statsorganisationer på sina områden som delar af en federativstat. Flera nationalstater uppstodo, men ingen hade lust att ingå i någon federation. Ukrainska nationalföreningen beslöt 19 okt. 1918 i Lemberg att bilda en oberoende republik på Österrike-Ungerns ukrainska territorium. Sedan Lemberg genom en kupp 1 nov. ryckts från polackerna, öfvertog ett "nationalråd" Galiziens förvaltning och utropade 15 nov. Västukrainska folkrepubliken, omfattande ukrainerna i Ungern, Öst-Galizien och Bukovina. Polackerna fördrefvo snart ukrainerna från Lemberg och Przemysl, och under trycket af deras öfvermakt proklamerades Öst-Galiziens förening med de ryske ukrainernas republik till Stora ukrainska folkrepubliken 21 jan. 1919, som således skulle utgöra en förening af alla ukrainska länder; den västukrainska regeringen (under Holubovitj) upphörde dock ej därför med sin af ukrainska direktoriet mer eller mindre oberoende verksamhet. Ur direktoriet utträdde (febr.) Vinnitjenko, och republikens generalissimus Petljura, som ibland omtalas med hetmantitel, blef äfven formellt dess ledande man. Direktoriets säte flyttades först till Proskurov (i Podolien) och därefter (april) till Rovno (i Volynien), den västukrainska regeringen residerade i Stanislaviv (i Galizien), och dess trupper belägrade (sedan jan.) Lemberg. I Rovno bildades (maj) ett nytt kabinett under Martos, hvilket som sin främsta uppgift angaf förverkligandet af Väst-U:s förening med Ukrainska folkrepubliken samt i öfrigt uttalade sig mot bolsjevikisk anarki och för en demokratisk agrarreform. Till Paris sändes en ukrainsk delegation; den erhöll företräde inför högsta rådet, men kunde ej utverka de allierades erkännande af U:s själfständighet. -- Ukrainerna hade att utkämpa en svår strid på två fronter, mot polackerna och mot bolsjevikerna, samt utsattes därtill för allvarligt hot i samband med den ryske antibolsjevikiske generalen Denikins af ententen länge energiskt understödda fälttåg i Syd-Ryssland. U:s erkännande motarbetades i Paris af polackerna, och Denikins vänner hade dessutom lyckats hos ententens ledande män inge misstro till Petljura, hvilken de framställde som en förstucken bolsjevik. Till Polen öfverfördes (april 1919) från Frankrike general Hallers där utrustade polska armé. Som dess uppgift angafs att bekämpa bolsjevikerna, men en betydande del af denna armé sändes i stället genast till Lembergs undsättning och besatte äfven (maj) Västukrainernas hufvudstad Stanislaviv. På sommaren företog Petljura en kraftig offensiv mot Kiev, där han 30 aug. ryckte in, sedan bolsjevikerna kort förut nödgats utrymma staden, men Denikins trupper, hvilka 2 juli tagit Charkov från bolsjevikerna, fördrefvo nästan omedelbart ukrainerna från Kiev, och de försök, som i sept. gjordes att få till stånd en uppgörelse med Denikin, strandade på dennes oantagliga fordran att erhålla högsta befälet äfven öfver U:s trupper. Förgäfves sökte en interallierad kommission medla mellan Petljura och Denikin; den sistnämndes hårda framfart i U. framkallade där mot honom ett omfattande bondeuppror, och 12 okt. förklarade ukrainska direktoriet honom formligen krig under framhållande af, att hans terrorism i U. hotade att som bakslag medföra en ny bolsjevikisk eröfring af landet. Ukrainska kabinettet ombildades på hösten under ledning af Mazepa, hvarvid de borgerliga elementen där i någon mån förstärktes. -- I Galizien hade ententen först sökt medla mellan polacker och ukrainer och därvid till en tid hejdat de Hallerska truppernas frammarsch, men sedermera lyckades polska regeringen erhålla fredskonferensens tillstånd att "pacificera" Öst-Galizien. Ukrainerna nödgades då efter bittra strider utrymma hela Öst-Galizien, och "pacificeringen" gestaltade sig till en hänsynslös polonisering, hvilken enligt ukrainsk uppgift (se M. Morosenko, "Polakkernes pacifikation", Köpenhamn, 1919) skall ha fått formen af ett verkligt utrotningskrig mot den ukrainska befolkningen där (se å andra sidan H. Grappin, "La terreure ruthéne en Galicie", Paris, 1919). Samtidigt förbyttes Petljuras framgångar mot Denikin i svåra förluster, främst vållade af general Tarnowskis förrädiska öfvergång till fienden. Denikin intog (nov.) Sjmerinka och stora delar af Volynien, och Petljura själf nödgades draga sig undan till Polen för att med Warschauregeringen förhandla om uppgörelse. (Han vistades i slutet af mars 1920 ännu i Warschau.) Ukrainska regeringen rådde i dec. 1919 blott öfver södra Volynien och västra Podolien, sedan polackerna besatt ej blott Öst-Galizien, utan äfven Kamenets-Podolski med omnejd. Denikins framgångar i U. togo emellertid snart slut; i dec. nödgades han utrymma Charkov, och bolsjevikerna eröfrade sedermera Poltava och Kiev och nödgade Denikin till ett oordnadt återtåg nedåt Svarta-hafs-kusten, där han febr.--mars 1920 miste de allra flesta af sina gamla positioner. Nya ukrainska bonderesningar bidrogo därvid att göra hans ställning fullständigt hopplös. I mars 1920 har ukrainska armén under general Pavlenko åter börjat rapportera framgångar mot bolsjevikerna såväl i Podolien och guvernementet Kiev som nere vid Svarta-hafs-kusten, och Rakovskyjs ukrainska rådsregering uppges därigenom ha nödgats åter flytta tillbaka till Charkov. Ukrainska republiken har erkänts af Estland och Lettland samt ansågs april 1920 ha goda utsikter att erhålla äfven polskt och rumänskt erkännande; de allierade stormakterna ha emellertid ännu icke bestämt sin politik i den ukrainska frågan. U:s flagga är sammansatt af nationalfärgeraa blått och gult, i horisontalt fält. Litt.: Se de i art. Lillryssarna anförda arbetena och Antonovitj och M. Drahomaniv, "Istoritjeskija pjesni malorusskavo naroda" (2 bd, 1874--75), V. Thomsen, "Ryska rikets grundläggning genom skandinaverna" (1882), Evarnitskij, "Istorija zaporozjskich kosakov" (3 bd, 1892--97), M. Hrusjevskyj, "Istorija Ukrajiny-Rusy" (8 bd, 1897--1913: bd I i tysk öfv. "Geschichte des ukrainischen volkes", 1906), "Otjerk istorij ukrainskavo naroda" (3:e uppl. 1911) och "Die ukrainische frage in historischer entwicklung" (1915), Jefimenko, "Istorija ukrajinskavo naroda" (1906), Lipinski, "Z dziejów Ukrainy" (1912), H. Jakobsohn, "Russlands entwicklung und die ukrainische frage" (antiukrainsk; Kassol, 1916), St. von Smolka, "Die reussische welt" (antiukrainsk; Wien, 1916), Stefan