl. 1895). Därjämte redigerade
han till sin död den i "Deutsche viertel-jahrsschrift
für öffentliche gesundheitspflege" utkommande
årsberättelsen öfver hygienens framsteg.
G. Wrgn.
Uffenbach [o'ff-],
Philipp, tysk målare,
f. omkr. 1565 i Frankfurt a. M., d. 1639, har
efterlämnat endast få taflor, t. ex.
Kristi
himmelsfärd (1599, i Frankfurt) och
Bebådelsen
(1600, i Wiens kejserliga galleri), om hvilka icke
mycket är att säga. Hans betydelse ligger däri, att
han bildar ett led i konsthistorien, hvilket utan
italienskt inflytande från Matthias Grünewald genom
dennes lärjunge Hans Grimmer, hvars elev U. var,
leder till Elzheimer, den banbrytande konstnären,
som hade U. till lärare.
Uffizi-palatset, passagen.
Uffizierna, Uffizipalatset (
Palazzo
degli Uffizi), i Florens, inrymmer bl. a. större
delen af de offentliga konstsamlingarna där.
