den nattetid skriker i närheten af boningshusen. Genom att förtära en mängd råttor, möss och sorkar blir kattugglan mycket nyttig och bör därför, liksom nästan alla våra ugglearter, omsorgsfullt skonas från förföljelse. Den förtär äfven grodor, ödlor och skalbaggar. Sina tre till fyra hvita, nästan runda ägg lägger den i ett öfvergifvet kråk- eller korpbo, i ett ihåligt träd, en klipprämna o. s. v. -- Pärlugglan, S. (Nyctale) tengmalmi, är ofvan mörkbrun med hvita fläckar på hufvudet; på ryggen äro de hvita fläckarna mera dolda, på skuldran större och tydligare; stjärtpennor bruna med hvita, i midten afbrutna tvärband; under hvit med gråbruna fläckar. Kraniet osymmetriskt. Kroppslängden är 23--28 cm. Pärlugglan är en skogsfågel, som i Sverige förekommer hufvudsakligen i landets mellersta och norra delar. -- Tornugglan, S. (Hybris) flammea, föres till en särskild grupp (Hybridini): pannan är kölad af de stora, fullständiga, nedåt tillspetsade, nästan trekantiga hvitaktiga ögonkretsarna. Stjärten är lång. Mellantåns klo är tandad på insidan. Kroppen är ofvan grå, vattrad med brunt och försedd med af svart omgifna hvita fläckar. Alla fjädrarna äro vid roten gulaktiga; undre kroppsdelarna äro blekt rostgula med svarta punkter. Vingpennorna äro i yttre fanet rostgula med gråvattrade tvärfläckar, i det inre hvitaktiga med svarta fläckar. Stjärten är gulaktig med tre mörkare tvärstreck. Kroppslängden stiger till 36 cm. Denna uggla, som är mycket allmän i mellersta Europa, har på senare tiden utbredt sig i Skåne, där den häckar. Den håller till i kyrktorn, ruiner m. m., är stannfågel och gör mycken nytta genom att utrota smågnagare. -- Horn-, jord- och tornugglorna äro fridlysta från 1 mars t. o. m. 15 sept. ^L--e. Ugglum, socken i Skaraborgs län, Gudhems härad. 1,245 har. 405 inv. (1918). Annex till Gudhem, Skara stift, Falköpings kontrakt. Ugimyia sericaria, zool. Se Parasitflugor, sp. 48. Ugione [odjå'ne], målare. Se Oggiono. Uglitj, stad i ryska guv. Jaroslav, vid Volga. Omkr. 10,000 inv. Det är en liflig handels- och fabriksstad (träindustri och tillverkning af metallarbeten, papper och läder) samt därjämte en af Rysslands äldsta städer, anlagd redan på 900-talet, omkr. år 1300 hufvudstad i ett furstendöme och sedan 1491 tillhörig furstendömet Moskva. Ett oansenligt slott finnes, historiskt ryktbart, emedan Ivan den förskräckliges son, den unge tronföljaren Dimitrij, där bragtes om lifvet af Boris Godunov 1591. I U. finnas 25 kyrkor, bland dem Preobrazjenskijkatedralen från 1200-talet. ^{E. A--t.} Ugn, hvarje konstruktiv anordning, hvari genom förbränning eller elektricitet utvecklas värme för att tillgodogöras genom öfverföring till andra kroppar. Som den äldsta ugnsformen kan betraktas en eld, uppgjord inom en ring af stenar eller i en grop i marken (se Eldstad, sp. 182--183). Härur ha under tidernas lopp nutidens fulländade ugnsformer utvecklats. Dessa kunna indelas i två grupper: ugnar för uppvärmning af byggnader (se om dessa Kakelugn, Kalorifer och Kamin) och ugnar för tekniskt ändamål, såsom smältning af metaller och glas, rostning af malmer, bränning af kalk etc. De senare variera naturligtvis högst betydligt, men kunna dock särskiljas i vissa hufvudtyper. Schaktugnar ha ugnsrum af vertikalt cylindrisk eller prismatisk form, som oftast helt fyllas af en blandning af brännmaterial och gods. Förbränningsluften inkommer i regel i nedre delen af ugnen, där förbränningen till största delen eger rum och förbränningsprodukterna stiga upp och utströmma i öfre delen. Någon särskild eldstad finnes oftast icke. Sådana ugnar äro masugnar, kupolugnar, vissa sorters kalkbränningsugnar m. fl. -- I flamugnar sker uppvärmningen genom en gasformig låga, som i horisontal riktning stryker fram genom ugnsrummet och, efter att ha passerat detsamma, bortledes genom rök- eller eldkanalerna. Den kan alstras antingen af fast bränsle i en till ugnen hörande, med rost försedd eldstad, från hvilken lågan öfver en tröskel, eldbryggan, inkommer i ugnsrummet, eller också af gas, framställd i en gasgenerator, som står i mer eller mindre direkt förbindelse med ugnen. Det gods, som skall upphettas, kommer oftast i beröring med lågan. I vissa flamugnar, t. ex. Maletraugnen, för rostning af svafvelkis i och för svafvelsyreframställning, är ugnsrummet anordnadt i etager, som ligga öfver hvarandra och efter hvarandra genomstrykas af lågan, hvarvid godset successivt nedmakas i underliggande, hetare etage. Särskilda sorters flamugnar äro regenerativa och rekuperativa ugnar (se Regenerator med fig.), afsedda att genom de afgående förbränningsprodukternas värme förvärma förbränningsluft och gas och därigenom uppnå högre temperatur och besparing af bränsle. -- Såväl schakt- som flamugnar kunna drifvas antingen med naturligt eller konstgjordt drag eller med bläster. -- Om upphettningsgodset icke får komma i direkt beröring med lågan, inlägges det i särskilda i ugnen inbyggda eller insatta kistor, mufflar eller deglar, som utvändigt omges af lågan eller brännmaterialet. Exempel på dylika muffel- och degelugnar äro ugnar för brännstålsberedning, aducering, degelstålstillverkning, vissa ugnar inom porslins- och glasfabrikationen och för brödbakning m. m. -- Beträffande inom olika industrier använda ugnar hänvisas till resp. specialartiklar. Se f. ö. art. Darrugn, Eldstad, sp. 186--191 med figurer, Elektrisk ugn (äfven i Suppl.), Masugn med fig., Rennerfelt och Segringsugn. Om bikups- och retortugnar se Koks, sp. 506--508. Om Kalkugn se Kalk 2, sp. 635; om ringugn se Tegel, sp. 626--628 och fig. 6 o. 7. Om det hit hänvisade ordet järnugn, se Kamin 2. Om kupolugn se Gjutning, sp. 1231 o. fig. 1. Se äfven Kolning. Med en ugns verkningsgrad förstås förhållandet mellan det för det afsedda ändamålet tillgodogjorda värmet och det af det förbrukade brännmaterialet utvecklade eller af den tillförda elektriska energien representerade. Vid vanliga schaktugnar för metallurgiskt ändamål uppgår denna till minst 0,30, vid flamugnar till 0,08--0,10 och vid regenerativa ugnar till 0,14--0,18. Vid degelugnar sjunker den -- äfven vid regenerativa -- till 0,03--0,04. ^{F. S--e.} Ugni, bot., busksläkte af fam. Myrtaceæ, underfam. Myrtoideæ med 11 arter i andina Amerika, nära släkt med Myrtus. De körsbärsstora, mycket