mellan långa och korta vokaler är förlorad; accenten är exspiratorisk och flyttbar; dels (till skillnad från ryska) att g är frikativa (= ty. g i wagen); l öfvergår i utljud och före konsonant till ett v-ljud, t. ex. pysav, skref, vovk, varg (ry. pisal, volk); tidigare långt o blir vanligen i, t. ex. kin, häst, likotj, armbåge (i vissa dialekter u eller wo); långt e ("jat_j") blir i, t. ex. lis, skog (ry. l_jäs), v-rutsi, i handen (ry. v-ruk_jä); i blir y. Inom ordböjningen äro följande skillnader från ryska de viktigaste: 3:e pers. sing. pres. ind. förlorar efter e sitt slutande t, och där t finnes kvar, är det både i sing. och plur. merendels muljeradt; infinit. slutar på -ty; pres. partic. pass. saknas; pret. omskrifves på tre olika sätt: 1) med hjälpverbet "vara" i pres.: pysav sem, 2) med utsatt subj. utan hjälpverb: ja pysav (liksom i ryskan), 3) med hjälpverbet suffigeradt i fem.: pysalam (liksom i polska); pluskvamperf. fås genom omskrifning med "vara" i imperf. (liksom i polska); fut. bildas dels som i ryskan, dels med verbet "hafva": pysaty mu, jag skall skrifva, o. s. v. (= fr. j'écrir-ai); deklinationen har kvar den äldre affrikationen för e-i, som i ryskan gått förlorad genom analogi med öfriga kasus, t. ex. v-rutsi (ry. v-ruk_jä); åtskilliga ändelser, som påminna om polskan, särskild form för vokat. samt gen. sing. mask. och neutr. i adj. på -go (ry. -vo). Den ukrainska ortografien är till följd af de ogynnsamma yttre förhållanden, under hvilka språket och litteraturen befinna sig, föga stadgad. Den vanligaste är den s. k. kulisjevka, så kallad efter sin upphofsman Kulisj (se denne), som går en medelväg mellan etymologisk och fonetisk skrifning. I Galizien söker ett parti hålla språket så nära kyrkoslaviska som möjligt, äfven i skriften. Dessutom får man se rent fonetisk stafning (i emigranttryck). -- Hufvudarbeten rörande ukrainska äro Zitetskij, "Otjerk zvukovoj istorii malorusskago naretjija" (1876), Ogonowski, "Studien auf dem gebiete der ruthenischen sprache" (1880); nyare grammatikor af Levitskij (1851), Sjaskevitj (1865), Partytskij (1877), bäst Osadtsa (3 uppl. 1876) och Wassyl Simowycz ("Praktische grammatik der ukrainischen sprache", 1915); tysk-rutenisk ordbok af Partytskij (1867), rutenisk-tysk af Emilian Popowicz (1911); en ukrainsk-tysk ordbok utgafs 1882 ff. af Zelechovski och Niedzielski och en ukrainsk-rysk 1907--09 (3 dlr) af B. D. Hrintjenko. Ukrajna, Ukrajner, Ukrajnska litteraturen, Ukrajnska språket. Se Ukraina, Ukrainer, Ukrainska litteraturen, Ukrainska språket. Uks-akka. Se Mytologi, sp. 173. U. L., jur., förkortning för Utsökningslagen 10 aug. 1877; i rättshistoriska framställningar betyder förkortningen dock ofta Upplandslagen. Ulaborg, gammal namnform för Uleåborg. Ulad, namn på en del arabiska nomadstammar i norra Afrika, i motsats till de arabiserade berberna, som kallas beni ("söner"), med tillägg af en personbeteckning, t. ex. U. Sidi Scheich, som ha sitt namn efter en 1615 afliden helig man. ^{J. C.} Uladislaus. Se Vladislav. Ulai, flod. Se Karun, sp. 1180, Ulaner, den vanliga benämningen på det kavallerislag, som är väpnadt med lans eller pik. Ordet är af tatariskt ursprung (tatarerna nyttjade det om sitt lätta rytteri) och upptogs sedan i det polska språket (ulan). I Polen uppsattes ock de första europeiska regementen af detta slag, af konung August II i början af 1700-talet. Österrike använde redan under krigen mot Fredrik II med lans väpnade ulaner som frikårer, men bildade efter 1784 regelbundna skvadroner af detta vapenslag, hvilka först tilldelades de lätta kavalleriregementena, men 1791 förenades till särskilda regementen. I Preussen uppsattes ett ulanregemente, men benämningen bortlades snart och återtogs först efter freden i Tilsit (1807). I Frankrike uppsattes ulaner, som där benämndes lanciers, egentligen först af kejsar Napoleon I efter 1807. I Ryssland, som i sina kosacker redan egde lansryttare, upprättades egentliga ulaner först 1797. England, Italien, Spanien, Turkiet och flera mindre stater ha äfvenledes ulaner. Genom lansen afser man att i det slutna anfallet åstadkomma stor verkan och att moraliskt inverka på motståndaren. Efter 1870 afskaffade Frankrike och Ryssland detta kavallerislag, och i Österrike bortlade ulanerna lansen, men under 1880-talet steg dennas värde, sedan Tyskland beväpnat allt sitt kavalleri med lans. I Sverige var Lifgardet till häst ulaner intill 1879, då det förvandlades till ett dragonregemente. Ulanerna räknas i allmänhet till tungt kavalleri, men måste numera vara försedda med karbin och användbara till allt slags kavalleritjänst.

Svenska lifgardets till häst ulanuniform (parad) 1860-79: officerare och i bakgrunden manskap, lansbeväpnadt.

De äro i allmänhet klädda i ulanka, en kort rock med dubbelt bröst efter polskt snitt, och ulanmössa, en efter hufvudet formad, styf hufvudbonad med vidt utsvängd, fyrkantig kull (efter polskt snitt) och vanligen, till parad, försedd med tagelplym (se fig.). ^{C. O. N.} Ulaxsil. Se Mjölkhushållning, sp. 741. Ulbach [ylba'kk], Louis, fransk skriftställare,