Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ugglor (Uggleartade roffåglar) - Ugglum - Ugimyia sericaria - Ugione - Uglitj - Ugn - Ugni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den nattetid skriker i närheten af boningshusen.
Genom att förtära en mängd råttor, möss och sorkar
blir kattugglan mycket nyttig och bör därför,
liksom nästan alla våra ugglearter, omsorgsfullt
skonas från förföljelse. Den förtär äfven grodor,
ödlor och skalbaggar. Sina tre till fyra hvita,
nästan runda ägg lägger den i ett öfvergifvet
kråk- eller korpbo, i ett ihåligt träd, en klipprämna
o. s. v. – Pärlugglan, S. (Nyctale) tengmalmi,
är ofvan mörkbrun med hvita fläckar på hufvudet; på
ryggen äro de hvita fläckarna mera dolda, på skuldran
större och tydligare; stjärtpennor bruna med hvita,
i midten afbrutna tvärband; under hvit med gråbruna
fläckar. Kraniet osymmetriskt. Kroppslängden är
23–28 cm. Pärlugglan är en skogsfågel, som i Sverige
förekommer hufvudsakligen i landets mellersta och
norra delar. – Tornugglan, S. (Hybris) flammea,
föres till en särskild grupp (Hybridini): pannan är
kölad af de stora, fullständiga, nedåt tillspetsade,
nästan trekantiga hvitaktiga ögonkretsarna. Stjärten
är lång. Mellantåns klo är tandad på insidan. Kroppen
är ofvan grå, vattrad med brunt och försedd med
af svart omgifna hvita fläckar. Alla fjädrarna äro
vid roten gulaktiga; undre kroppsdelarna äro blekt
rostgula med svarta punkter. Vingpennorna äro i
yttre fanet rostgula med gråvattrade tvärfläckar,
i det inre hvitaktiga med svarta fläckar. Stjärten
är gulaktig med tre mörkare tvärstreck. Kroppslängden
stiger till 36 cm. Denna uggla, som är mycket allmän
i mellersta Europa, har på senare tiden utbredt sig
i Skåne, där den häckar. Den håller till i kyrktorn,
ruiner m. m., är stannfågel och gör mycken nytta
genom att utrota smågnagare. – Horn-, jord- och
tornugglorna äro fridlysta från 1 mars t. o. m. 15
sept.
L–e.
Ugglum, socken i Skaraborgs län, Gudhems härad. 1,245
har. 405 inv. (1918). Annex till Gudhem, Skara stift,
Falköpings kontrakt.
Ugimyia sericaria, zool. Se Parasitflugor, sp. 48.
Ugione [odjå’ne], målare. Se Oggiono.
Uglitj, stad i ryska guv. Jaroslav, vid
Volga. Omkr. 10,000 inv. Det är en liflig handels-
och fabriksstad (träindustri och tillverkning af
metallarbeten, papper och läder) samt därjämte en af
Rysslands äldsta städer, anlagd redan på 900-talet,
omkr. år 1300 hufvudstad i ett furstendöme och
sedan 1491 tillhörig furstendömet Moskva. Ett
oansenligt slott finnes, historiskt ryktbart,
emedan Ivan den förskräckliges son, den unge
tronföljaren Dimitrij, där bragtes om lifvet af
Boris Godunov 1591. I U. finnas 25 kyrkor, bland
dem Preobrazjenskijkatedralen från 1200-talet.
