Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungern - Försvarsväsen - Riksvapen, nationalfärger, ordnar - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Peterwardein och Arads citadell; men i Bosnien och
Hercegovina anordnades ett större antal fasta platser,
bland hvilka de i första linjen liggande Trebinje,
Sarajevo, Mostar och Bilek böra nämnas; och vidare
hade befästa ställningar vid Nevesinje och Kallinovik
samt några spärrar invid gränsen äfvensom blockhus
och skyddsrum vid etapperna Ljulinje, Gat, Avtovac,
Konjica, Podromanja och Silvenica anlagts. I andra
linjen förtjäna blott Komorn och spärrfästet Eperies
att omtalas. Under Världskriget kommo sedan några
af de nu nämnda fasta orterna att spela en mer
eller mindre framträdande roll, och åtskilliga
af de förut försummade platserna äfvensom några
nya inom och invid krigsskådeplatserna befästes.
L. W:son M.
Det ungerska riksvapnet var dubbelt, dels ett
för ungerska kronans länder gemensamt, dels ett
för egentliga U. Det senare är en klufven sköld,
hvars högra fält är på tvären åtta gånger deladt
i silfver och rödt och hvars vänstra, rödt,
visar ett tredubbelt, grönt berg (Tátra, Fátra,
Mátra). Dettas mellersta spets bär en gyllene krona,
ur hvilken uppstiger ett patriarkalkors af silfver,
öfver skölden hvilar Stefanskronan (se Krona,
fig. 11). Nationalfärgerna äro rödt, hvitt och grönt,
och flaggan har dessa färger i horisontala fält
äfven efter revolutionen 16 nov. 1918. U:s enda
orden är Sankt Stefansorden (se Ordnar, sp. 840).
E. A-t.
Historia. Landet mellan Karpaterna och Donau
hade varit skådeplatsen för många historiska och
etnografiska omhvälfningar, innan en varaktig
statsbyggnad där kunde uppresas. Sarmater i v. och
dacer i ö. (af tracisk, således indisk-europeisk
stam), äfven kelter och i s. illyrier, bekämpades af
romarna från Augustus’ till Trajanus’ tid. Sålunda
uppstod provinsen Pannonien, som likväl alltjämt
måste försvaras mot inträngande germanska (kvader
m. fl.) och andra folk. Den romerska kulturens
spillror förstördes af de sannolikt turkiske
hunnerna. De germaner (östgoter, heruler, gepider,
langobarder), som följde i deras spår, drogo sig under
folkvandringarna söderut eller upprefvos i inbördes
strider och lämnade rum för norrifrån invandrande
slaver. En med hunnerna besläktad hord, avarerna,
uppslog sitt hufvudläger på Pannoniens slättland
och bildade (midten af 500-talet) ett stort välde,
som sammanband en mängd kufvade slaviska stammar från
öfre Elbe till trakterna s. om Donau, men krossades
af Karl den store (omkr. 800). Bland de sålunda
frigjorde pannoniske slaverna uppstodo flera smärre
furstendömen under fredlig och fientlig beröring med
den frankiska kolonisationen, medan kristendomen
utbreddes från både Roms och Konstantinopels
kyrkor. Genom dessa furstendömens sammanslutning
skapades (omkr. 870) det stormäriska riket, som efter
en mansålders förvecklingar och strider med frankerna
dukade under för det krigarfolk, magyarerna, med
hvars namn U:s historia sedan dess är förknippad. Den
fortsatta folkblandningen och landets blottställda
läge ha likväl alltid i hög grad försvårat den sålunda
grundlagda nationalstatens utveckling, hvars särskilda
skeden kännetecknas af en ofta förtviflad kamp mot
olika främmande och inhemska motståndskrafter.
I. Kampen för inträdet i det kristna Europa
(omkr. 850–1038). Magyarerna l. ungrarna (se d. o.),
såsom de kallades i Västerlandet, en finsk-ugrisk
stam från trakten omkring Uralfloden med stark
turkisk uppblandning i följd af främmande
öfverherrskap, tillhörde de nomadfolk, som lydde under
kazarernas välde i nuv. Syd-Ryssland. Därifrån
undanträngdes de (kort efter midten af 800-talet)
af sina fientliga stamfränder, de turkiske bissenerna
(magyar. besenyö, den ryska historiens petjeneger;
se d. o.) till det nästan öde landet emellan Dnjestr
och Donau (Atelkuzu, nuv. Rumänien). Där valde de
under kazariskt inflytande till sin högste höfding
Árpád, från hvilken deras senare härskare ledde
sin härkomst. På bysantinernas uppfordran angrepo
de bulgarerna s. om Donau (888–893), men fördrefvos
själfva åter från sina hemvist af bissenerna. Därefter
styrde de sitt tåg till slätterna omkring Theiss och
gjorde sig, på den frankiske östmarksbefälhafvarens
uppfordran, till herrar öfver de kristne och bofaste
slaverna (894–905). Det dröjde likväl tämligen
länge, innan de själfva öfvergåfvo sitt nomadiska
lefnadssätt. Sträfvandet att fortsätta detta midt
i Europa ledde till härjande ströftåg långt in i
alla omgifvande länder ända från Balkanbergen till
Pyrenéerna. Östromerska riket, Italien, Frankrike,
Tyskland hemsöktes med plundringar, men på samma gång
uppblandades de magyariska horderna med krigsfångar
af olika nationer, med de undertryckte slaverna, med
tillkallade stamfränder från öster, med spillrorna
af alla de folk, som under tidernas lopp inträngt
i Pannonien. De fastare organiserade staternas
motstånd (de sachsiske konungarnas segrar 933 och
955, bysantinernas segrar 967–972) tvang omsider
Árpáds ättlingar att utbilda sitt härhöfdingaskap
till en verklig territoriell monarki, stödd på
förbindelser med kristna konungahus och kristen
kultur och på ett disciplineradt krigarfölje af
landsmän och främlingar. Géza (Geisa, 972–997),
som själf lät döpa sig, bröt väg för sin son Vajk
(997–1038), som under namn af Stefan (I den helige)
gaf sitt rike såsom en kristen och enhetlig monarki
ett fast rum inom Europas statssamfund. Han mottog
konungakronan ("Stefanskronan") från påfven (1000),
kröntes året därpå, grundlade ordnade biskopsstift,
tvang uppstudsiga stamhöfdingar till lydnad
mot kronan, besatte berglandet Transsylvanien
(ung. Erdély, urspr. Erdöelü) med en magyarisk
gränsvakt (szeklerna) emot österns barbarer, öppnade
sitt rike för gynnade främmande invandrare ("ett rike
med blott ett enda tungomål och en enda folksed är
svagt och bräckligt", heter det i hans förmaningar
till sin son) och utstakade det ungerska väldets
råmärken i n. och v. under förhandlingar och krig
med Polen, Böhmen och Tyskland.
II. Slitningen mellan Västerns och Österns makter (1038–1301). Öfvergången
från hedendom till kristendom, från obundet nomadlif
till organiseradt samhällslif, kunde icke fullbordas
utan inre och yttre slitningar, som under Stefan den
heliges efterträdare närmade U. än till Västerns,
än till Österns statssystem. De stridande konungarna
eller pretendenterna uppburos, medan tronföljden
ännu ej hunnit stadgas genom vare sig arf eller val,
ömsom af den inhemska och af den inflyttade adeln,
sökte skydd och erkännande dels af Tysklands,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
