mig, hvad jag saknade hos den nyare poesien med all
dess retoriska utsmyckning, det fann jag här: friska
bilder och gestalter mot en djup bakgrund, som anslog
och fängslade min fantasi". Den under Parisstudierna
vunna förtrogenheten med fornnordiskt, franskt
och tyskt sagostoff ger upphof till hans storvulna
heroiska balladdiktning (
Klein Roland,
Taillefer,
Des sängers fluch -- som man förr med orätt ansåg
anspela på Napoleon --,
Bertran de Born,
Das gluck von
Edenhall o. a.). Det är balladerna och romanserna, som
skapat U:s största berömmelse; på detta område står
han värdigt vid Goethes och Schillers sida. Ytterst
sällan har skalden -- såsom undantagsvis skett i "Des
sängers fluch" -- fritt uppfunnit diktens innehåll. Men
fastän U. från alla håll sammanletat sitt stoff,
hvarvid hans djupgående forskning tjänade hans poesi
som en ovärderlig slagruta, bära aldrig hans
lyrisk-episka dikter prägeln af rimmade krönikor. Det
öfvertagna stoffet har han med mästerskap omsmält och
fördjupat samt förandligat dess skiftande motiv. --
U:s lyriska talang är mindre omfångsrik. Hans visor
kännetecknas af frisk ursprunglighet och innerlighet i
tonen. Uttryck för skaldens personliga känslor eller
omedelbar naturuppfattning finner man sällan i hans
lyriska alstring. Tonen är objektiv och snuddar
aldrig vid det sentimentala; versformen återger
spegelklart hans tankes finaste nyanser. Med de
enklaste medel framtrollar U. åskådliga naturbilder
från sin schwabiska hemtrakt (
Die kapelle,
Des knaben
berglied,
Wanderlieder o. a.). Äfven som dramatiker
försökte U. sig, ehuru med mindre framgång. Han
efterlämnade ett stort antal dramatiska utkast och
utgaf själf två fullbordade historiska skådespel --
båda med ämne från tyska medeltiden --
Ernst, herzog
von Schwaben (1817) och
Ludwig der Bayer (1819). De
likna snarare episka dikter, som råkat bli nedskrifna
i dialogform, än verkligt dramatiskt byggda skådespel
och sakna en lefvande teckning af karaktärerna. --
U:s diktning förstummades tidigt. "Det var", säger han
själf, "icke jag, som öfvergaf sånggudinnan, utan hon,
som öfvergaf mig." Andra intressen kommo i stället:
först de politiska, senare de vetenskapliga. U:s
lärda skrifter ha utgetts under titeln
Schriften zur
geschichte der dichtung und sage (postumt, 8 bd,
1865--73). Af hans äldre vetenskapliga verk märkas
Walther von der Vogelweide (1822) och
Alte hoch-
und niederdeutsche volkslieder (2 bd, 1844--45; 3:e
uppl. i 4 bd, 1893). Hans
Tagebuch 1810--1820 utgafs
1897 af J. Hartmann. Bref från honom finnas i "L. U:s
leben von seiner wittwe" (1874) och K. Meyer, "L. U.,
seine freunde und zeitgenossen" (1867). -- U:s första
dikter framträdde 1815. Med afsättningen af de första
uppl. gick det trögt; en del af dessa lär ha sålts som
makulatur. Från slutet af 1820-talet begynte skalden
att till sitt fulla värde uppskattas af den större
allmänheten. Antalet uppl. af hans dikter uppgår
numera till 100, den bästa kritiska af E. Schmidt och
J. Hartmann (1893). På svenska föreligger ett stort
antal såväl visor som ballader i delvis förtjänstfull
tolkning af bl. a. K. Y. Bottiger, L. J. Stenbäck,
G. Meyer och framför allt A. T. Gellerstedt. -- Litt.:
F. Kotter, "L. U." (1863), och O. Jahn, "L. U."
(s. å.), G. Meyer, "L. U." (gradualafh. 1875),
H. Fischer, "L. U. Eine studie zu seiner
säkularfeier" (1887), afh. af H. Maync, "U:s
jugenddichtung" (1899), G. Schmidt, "U:s poetik"
(1906), H. Haag, "L. U. Die entwicklung des lyrikers
und die genesis des gedichtes" (1907).
G. M--in.
Uhland [olant],
Wilhelm Heinrich, tysk tekniker,
f. 1840 i Württemberg, d. 30 juli 1907 i Leipzig,
inrättade 1865 i Mittweida (Sachsen) den första
privata fackskola för maskiningenjörer och 1868
en dylik i Frankenberg (nära Chemnitz). U., som
1870 bosatte sig i Leipzig, utgaf flera tekniska
tidskrifter och kalendrar äfvensom åtskilliga större
arbeten på maskinteknikens fält, bl. a.
Skizzenbuch
für den praktischen maschinen-constructeur
(18 bd, 1867--95),
Die corliss- und ventil-dampfmaschinen
(1879),
Handbuch für den praktischen
maschinen-constructeur (5 bd, 1880--86; 5:e uppl. 1906
ff.) och
Das elektrische licht und die elektrische
beleuchtung (1883--84) m. fl. En af U. uppsatt, i
en mängd upplagor utgifven
Ingenieur-kalender (45:e
årg. 1919, bearb, af F. Wilcke) har utkommit i flera
uppl. på svenska, i bearbetning af K. A. Ångström. --
U. vann anseende genom de förbättrade metoder
han införde i stärkelsefabrikationen m. m.
Fmn.
Uhlemann [ole-],
Friedrich Gottlob, tysk orientalist,
f. 1792, d. 1864, blef e. o. professor i teologi
vid Berlins universitet 1835. Han författade
Elementarlehre der syrischen sprache (1829; 2:a
uppl. under titel
Grammatik der syrischen sprache
mit vollständigen paradigmen, chrestomathie und
wörterbuch, 1857) och
Institutiones linguæ samaritanaæ
(I--II, 1837).
H. S. N.
Uhlenbeck [...],
Christianus Cornelius,
holländsk språkforskare, f. 18 okt. 1866 i Voorburg,
studerade i Leiden för M. De Vries, H. Kern och
P. J. Cosijn till 1888, blef 1892 professor i
sanskrit och jämförande språkvetenskap i Amsterdam,
1899 efter Cosijn (d. 1899) i forngermanska
språk och allmän språkvetenskap i Leiden.
[Porträtt, ingen bildtext]
U:s språkvetenskapliga verksamhet omfattar vidt skilda
områden. På uppdrag af holländska regeringen
företog han 1890 en forskningsresa till Ryssland,
hvars resultat föreligger i hans
Verslag aangaande
een onderzoek in de archieven van Rusland (1891);
han har främjat kännedomen om de baskiska dialekterna
samt eskimåernas språk och efter två resor till Rocky
mountains i Nord-Amerika (1910 och 1911) framlagt
resultaten af sina forskningar öfver de nordvästliga
indianstammarnas språk. Bland hans skrifter må
nämnas
De verwantschapsbetrekkingen tusschen de
germaansche en baltoslavische talen (1888),
Die
drei Catechismen in altpreussischer sprache (1889),
Die lexicalische urverwandtschaft des baltoslavischen
und germanischen (1890),
Baskische studien (1891),
De onderlinye verhouding der oudgermaansche
