spetsen för olika förvaltningsgrenar sattes ett slags ministrar, generalsekreterare, försök gjordes att till själfständighetsrörelsens stöd organisera nationella ukrainska regementen, och i juli 1917 förhandlades med representanter för ryska centralregeringen om ukrainsk autonomi. Soldat- och arbetarråden i Kiev, Charkov m. fl. städer, där hufvudmassan af arbetarbefolkningen var af rysk nationalitet, motverkade emellertid rörelsen, och de svårigheter, som mötte försöken att vinna själfstyrelse i förening med Ryssland, ledde till, att i centralradan insattes män (professor Hrusjevskyj m. fl.), hvilka som sitt slutmål allt tydligare angåfvo U:s fullständiga oberoende af Ryssland. Då genom novemberrevolutionen 1917 bolsjevikerna kommo till makten i Ryssland, uppkom snart mellan deras regering i Petersburg och radan i Kiev en skarp konflikt, närmast vållad af radans vägran att medge fritt genomtåg genom U. för de bolsjeviktrupper, som skulle sändas mot Kornilov, Kaledin och andra ledare för den väpnade antibolsjevikiska rörelsen i södra Ryssland. Redan 16 nov. 1917 hade centralradan förklarat, att den som högsta representativa organ ämnade utöfva all regeringsmakt inom hela U:s område. Omfattande militära försvarsförberedelser vidtogos under ledning af generalsekreteraren för härväsendet, Simon Petljura, och 18 dec. s. å. utropades den oberoende ukrainska folkrepubliken; dess första författning daterades 23 dec. Helt uppgifven var emellertid ännu icke tanken på en federativ förening med Ryssland; ukrainerna deltogo sålunda i valen till den allryska konstituanten och bidrogo väsentligt att ge denna dess moderat socialistiska ("socialrevolutionära") majoritet. Konflikten med bolsjevikerna tillspetsades dock allt skarpare, när dessa (18 jan. 1918) sprängde konstituanten och dessutom sökte undergräfva radans makt genom att som motvikt emot den organisera en ukrainsk sovjet i Charkov. Radan utfärdade då (26 jan.) ett "universal", som gjorde brytningen fullständig och proklamerade U:s rätt att på egen hand sluta fred med centralmakterna. De ryske folkkommissariernas råd hade emellertid principiellt erkänt ukrainernas rätt till själfständighet och äfven till skilsmässa från Ryssland samt föreslog förhandlingar om gränsreglering, eventuell federation och andra förbindelser. Den nya ukrainska republiken företräddes (jan. 1918) af särskilda ombud vid fredsunderhandlingarna i Brest-Litovsk med centralmakterna. Med dessa ingicks redan 21 jan. en provisorisk öfverenskommelse om krigstillståndets upphörande och upptagande snarast möjligt af diplomatiska förbindelser. De ryske bolsjevikernas ledande underhandlare, Trotzkij, påyrkade förgäfves, att de fördrag ukrainska regeringen inginge skulle bli giltiga först efter deras godkännande genom en federativ allrysk regering. Obekymrade om denna protest, erkände centralmakterna (2 febr.) formligen U. som själfständig stat, afslöto 9 febr. separatfred med det af radans ombud företrädda U. och ställde i utsikt väpnad hjälp mot de ryske och ukrainske bolsjeviker, som under dessa förhandlingar i syfte att störta radan framryckt mot Kiev. Tyska trupper under general v. Linsingen inryckte nu i U., förenade sig med den af bolsjevikerna från Kiev förjagade radans trupper, återtogo Kiev (1 mars) och framträngde ända till Odessa (13 mars). De äfven genom en samtidig tysk offensiv i Estland hårdt ansatte bolsjevikerna nödgades (3 mars) sluta fred i Brest-Litovsk med centralmakterna och därvid bl. a. förpliktiga sig att utrymma U., erkänna dess fred med centralmakterna och själfva sluta fred med den nya republiken. Till tysk armébefälhafvare och öfverkommissarie i U. utsågs fältmarskalk v. Eichhorn, som utsträckte ockupationen ända till halfön Krim. Centralradan, inom hvilken det socialrevolutionära partiet hade öfverhand, hade under täflan med bolsjevikernas agitation bland bönderna utlofvat en genomgripande jordreform på storgodsegarnas bekostnad och därmed mot sig uppkallat dessas fiendskap. Denna opposition gynnades af tyskarna, och med deras stöd genomfördes 29 april en kupp, hvarigenom radans styrelse ersattes af en diktatur under tyskt beskydd. Högsta regeringsmakten uppdrogs åt en storgodsegare och f. d. general i rysk tjänst, P. Skoropadskyj, hvilken antog titeln hetman öfver U. Den faktiska regeringsmakten i U. utöfvades nu en tid framåt af tyskarna, hvilka emellertid till följd af böndernas passiva motstånd aldrig lyckades få någon fart i den export af ukrainsk spannmål och andra förnödenhetsvaror, i hopp hvarom de företagit sin intervention i U. Bland de lägre klasserna rådde en dof ovilja mot tyskarna, och 31 juli föll fältmarskalk Eichhorn offer för ett revolverattentat. Gränsstrider med den (jan. 1918) under general Krasnov som ataman upprättade Donska republiken förekommo under sommaren och bilades genom ett fördrag (7 aug.), enligt hvilket städerna Rostov och Taganrog med område tillerkändes Donska republiken. När hösten 1918 centralmakternas nederlag blef fullständigt och de tyska trupperna började aftåga från U., försökte Skoropadskyj (nov.) orientera sin politik närmare de segrande allierade och utsåg i detta syfte ett nytt kabinett (under Gerbel), men kort därpå störtades han af "nationella enhetspartiet" och nödgades 14 dec. abdikera. Nu utropades ånyo den oberoende ukrainska folkrepubliken, och dess styrelse uppdrogs åt ett direktorium på 4 medlemmar, af hvilka författaren Vinnitjenko, som före Skoropadskyjs kupp varit ministerrådets president, blef direktoriets president och Petljura ukrainska arméns högste befälhafvare. Den nya moderat socialistiska regeringen sökte omedelbart träda i diplomatiska förbindelser dels med de allierade, i hopp om, att U. skulle erkännas af dem och bli representeradt på fredskonferensen i Paris, dels med Råds-Ryssland, där bolsjevikerna, som efter tyskarnas aftåg från Charkov åter blifvit herrar där, började intaga en hotfull hållning. Då bolsjevikerna (28 jan. 1919) åter inryckt i Kiev, måste direktoriet fly till Vinnitsa (i Podolien), och en ukrainsk rådsregering under bolsjeviken Rakovskij proklamerades 4 mars (den har sedermera ingått intim federativ förbindelse med allryska rådsrepubliken). Under tiden hade ukrainerna i Österrike ej varit overksamma. Efter centralmakternas nederlag hade kejsar Karl sökt rädda habsburgska monarkien genom att i manifest af 16 okt. 1918 ge alla dess nationer rätt att bilda autonoma