E. A–t.
Ugn, hvarje konstruktiv anordning, hvari genom
förbränning eller elektricitet utvecklas värme
för att tillgodogöras genom öfverföring till andra
kroppar. Som den äldsta ugnsformen kan betraktas
en eld, uppgjord inom en ring af stenar eller i en
grop i marken (se Eldstad, sp. 182–183). Härur ha
under tidernas lopp nutidens fulländade ugnsformer
utvecklats. Dessa kunna indelas i två grupper: ugnar för
uppvärmning af byggnader (se om dessa Kakelugn,
Kalorifer och Kamin) och ugnar för tekniskt
ändamål, såsom smältning af metaller och glas, rostning af
malmer, bränning af kalk etc. De senare variera
naturligtvis högst betydligt, men kunna dock särskiljas i vissa
hufvudtyper. Schaktugnar ha ugnsrum af vertikalt
cylindrisk eller prismatisk form, som oftast
helt fyllas af en blandning af brännmaterial och
gods. Förbränningsluften inkommer i regel i nedre
delen af ugnen, där förbränningen till största delen
eger rum och förbränningsprodukterna stiga upp och
utströmma i öfre delen. Någon särskild eldstad
finnes oftast icke. Sådana ugnar äro masugnar,
kupolugnar, vissa sorters kalkbränningsugnar m. fl. –
I flamugnar sker uppvärmningen genom en gasformig
låga, som i horisontal riktning stryker fram genom
ugnsrummet och, efter att ha passerat detsamma,
bortledes genom rök- eller eldkanalerna. Den kan
alstras antingen af fast bränsle i en till ugnen
hörande, med rost försedd eldstad, från hvilken lågan
öfver en tröskel, eldbryggan, inkommer i ugnsrummet,
eller också af gas, framställd i en gasgenerator,
som står i mer eller mindre direkt förbindelse
med ugnen. Det gods, som skall upphettas, kommer
oftast i beröring med lågan. I vissa flamugnar,
t. ex. Maletraugnen, för rostning af svafvelkis i
och för svafvelsyreframställning, är ugnsrummet
anordnadt i etager, som ligga öfver hvarandra och
efter hvarandra genomstrykas af lågan, hvarvid
godset successivt nedmakas i underliggande, hetare
etage. Särskilda sorters flamugnar äro regenerativa
och rekuperativa ugnar (se Regenerator med fig.),
afsedda att genom de afgående förbränningsprodukternas
värme förvärma förbränningsluft och gas och
därigenom uppnå högre temperatur och besparing
af bränsle. – Såväl schakt- som flamugnar kunna
drifvas antingen med naturligt eller konstgjordt
drag eller med bläster. – Om upphettningsgodset icke
får komma i direkt beröring med lågan, inlägges det
i särskilda i ugnen inbyggda eller insatta kistor,
mufflar eller deglar, som utvändigt omges af lågan
eller brännmaterialet. Exempel på dylika muffel-
och degelugnar äro ugnar för brännstålsberedning,
aducering, degelstålstillverkning, vissa ugnar inom
porslins- och glasfabrikationen och för brödbakning
m. m. – Beträffande inom olika industrier använda
ugnar hänvisas till resp. specialartiklar. Se
f. ö. art. Darrugn, Eldstad, sp. 186–191 med figurer,
Elektrisk ugn (äfven i Suppl.), Masugn med fig.,
Rennerfelt och Segringsugn. Om bikups-
och retortugnar se Koks, sp. 506–508. Om Kalkugn
se Kalk 2, sp. 635; om ringugn se Tegel,
sp. 626–628 och fig. 6 o. 7. Om det hit hänvisade ordet järnugn,
se Kamin 2. Om kupolugn se Gjutning,
sp. 1231 o. fig. 1. Se äfven Kolning.
Med en ugns verkningsgrad förstås förhållandet
mellan det för det afsedda ändamålet tillgodogjorda
värmet och det af det förbrukade brännmaterialet
utvecklade eller af den tillförda elektriska
energien representerade. Vid vanliga schaktugnar för
metallurgiskt ändamål uppgår denna till minst 0,30,
vid flamugnar till 0,08–0,10 och vid regenerativa
ugnar till 0,14–0,18. Vid degelugnar sjunker
den – äfven vid regenerativa – till 0,03–0,04.
F. S–e.
Ugni, bot., busksläkte af fam. Myrtaceæ,
underfam. Myrtoideæ med 11 arter i andina Amerika,
nära släkt med Myrtus. De körsbärsstora, mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
