dels af Konstantinopels kejsare, dels af romerska stolen. Emellertid krossades den hedniska reaktionen af Béla I (1061--63), och den kraftfulle lagstiftaren Ladislaus I (den helige, 1077--95) värjde riket mot bissenerna och de likaledes turkiske kumanerna (ung. kúnok, den ryska historiens "polovtser"), hvilkas kvarblifna kolonier efter hand sammansmälte med de besläktade ungrarna. Han införlifvade Transsylvanien med rikets hufvudland och inledde den statsrättsliga förbindelsen mellan U. och det slaviska Kroatien (1091). Hans brorson Koloman (1095--1116) försvarade med vapenmakt och underhandlingar U. emot de genomtågande korsfararna från Västerlandet, utvidgade det nyvunna "tredelade" (Slavonien-Kroatien-Dalmatien) konungarikets gränser till Adriatiska hafvet och invigde till dess skydd den följdrika förbindelsen med de italienske normanderna emot det rivaliserande Venezia, hvars anspråk gynnades af Konstantinopels kejsare. Kolomans svaga och oeniga ättlingar hade likväl svårt att reda sig emot Venezias uppåtsträfvande sjömakt och den då i Konstantinopel regerande komnenska dynastiens politik, som med växande framgång sträfvade att göra U. till en vasallstat. Under Géza II (1141--61) knötos visserligen nya förbindelser med Västerlandets stater, på samma gång som stadsanläggningar och åkerbruk främjades genom nedertyska kolonister, som inkallades från Flandern och trakterna omkring Rhen och Mosel till U:s nordöstra gränstrakter ("grefskapet Zips") och i synnerhet till Transsylvanien (ty. Siebenbürgen). Men först Béla III (1173--96) lyckades under den komnenska dynastiens förfall häfda sitt rikes själfständighet och kraftigare fullfölja den redan förut omfattade utvidgningspolitiken, som af honom och hans närmaste efterträdare riktades såväl emot de sydryska furstendömena (ända från Kiev till Přzemyśl) som emot bulgarernas och serbernas uppväxande stater på Balkanhalfön. Dessa företag öfverstego ungrarnas krafter, invecklade dem i split äfven med Polen, Venezia och de latinske korsfararna, uttömde kronans finanser och vållade nya inhemska partistrider. Andreas II (1205--35), som sökte häfda sina ryska anspråk genom att upptaga "Galizien och Lodomerien" i sin konungatitel, måste efter sitt misslyckade korståg till Palestina (1217--18) böja sig för den adliga och kyrkliga oppositionen, som aftvang honom den gyllene bullan (1222). Denna urkund, som dock gällde blott för den ensamt politiskt berättigade adeln och förnämligast var riktad mot de af konungen gynnade stormännen, bildade grundvalen för U:s konstitutionella statsskick genom sina bestämmelser om regelbundna riksdagar, rättsskydd för person och egendom, lagligen begränsad krigstjänst och rätt till protest och motstånd ("utan beskyllning för otrohet") emot kungliga författningsbrott. Genom ett särskildt privilegiebref (1224) garanterades och utvidgades de transsylvanske "sachsarnas" (tyskarnas) autonomi. Den inre oron fortfor likväl äfven efteråt. Béla IV (1235--70) häfdade med kraft kronans myndighet, men den tatariska härjningen och ockupationen (1241--42) under Djingis-kans sonson Batu vållade en genomgripande omhvälfning i U:s samhällslif och yttre ställning. Det ödelagda landets odling upphjälptes genom en förnyad tysk kolonisation. Därjämte mottogos kumanernas undan tatarerna flyende horder i U., där de efter lång motsträfvighet liksom deras föregångare i 11:e årh. uppgingo i den bofasta befolkningen. I deras öfvergifna land ("Svarta och Hvita Kumanien" = Moldau och Valakiet) upprättades spridda ungerska markgrefskap (banat), där längre fram, liksom äfven i Transsylvanien, vlaker l. rumäner, som invandrade från Balkanhalfön, fingo fortsätta sitt herdelif och småningom vänja sig vid åkerbruk. Samtidigt återupptogos likväl de traditionella annexionsplanerna emot de slaviska folken i n. och s., och Tysklands splittring efter Hohenstaufernas fall lockade ungrarna till eröfringar äfven på de österrikiska ländernas bekostnad. Men Böhmens plötsliga makttillväxt visade sig snart i högsta grad farlig för ungrarna (Ladislaus IV, 1272--90), som därför verksamt bidrogo till den habsburgska maktens grundläggning genom slaget på Marchfältet (1278). Den siste konungen af Árpáds ätt, Andreas III (1290--1301), nödgades värja sin krona både mot habsburgarna och mot huset Anjou, hvars sluga, af romerska stolen understödda politik genom giftermålsförbindelser med det ungerska konungahuset hade vunnit utsikt att med dess arf förstärka den nyligen eröfrade normandiska monarkien i Syd-Italien. III. Kampen om Donauväldet (1301--1526). Den nationella magyariska dynastien, som förgäfves sökt häfda en uteslutande ungersk rikspolitik, hade innehaft kronan med anspråk på ärftlig rätt, ehuru utan bestämd tronföljdsordning. Efter dess utgång ville de magyariske stormännen icke utan vidare erkänna genom giftermål förvärfvade arfsanspråk, som gingo ut på att göra U:s makt till ett verktyg för främmande politiska syften, utan yrkade på ett fritt konungaval bland pretendenterna (af huset Anjou samt från Böhmen och Bajern). Efter flera års interregnum och partistrider tillföll Stefanskronan ändtligen, icke minst på grund af påfvens understöd, Karl Robert af Anjou (omkr. 1310--42), som sökte vinna och politiskt uppfostra aristokratien genom dess ombildning till en med kronan förbunden feodaladel efter fransk-normandiskt mönster; hans syfte var att med dess tillhjälp göra U. till hufvudlandet i en stor öst-europeisk monarki på dynastisk grundval. Planen förbereddes genom giftermålsförbindelser med den i Neapel regerande grenen af huset Anjou och med de siste Piasterna i Polen, genom ett på eftergift af U:s dalmatiska anspråk grundadt förbund med Venezia och genom en skicklig politik emot det rivaliserande luxemburgska huset, som med stöd i Böhmen och Tyskland likaledes sträfvade att grundlägga ett Donauvälde. Däremot hade Karl Roberts krigsföretag ringa framgång både i Serbien och vid nedre Donau, där rumänska furstendömen började bilda sig i strid mot U:s öfverhöghet (omkr. 1330). Hans son Ludvig den store (1342--82) skyndade att uppnå de lockande framtidsmålen. Han ingrep i Neapels inre förvecklingar, och ehuru han ej lyckades behålla dess krona, gjorde han U:s adel närmare förtrogen med Italiens kultur och statskonst. Han tvang Venezia att återlämna Dalmatien (1358) och begagnade sig af Roms kyrkliga bistånd för att underkufva de bogomiliske kättarna och den grekiska trons