nya partiet 246 mandat af 413, medan det i två grupper (under F. Kossuth och von Justh) splittrade oafhängighetspartiet tillsammans blott fick 85. Som kammarens talman (från maj 1912) kväfde Tisza med järnhand oppositionens spasmodiska ansträngningar att fortsätta den gamla oordningstaktiken. En konflikt om rekryteringslagens företrädesrätt till behandling före rösträttsreformen föranledde april 1912 Khuen-Hédervárys afgång och tillkomsten af ett kabinett Lukács, som emellertid föll juni 1913 med anledning af en rad skandalösa afslöjanden om Lukács' penningtransaktioner med ett bolag, som betalat öfver 1 1/2 million kronen för regeringskoncession för upprättande af ett spelhus nära Budapest. Tisza bildade den nya ministären, hvilken fungerade vid Världskrigets utbrott (aug. 1914) och under kriget med vida större kraft och konsekvens än de hvarandra aflösande österrikiska ministärerna grep sig an med de många svåra problem krigstillståndet, blockaden och dyrtiden framkallade. -- Oppositionen stödde till en början lojalt regeringens politik under kriget, men från juli 1916 började en grupp därinom under ledning af grefve Michael Károlyi öppet motsätta sig krigspolitiken och påyrka publicerandet af moderata krigsmål såsom grundval för underhandlingar om samförståndsfred. I förening med von Justh bildade han en af 26 deputerade bestående ny partigrupp, "Oafhängighets- och 1848-års-partiet", som därjämte framförde de gamla nationalistkrafven på egen ungersk riksbank, egen armé med ungerskt kommandospråk och ekonomiskt oberoende af Österrike. Károlyi påyrkade vidare rösträttsreformens snara genomförande, hvartill Tisza såväl på grund af sin aristokratiska läggning som med hänsyn till det pågående kriget var ytterst obenägen. Tronskiftet 21 nov. 1916 ökade Tiszas inrikespolitiska svårigheter. Frans Josefs efterträdare, som ungersk konung kallad Karl I (1916--18), kröntes i Budapest 30 dec. 1916 och visade sig snart personligen ytterst lifligt intresserad af en demokratisk rösträttsreform i U. Tiszas förslag om hvarjehanda tilläggsröster och andra garantier vunno ej hans bifall, och maj 1917 afgick Tiszas ministär samt ersattes med ett reformvänligt kabinett under den unge grefve Moritz Esterházy (med Apponyi som undervisningsminister). Esterházy hade svårt att finna nödig majoritet i riksdagen och förmåddes äfven af hälsoskäl att snart afgå (aug.). Kabinettet rekonstruerades då under Wekerle, hvilken genast bebådade ett omfattande rösträttsförslag och i kabinettet upptog den radikale juristen Vázsonyi som särskild "rösträttsminister". Förslaget framlades i dec. och gick ut på att ge rösträtt åt alla män öfver 24 år, som fyllde vissa lindriga bildningskvalifikationer, hvarjämte, dock i mindre utsträckning, rösträtt äfven skulle ges åt kvinnor. Utrikespolitiskt stödde ungerska regeringen den fredspolitik, som företräddes af monarkiens nye utrikesminister, grefve Ottokar Czernin, och som efter dennes afgång (april 1918) fortsattes af hans efterträdare, baron Burián. Under intrycket af centralmakternas alltmer förtviflade ställning framträdde nu Károlyipartiets ententevänlighet allt öppnare, och dess mål var synbarligen att genom separatfred med ententen söka åt U. bevara alla Stefanskronans länder. I samband med kejsar Karls sista förtviflade försök till reorganisation på nationell grundval af Habsburgmonarkiens länder (okt. 1918) gaf kejsaren på Wekerles förslag sitt godkännande af, att U. skulle bli fullt själfständigt. Några dagar senare utnämndes Károlyi till ungersk premiärminister (30 okt.) efter förhandlingar med den till Budapest som homo regius sände ärkehertig Josef (ett tidigare försök att bilda en ministär under grefve J. Hadik misslyckades till följd af den revolutionära rörelsens snabba tillväxt). Revolutionen i Österrike följdes emellertid omedelbart af en motsvarande omhvälfning i U. (31 okt.): Tisza mördades, Károlyi trädde i spetsen för en provisorisk regering, det s. k. nationalrådet, och 13 nov. nedlade kejsar Karl sin ungerska krona genom en proklamation, hvari han förklarade sig "afstå från hvarje andel i ledningen af statens angelägenheter och redan på förhand erkänna hvarje beslut, genom hvilket U. komme att fastställa sin framtida statsform". VII. Tiden efter skilsmässan från Österrike (1918--). I U. proklamerades formligen republiken 16 nov. 1918. Med ententen afslöt Mikael Károlyi, som stod i spetsen för den provisoriska regeringen, i Belgrad en öfverenskommelse om vapenstillestånd och demarkationslinjer för de rumänska, serbiska och tjecho-slovakiska truppernas inmarsch på det gamla U:s område, men grannarna respekterade ej dessa demarkationslinjer, och nya sådana måste tid efter annan bestämmas. Val till en konstituerande nationalförsamling bebådades till jan. 1920, men måste, delvis till följd af grannstatstruppernas inmarsch, uppskjutas. Inom ministären utbröt schism till följd af Károlyis vidtgående sociala reformprojekt, och flera ministrar afgingo (dec.). Med regeringen vidtogs (11 jan. 1919) den förändringen, att Károlyi utsågs till provisorisk president och ledare af utrikespolitiken samt att ministären rekonstruerades med en frisinnad ämbetsman Berinkei som ministerpresident. I ministären inträdde bl. a. småbondepartiets ledare Stefan Szabó, och som regeringsprogram angaf man "arbete, lugn, fred och jordreform". Kommunistiska ytterlighetsmän anordnade i Budapest hyresstrejk (jan.) och blodiga demonstrationer (20 febr.), riktade mot de med regeringen förbundne moderate socialdemokraterna. Ett fyrtiotal kommunistledare häktades, bland dem Béla Kún, en judisk tidningsman, hvilken som krigsfånge kommit till Ryssland och där varit bolsjevikerna behjälplig med propaganda för uppsättande af en "röd legion" af f. d. krigsfångar (hans urspr. namn var Cohn). Rykten om en vidtutgrenad monarkistisk rörelse ökade jäsningen i landet, och 21 mars företogs i Budapest en bolsjevikisk omhvälfning, som till makten i st. f. den störtade Károlyi förde ett efter ryskt mönster organiseradt folkkommissariernas råd under ledning af Béla Kún. Nu företogos masshäktningar af misstänkta "borgerliga", bland dem förre ministerpresidenten Wekerle, Károlyi-partiet upplöste sig liksom äfven det som högsta kontrollinstitution sedan den första revolutionen 31 okt. 1918 fungerande nationalrådet. Flertalet socialdemokrater anslöt sig mer eller mindre nödtvunget till den nya regeringen, som utfärdade massor af dekret om "socialisering" af bostäder, nöjesetablissemang, affärsbutiker, fabriker o. s. v. Revolutionsdomstolar med summarisk procedur infördes, så äfven allmänt