- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
1045-1046

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungern - Historia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förhandlingar af Deák i Wien sommaren 1866 och därpå inledts genom utnämningen af en ansvarig ungersk ministär under ledning af grefve Julius Andrássy (17 febr. 1867) samt genom Frans Josefs högtidliga kröning till ungersk konung (8 juni s. å.); de slutliga konstitutionella och finansiella öfverenskommelserna godkändes af de båda parlamenten 21 och 24 dec. s. å. Till dessa uppgörelser fogades den, som sept. 1868 kom till stånd med Kroatien, som därigenom ställdes under ungersk suveränitet, men erhöll lokal själfstyrelse under en ban och egen landtdag. I U:s ministär insattes en minister för Kroatien, som äfven fick 36 ombud i ungerska riksdagen; till gemensamma och riksutgifter skulle Kroatien inbetala 55 proc. af sina inkomster till ungerska statskassan, hvarvid U. dock garanterade, att återstående 45 proc. skulle uppgå till ett visst minimibelopp. Detta garantibelopp ökades 1873, då äfven större delen af det urspr. för försvaret mot turkarna militärt styrda området Militärgränsen (se d. o.) lades under kroatisk civilförvaltning och antalet kroatiska ombud i U:s riksdag ökades till 43. Med U. införlifvades 1870 det dessförinnan kroatiska Fiume. -- Under åren närmast efter 1867 års uppgörelse hade Deákpartiet majoritet i ungerska riksdagen; det genomförde 1868 en värnpliktslag, som af landtvärnet gjorde en själfständig ungersk honvédarmé, och en lag ang. nationaliteterna, hvilken gaf det magyariska språket riksspråks ställning; förvaltningen moderniserades, och folkskoleväsendet reformerades. Partiets ställning försvagades emellertid snart genom Deáks sjukdom, den duglige undervisningsministern Eötvös' död (1870) och Andrássys förflyttning till posten som monarkiens utrikesminister (1871). Den nye ministerpresidenten Lónyay förstörde landets finanser genom obetänksamma räntegarantier åt nyanlagda enskilda järnvägar och nödgades dec. 1872 afgå. Nu följde en period af svaga ministärer och växande finansnöd. För främjande af bättre ordning lyckades Deák kort före sin död åstadkomma en sammansmältning mellan sitt parti och det af Koloman Tisza ledda moderata oppositionspartiet vänstra centern till en ny och lifskraftigare partibildning, det liberala partiet (officiellt benämndt "de fria grundsatsernas parti", Szabadelvi párt), och okt. 1875 blef Tisza ministerpresident med den duglige finansministern Koloman Széll till främste medhjälpare. Nu bragtes åter reda i finanserna, och vid den ekonomiska tioårsuppgörelsen med Österrike, som först blef färdig juli 1878, lyckades U. få andel i den gemensamma bankens ledning, genomdrifva för ungerska budgeten önskvärda tullförhöjningar å kaffe och petroleum samt bibehålla den dittillsvarande låga kvotsiffran för U:s bidrag till de gemensamma utgifterna. Andrássy och Tisza öfvade stark inverkan på monarkiens utrikespolitiska närmande till Tyskland (neutralitetens bevarande vid fransk-tyska krigets utbrott 1870, alliansen med Tyskland 1879), och Tisza gynnade äfven, trots växande opposition i ungerska riksdagen, den aktiva Balkanpolitik, som 1878 ledde till ockupationen af Bosnien och Hercegovina. Tiszas nationalitetspolitik var hänsynslöst magyariserande och gick ut på att förfölja alla nationalitetsrörelser bland slovakerna och bland Siebenbürgens rumäner och sachsare. Med Kroatien-Slavonien förnyades och reviderades den ekonomiska uppgörelsen 1879 och 1889 efter tidvis mycket häftiga konflikter med de af Star&#269;evi&#263; och biskop Strossmayer (se d. o.) ledda oppositionsgrupperna. Finansernas återställande fullbordades af den uppslagsrike G. Baross (finansminister från 1886), zontariffsystemets skapare. Tiszas hårda nationalitetspolitik, regeringens ingrepp i valfriheten och de politiska kotteriernas gynnande med ekonomiska förmåner uppkallade emellertid småningom mot Tisza ett så starkt missnöje, att han mars 1890 fann det klokast att afgå (om den närmaste anledningen därtill se Tisza 1). Hans politik fortsattes af efterträdaren grefve Julius Szápáry (mars 1890--nov. 1892), hvars ministär dock mest upptogs af kyrkopolitiska strider. Dessa gällde närmast barnen af blandade äktenskap. Enligt en lag af 1868 skulle de uppfostras i dens af föräldrarna religion, hvars kön de ärft, men de katolske prästerna hade i allt större utsträckning företagit sig att döpa alla barn af blandade äktenskap och trotsade en (febr. 1890) utfärdad förordning om, att präst, som döpt barn af blandadt äktenskap, därom skulle för anteckning göra anmälan till vederbörande präst af den andra trosbekännelsen. Det ansågs med anledning af detta trots nödvändigt att öfverföra civilståndsregistreringen från prästerskapet till civil myndighet, men en vidt utbredd opinion påyrkade, att man skulle taga steget fullt ut och införa obligatoriskt civiläktenskap. Ministären var oense i frågan, och Frans Josefs motstånd mot civiläktenskap påskyndade ytterligare dess afgång. Szápárys efterträdare, Wekerle (nov. 1892--dec. 1894), lät 1893 justitieministern Szilágyi framlägga förslag till lagar om obligatoriskt civiläktenskap och civilståndsregister, föräldrars rätt att vid blandade äktenskap bestämma barnens religion samt äfven allmän fri religionsutöfning och judarnas upptagande bland de af staten erkända trossamfunden. Trots magnathusets häftiga opposition lyckades ministären genomdrifva de tre första lagförslagen (okt. 1894), men den hade dels genom sin ifver för dem, dels genom ett påbud om nationalsorg efter L. Kossuth ådragit sig konungens misshag och afgick därför (dec.). Ett försök af konungens förtroendeman, banen af Kroatien grefve Khuen-Héderváry, att bilda ministär misslyckades, och Wekerles efterträdare blef den liberale baron Bánffy (jan. 1895--febr. 1899), som genomdref de båda återstående kyrkopolitiska lagarna. Partisplittringen i Österrike möjliggjorde för honom att vid 1898 års "ausgleich" uppnå en rad nya fördelar, bl. a. ökadt ungerskt inflytande på österrikisk-ungerska banken och en för U. förmånligare fördelning af tullinkomsterna. Yttersta vänsterns (Kossuth-partiets) häftiga angrepp på Bánffy med anlitande af obstruktion i riksdagen, jämte schism inom ministären och i det liberala partiet framkallade kort därpå en ministerkris. Ministären Koloman Széll (febr. 1899--juni 1903) lyckades genom löfte om från regeriugspåverkan fria val snart få slut på obstruktionen och vann stöd äfven från ett par grupper, hvilka af missnöje med Tiszas och Bánffys politik skilt sig från det liberala partiet (Apponyis "nationalparti" och Szilágyis "dissidenter"). Med Österrike åstadkoms en ekonomisk "ausgleich" (om tullsatser o. s. v.) att gälla till 1907, då handelstraktaterna med flera främmande makter utlöpte. --

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 31 21:56:26 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcj/0569.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free