Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungern - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dels af Konstantinopels kejsare, dels af romerska
stolen. Emellertid krossades den hedniska reaktionen
af Béla I (1061–63), och den kraftfulle
lagstiftaren Ladislaus I (den helige,
1077–95) värjde riket mot bissenerna och de likaledes
turkiske kumanerna (ung. kúnok, den ryska historiens
"polovtser"), hvilkas kvarblifna kolonier efter
hand sammansmälte med de besläktade ungrarna. Han
införlifvade Transsylvanien med rikets hufvudland
och inledde den statsrättsliga förbindelsen mellan
U. och det slaviska Kroatien (1091). Hans brorson
Koloman (1095–1116) försvarade med vapenmakt och
underhandlingar U. emot de genomtågande korsfararna
från Västerlandet, utvidgade det nyvunna "tredelade"
(Slavonien-Kroatien-Dalmatien) konungarikets
gränser till Adriatiska hafvet och invigde till dess
skydd den följdrika förbindelsen med de italienske
normanderna emot det rivaliserande Venezia, hvars
anspråk gynnades af Konstantinopels kejsare. Kolomans
svaga och oeniga ättlingar hade likväl svårt att reda
sig emot Venezias uppåtsträfvande sjömakt och den
då i Konstantinopel regerande komnenska dynastiens
politik, som med växande framgång sträfvade att göra
U. till en vasallstat. Under Géza II (1141–61)
knötos visserligen nya förbindelser med Västerlandets
stater, på samma gång som stadsanläggningar och
åkerbruk främjades genom nedertyska kolonister, som
inkallades från Flandern och trakterna omkring Rhen
och Mosel till U:s nordöstra gränstrakter ("grefskapet
Zips") och i synnerhet till Transsylvanien
(ty. Siebenbürgen). Men först Béla III (1173–96)
lyckades under den komnenska dynastiens förfall häfda
sitt rikes själfständighet och kraftigare fullfölja
den redan förut omfattade utvidgningspolitiken, som af
honom och hans närmaste efterträdare riktades såväl
emot de sydryska furstendömena (ända från Kiev
till Přzemyśl) som emot bulgarernas och serbernas
uppväxande stater på Balkanhalfön. Dessa företag
öfverstego ungrarnas krafter, invecklade dem i split
äfven med Polen, Venezia och de latinske korsfararna,
uttömde kronans finanser och vållade nya inhemska
partistrider. Andreas II (1205–35), som sökte häfda
sina ryska anspråk genom att upptaga "Galizien och
Lodomerien" i sin konungatitel, måste efter sitt
misslyckade korståg till Palestina (1217–18) böja sig
för den adliga och kyrkliga oppositionen, som aftvang
honom den gyllene bullan (1222). Denna urkund, som
dock gällde blott för den ensamt politiskt berättigade
adeln och förnämligast var riktad mot de af konungen
gynnade stormännen, bildade grundvalen för U:s
konstitutionella statsskick genom sina bestämmelser
om regelbundna riksdagar, rättsskydd för person och
egendom, lagligen begränsad krigstjänst och rätt till
protest och motstånd ("utan beskyllning för otrohet")
emot kungliga författningsbrott. Genom ett särskildt
privilegiebref (1224) garanterades och utvidgades de
transsylvanske "sachsarnas" (tyskarnas) autonomi. Den
inre oron fortfor likväl äfven efteråt. Béla IV
(1235–70) häfdade med kraft kronans myndighet,
men den tatariska härjningen och ockupationen
(1241–42) under Djingis-kans sonson Batu vållade en
genomgripande omhvälfning i U:s samhällslif och yttre
ställning. Det ödelagda landets odling upphjälptes
genom en förnyad tysk
kolonisation. Därjämte mottogos kumanernas undan
tatarerna flyende horder i U., där de efter lång
motsträfvighet liksom deras föregångare i 11:e
årh. uppgingo i den bofasta befolkningen. I deras
öfvergifna land ("Svarta och Hvita Kumanien" =
Moldau och Valakiet) upprättades spridda ungerska
markgrefskap (banat), där längre fram, liksom äfven
i Transsylvanien, vlaker l. rumäner, som invandrade
från Balkanhalfön, fingo fortsätta sitt herdelif
och småningom vänja sig vid åkerbruk. Samtidigt
återupptogos likväl de traditionella annexionsplanerna
emot de slaviska folken i n. och s., och Tysklands
splittring efter Hohenstaufernas fall lockade ungrarna
till eröfringar äfven på de österrikiska ländernas
bekostnad. Men Böhmens plötsliga makttillväxt visade
sig snart i högsta grad farlig för ungrarna (Ladislaus
IV, 1272–90), som därför verksamt bidrogo till den
habsburgska maktens grundläggning genom slaget på
Marchfältet (1278). Den siste konungen af Árpáds ätt,
Andreas III (1290–1301), nödgades värja sin krona
både mot habsburgarna och mot huset Anjou, hvars
sluga, af romerska stolen understödda politik genom
giftermålsförbindelser med det ungerska konungahuset
hade vunnit utsikt att med dess arf förstärka den
nyligen eröfrade normandiska monarkien i Syd-Italien.
III. Kampen om Donauväldet (1301–1526). Den
nationella magyariska dynastien, som förgäfves
sökt häfda en uteslutande ungersk rikspolitik, hade
innehaft kronan med anspråk på ärftlig rätt, ehuru
utan bestämd tronföljdsordning. Efter dess utgång
ville de magyariske stormännen icke utan vidare
erkänna genom giftermål förvärfvade arfsanspråk,
som gingo ut på att göra U:s makt till ett verktyg
för främmande politiska syften, utan yrkade på ett
fritt konungaval bland pretendenterna (af huset
Anjou samt från Böhmen och Bajern). Efter flera års
interregnum och partistrider tillföll Stefanskronan
ändtligen, icke minst på grund af påfvens understöd,
Karl Robert af Anjou (omkr. 1310–42), som sökte vinna
och politiskt uppfostra aristokratien genom dess
ombildning till en med kronan förbunden feodaladel
efter fransk-normandiskt mönster; hans syfte var att
med dess tillhjälp göra U. till hufvudlandet i en stor
öst-europeisk monarki på dynastisk grundval. Planen
förbereddes genom giftermålsförbindelser med den i
Neapel regerande grenen af huset Anjou och med de
siste Piasterna i Polen, genom ett på eftergift af
U:s dalmatiska anspråk grundadt förbund med Venezia
och genom en skicklig politik emot det rivaliserande
luxemburgska huset, som med stöd i Böhmen och
Tyskland likaledes sträfvade att grundlägga ett
Donauvälde. Däremot hade Karl Roberts krigsföretag
ringa framgång både i Serbien och vid nedre Donau,
där rumänska furstendömen började bilda sig i
strid mot U:s öfverhöghet (omkr. 1330). Hans son
Ludvig den store (1342–82) skyndade att uppnå de
lockande framtidsmålen. Han ingrep i Neapels inre
förvecklingar, och ehuru han ej lyckades behålla
dess krona, gjorde han U:s adel närmare förtrogen med
Italiens kultur och statskonst. Han tvang Venezia att
återlämna Dalmatien (1358) och begagnade sig af Roms
kyrkliga bistånd för att underkufva de bogomiliske
kättarna och den grekiska trons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
