för secessionen i München. Han blef professor där
och 1896 led. af konstakademien i Berlin. Monografier
af Graul (1893), Bierbaum (s. å.), Ostini (1903)
och U. Rosenhagen (i "Klassiker der kunst", rikt
illustrerad, 1908).
G--g N.
Uhehe, land i det forna Tyska Öst-Afrika,
genomdraget af 8° s. br. och 35° ö. lgd. Det är
ett vågigt platåland, 1,400--1,900 m. ö. h. med
flera bergsträckor, som nå ända till 3,000 m. och
vattnas af från dem nedströmmande floder, af hvilka
de förnämsta äro Ruaha och dess bifloder Mbungu
och Luose. Öfverallt i landet spridda ofantliga
granitblock vittna om någon mäktig geologisk
revolution. Invånarna,
wahehe, en reslig negerstam,
med kort, men rak näsa, icke tjocka läppar och vacker
mun, äro krigiska och väl disciplinerade. Hufvudort
är Iringa, med omkr. 1,100 inv.
(E. A--t.)
Uherský Brod, stad. Se
Ungarisch-Brod.
Uhha (
Uha), land i det forna Tyska Öst-Afrika, ö. om
norra ändan af Tanganjika, bildar en vidsträckt,
af kullar öfversållad slätt 1,100--1,200 m. ö. h.,
som i ö. genomdrages af Mlagarassis (ett tillflöde
till Tanganjika) floddal och i n. af öfre Kagera,
ett tillflöde till Victoria Njansa. U. har en mängd
små sjöar eller stora, grunda, cirkelrunda dammar,
är skogfylldt och i s. täckt af savanner, rika på
nötboskap, får och getter. Af vilda djur märkas
elefanter, noshörningar och antiloper. Jorden
är fruktbar och alstrar sorghum, majs, batater,
bananer och arachidnötter. Invånarna äro en blandning
af bantufolket
wabha och senare invandrade hamitiska
wahuma och ha jämförelsevis ljus hy samt vackra drag.
(E. A--t.)
Uhl [ol],
Friedrich, österrikisk skriftställare,
f. 1825, d. 1906, regeringsråd och hufvudredaktör för
den officiella "Wiener zeitung", författade noveller
och romaner, där han skildrade Ungern med åskådlighet
och kraft (
An der Theiss, 1851, m. fl.). Hans memoarer
Aus meinem leben utkommo 1907.
Uhland [olant],
Johann Ludwig, tysk skald,
litteraturforskare, f. 26 april 1787 i Tübingen,
d. där 13 nov. 1862, blef student i sin födelsestad
1802 och egnade sig på faderns önskan, men utan inre
böjelse åt juridiska studier, hvilka han redan 1810
afslutade med en vacker juris doktorsgrad.
[Porträtt, ingen bildtext]
Vid sidan af pandekterna dref han emellertid redan tidigt
djupgående studier i filologi; särskildt lockade
honom den tyska medeltidslitteraturen. Ett stipendium
satte honom 1810 i stånd att för studier uppehålla
sig bortåt ett år i Paris. Likväl upptogs hans tid
därunder mindre af Code Napoléon än af litterära
forskningar i det nyinrättade Musée Napoléon. U. är
en af de förste filologer, som sökt tillgodogöra sig
de skatter af gammalfranska dikter och sagor, hvilka
där funnos sammanförda. En vetenskaplig frukt häraf
blef den 1812 offentliggjorda afh.
Über das altfranzösische epos. Ur såväl
de medeltidsfranska som de i samband därmed stående
äldre spanska och portugisiska litterära källorna har
han öst med fulla händer jämväl vid sökandet efter
lämpligt stoff för sin poesi. Det är begripligt,
att U. endast motvilligt återvände till juridiken;
han har biktat, att han kände sig försatt till
"Sibiriens isöknar". 1812--14 var han sekreterare hos
justitieministern i Stuttgart och egnade sig därefter
åt advokatverksamhet. Under befrielsekriget 1813--14
framträdde U. som politisk skald inför offentligheten;
hans politiska dikter äro emellertid hvarken många
eller betydande. Däremot kastade han sig med sådan
brinnande energi in i de politiska striderna i
Württemberg, att Goethes siarord om U. tycktes gå i
uppfyllelse, nämligen att "politikern skulle uppsluka
skalden". I landtdagen, hvaraf han var medlem 1820--26
och 1833--38, nedlade han ett intresseradt arbete,
men uppträdde sparsamt som talare. 1829 utnämndes
han till e. o. professor i tysk litteratur vid
universitetet i Tübingen, men nedlade professuren
redan 1833, enär regeringen gjorde svårigheter,
då han begärde tjänstledighet för att kunna mottaga
ett förnyadt mandat som landtdagsman. 1838 trädde
han tillbaka till privatlifvet och egnade sig
under ett årtionde åt vetenskaplig forskning. Det
revolutionära stormåret 1848 förde honom som deputerad
till nationalparlamentet i Frankfurt am Main, där
han slöt sig till stortyska partiet, som sökte lägga
ledningen öfver Tyska riket i Österrikes hand. Berömdt
är U:s tal 22 jan. 1849 mot det ärftliga preussiska
kejsardömet; häri förekomma de ofta anförda orden:
"öfver Tyskland skall intet hufvud lysa, som ej är
smordt och invigdt med en full droppe demokratisk
olja". Sina 13 sista år tillbragte U. i ostördt lugn
under träget fortsatta forskningar. 1873 aftäcktes
i Tübingen hans staty (af Kietz). -- D. F. Strauss
har gett sin landsman U. det träffande namnet
"romantikens klassiker". U:s ställning i tysk
litteratur är därmed klart angifven. Liksom sin
generations skalder utgår han från romantiken,
men hans äldsta, omogna alster bära spår af jämväl
tidigare förebilder: Klopstock, Bürger, Hölty o. a.:
"programpoesi med moraliserande tendens". Äfven
Ossians töckenskepnader och Fouqués medeltidsriddare
ha satt märken i hans ungdomsdiktning. Från dessa
oklara former af romantik frigör sig U. omkr. 1805,
då han gör bekantskap med den tyska folkvisesamlingen
"Des knaben wunderhorn". Han lyckas nu efter dess
mönster sammantränga en situation i en visa (
Schäfers
sonntagslied, Der könig auf dem thurme). Genom
sin beröring med Heidelbergskolans diktare (Arnim,
Brentano) lärde sig U. att stämma sin lyrisk-episka
diktning i en trohjärtadt äkta folkton (fullödiga
prof härpå erbjuda de oerhördt populära, flerfaldiga
gånger tonsatta
Der gute kamerad och
Der wirthin
töchterlein). Fruktbärande intryck för sin egen
poesi hämtade han ungefär samtidigt från Herders
folkvisesamling, Percys fornengelska ballader samt
framför allt Nibelungenlied, hvilken han ansåg vara
"det härligaste tyska diktverket". Det är denna
medelhögtyska diktning, som han i följande ord
karakteriserar: "Hvad de klassiska skaldeverken
trots mina ifriga studier icke kunde skänka mig,
enär de stodo alltför klara, afslutade inför
