fördelaktigt protektorat för England. 1920 begaf sig svensken doktor G. Lindblom till U. för att utforska hufvudsakligen Mount Elgon och trakten däromkring. H. A--nn. Ugaraua, flod. Se Kongo, sp. 734. Ugernum, stad. Se Beaucaire. Uggione [ådjå'ne], målare. Se Oggiono. Uggla, zool. Se Ugglor. Uggla, sjöv. Ett fartyg säges "fånga uggla" eller "prisvända", då det oförmodadt "går öfver stag" eller emot rormannens afsikt liksom vänder af sig själf. Sådant inträffar (företrädesvis under bidevindsegling) till följd af kastande vind eller sjöhäfning mot lä bog, men merendels genom ouppmärksamhet af rormannen. R. N.* Uggla, en af Sveriges medlemsrikaste adliga ätter, leder sina anor tillbaka till 1400-talet och introducerades med majoren Knut U. (d. 1634), på Riddarhuset 1625. Den klöf sig under 1600-talet i flera grenar, af hvilka nu lefva Afverstads- l. Krokstads-, Finlands- och Värmlandsgrenarna. Den bekante sjöhjälten Klas U. (se U. 1), af Afverstadsgrenen, erhöll 1676 friherrlig värdighet och är stamfader för friherrliga ätten U. Den gren af ätten U., som i början af 1600-talet bosatte sig i Finland, immatrikulerades 1818 på finska riddarhuset. 1. Klas U., friherre, brorson till ofvannämnde Knut U., amiral, f. omkr. 1614 på Afverstad, Ölseruds socken, Värmland, fick 1634 följa frih. Erik Gyllenstierna på en beskickning till Moskva och 1635 riksrådet Axel Sparre i ett liknande ärende till Warschau.

[Porträtt, ingen bildtext]

Under danska kriget 1644 kämpade han som frivillig på den af riksrådet Klas Fleming kommenderade flottan, blef 1645 musketerare vid svenska armén i Tyskland och väckte vid belägringen af Prag 1648 genom sin tapperhet pfalzgrefven Karl Gustafs synnerliga uppmärksamhet, hvarigenom han s. å. befordrades till kaptenlöjtnant och pfalzgreflig hofjunkare. Efter en utrikes resa 1650 utnämndes U. till kapten vid lifgardet, åtföljde Karl X Gustaf under polska kriget, men öfvergick vid danska krigets utbrott, 1657, i flottans tjänst, blef major vid amiralitetet och utmärkte sig synnerligen vid sjöslaget i Öresund mot holländska flottan 9 nov. 1658. U. befordrades 1660 till amirallöjtnant. Han vistades därpå tre år i Lübeck för att öfvervaka byggandet af krigsskepp för svenska flottans räkning. 1670 blef U. amiral och amiralitetsråd samt upphöjdes 1676 i friherrligt stånd. I slutet af 1675 beordrades U. att med en del af flottan afgå för att undsätta Wismar och öfverföra trupper från Pommern till Skåne m. m. Den sågade sig i febr. 1676 genom isen den 30--40 km. långa sträckan från Dalarö till Landsort -- en bragd, som var frukten af Erik Lindschölds pådrifvande kraft trots U:s motstånd. Men vid Landsort var hafvet ytterligare milsvidt isbelagdt, och expeditionen kom aldrig längre. Då svenska flottan under amiral-generalen frih. Lorens Creutz i maj 1676 lopp ut i Östersjön, kommenderade U. 2:a eskadern, inlade stor förtjänst under striden mot dansk-holländska flottan i södra Östersjön 26 maj och höljde sig med ära i sjöslaget vid Ölands södra udde 1 juni s. å. Då af den fientliga, dansk-holländska flottan, som förföljde den svenska, en stor del blifvit efter de främste i anfallet, sökte U. afskära de senare. Han sköt därför ett skott såsom en förfrågan hos chefen, om man kunde vända. Creutz besvarade signalen och vände, men gick under med sitt fartyg, "Stora kronan". U. tog då befälet öfver flottan, men måste för vraket af "Stora kronan" vända sitt fartyg, "Svärdet", med 650 man och 86 kanoner, fördevind, förlorade i detsamma sin stormast och kom ej ur stället. Under det nu de öfriga svenska fartygen styrde undan, emedan man trodde, att U. retirerade, omringades "Svärdet" af 15 fientliga skepp. De fientlige amiralerna Tromp, Juel och Rothstein ämnade äntra det på hvar sin sida, då en stor brännare hakade sig fast vid "Svärdets" akter och antände fartyget. U. uppmanades af de sina att söka släcka elden, men svarade sig "icke vilja lämna ett så kapitalt skepp med så stora stycken i fienders händer eller ge sig fången, utan fäkta som en ärlig man". Efter tre timmars kamp störtade han sig, sist af de sina, från det brinnande skeppet i hafvet och fann där sin död. Skeppet sprang i luften. Af besättningen räddade de fientlige amiralerna 4 officerare, 1 skrifvare och 46 man. -- Litt.: K. H. Ugglas lefvernesbeskrifning öfver U. (1777), Tornquist, "Svenska flottans sjötåg" (1788), och A. Wimarson, "Amiral Ugglas expedition vintern 1676" (i "Hist. tidskr.", XX, 1901). 2. Karl Hildebrandsson U., af Värmlandsgrenen, kammarherre, godsegare, lärd, f. 7 nov. 1725, d. 25 maj 1803 på Stora Djulö, Södermanland. Efter slutade universitetsstudier inskrefs han som e. o. kanslist i Kanslikollegium 1745 och tjänstgjorde någon tid i Riksarkivet, men drog sig snart tillbaka till sina egendomar och egnade sitt återstående lif åt vetenskapliga sysselsättningar. Han blef 1786 led. af Vet. akad. och utgaf många arbeten, bland hvilka de märkligaste äro Inledning till heraldiken (1746), Afhandling om Svea rikes urgamla vapen de tre kronor (1760), Afhandlingar om vapnens indelning och deras mångfaldighet (s. å.), Svea rikes rådslängd (1791--93), Vägvisare genom Örebro höfdingedöme (1800), Tal om sjön Hjelmaren (vid inträdet i Vet. akad., 1786) och Lefvernesbeskrifning öfver amiralen Frih. Clas Johansson Uggla(1777). 3. Gustaf Fredrik Oskar U., af Värmlandsgrenen, militär, f. 22 jan. 1846 å Säffle, Värmlands län, utnämndes 1863 till underlöjtnant i Värmlands regemente, i hvilket han 1879 befordrades till kapten. Under tiden hade han (1870) utnämnts till generalstabsofficer och (1873) blifvit löjtnant vid den då nyinrättade generalstaben, hvilken kår han -- med undantag af åren 1879--81, då han gjorde passage vid Värmlands regemente och samtidigt var kompanichef vid Krigsskolan -- tillhörde, ända tills han 1897 nådde öfverstegraden. Då utnämndes han till öfverste och sekundchef för Svea lifgarde och 1902 till generalmajor. S. å. blef