nya regeringen blef emellertid redan samma dag (5 aug.) störtad genom en ny kupp af borgerliga motrevolutionärer under ledning af en förutvarande af delningschef i krigsministeriet Stefan Friedrich, hvilken öfverlät högsta värdigheten i staten till ärkehertig Josef. Denne anförtrodde provisoriskt ministerpresidiet åt Friedrich och begärde ententens stöd, särskildt mot den rumänska invasionen. De rumänska trupperna hade, obekymrade om de allierades förbud, fortsatt frammarschen ända till Budapest, och de läto hela västra U. undergå den hänsynslösaste utplundring. Då de allierades högsta råd (22 aug.) förklarade det omöjligt att sluta fred med ett statsöfverhufvud af dynastien Habsburg, nödgades ärkehertig Josef (23 aug.) af gå, och några dagar senare bildades en ny regering med Friedrich som ministerpresident, Karl Huszár som ecklesiastik- och Stefan Szabó som jordbruksminister. Tusentals kommunister häktades, och mot anhängarna af Béla Kúns regering igångsattes en "hvit terror", som stundom i brutalitet föga skilde sig från den föregående röda. Med anledning däraf vägrade de moderate socialdemokraterna att låta sig företrädas i den nya regeringen, och länge blefvo de försök fruktlösa, som gjordes att rekonstruera den till en för de allierade acceptabel nationell samlingsregering. Emellertid utskrefvos (17 nov.) val till en konstituerande nationalförsamling enligt en reviderad, men på Károlyis vallag dock hvilande vallag (allmän rösträtt fr. o. m. 24 års ålder, hvarvid dock för kvinnliga väljare fordrades läs- och skrifkunskap, valbarhet vid 30 år, valplikt). De allierade sände som kommissarie till Budapest en engelsk diplomat, sir George Clerk, med kraf på ministärens rekonstruktion, och efter långa förhandlingar med denne kom 24 nov. en ny ministär till stånd med Karl Huszár som ministerpresident i st. f. den för delaktighet i mordet på Tisza misstänkte Friedrich, som dock ingick i den nya ministären som krigsminister; som småbruksminister kvarstod Szabó. Den nya ministären stödde sig förnämligast på de kristligt sociale och på Szabós småbrukarparti; dess ledande medlemmar ha ej dolt sina sympatier för monarkiens återinförande, och processer mot terroristerna ha i stor utsträckning hållits. Redan 25 nov. utsågs en fredsdelegation under ledning af grefve Albert Apponyi, och denne mottog febr. 1920 ententens fredsvillkor, mot hvilka den utarbetat utförligt motiverade motförslag. Ententen kräfde, att till Tjecho-Slovakien skulle afträdas Slovakien och angränsande delar af norra U. samt Pressburg med omnejd, till Rumänien hela Siebenbürgen, östra U. fram till trakten v. om Grosswardein samt större delen af Temesvár-banatet och till Jugoslavien Kroatien, Slavonien, och södra U. upp till trakten s. om Szeged. Dessutom skulle till Österrike afträdas de västungerska gränskomitaten kring Oedenburg och ned till floden Mur. Den på detta sätt stympade ungerska staten beräknas få en folkmängd af 7 mill. Från ungersk sida har förgäfves påyrkats folkomröstning i de till afträdelse bestämda områdena. Den nya nationalförsamlingen inledde sin verksamhet genom att till riksföreståndare utse arméns högste befälhafvare, amiral Horthy, och i samband därmed bildades (mars) en ny ministär (Simonyi-Sámadár). Bakom kulisserna pågå ifriga förberedelser för monarkiens återställande, hvarvid emellertid de allierades motvilja mot kronans öfverlåtande till en habsburgare (t. ex. den populäre och magyariserade ärkehertig Josef) verkat hämmande. Då Apponyis alla försök att utverka lindring i fredsvillkoren strandat, beslöt regeringen (juni 1920) att underteckna den hårda freden. Litt.: Den bästa sammanfattande handboken i ungersk historia är É. Sayous, "Histoire générale des hongrois" (2:a uppl. 1900), den nyaste A. B. Yolland, "Hungary" (1917; i "The nations' histories series"). Af utförliga arbeten på ungerska märkas S. Szilágyi m. fl., Den ungerska nationens historia (10 bd, 1896--98), och Acsády, Det ungerska rikets historia (2 bd, 1903--04). Dessutom må nämnas M. Horvath, "25 jahre aus der geschichte Ungarns, 1823--1848" (2 bd, 1867) och Den ungerska frihetsstridens historia (på ungerska, 3:e uppl., 3 bd, 1898), L. Kupelwieser, "Die kämpfe Ungarns mit den osmanen bis zur schlacht bei Mohács, 1256" (1895), J. Andrássy, "Ungarns ausgleich mit Österreich im jahre 1867" (1897), G. Pauler, U:s historia under huset Arpád (ungerska, 1899), A. de Bertha, "La Hongrie moderne 1849--1901" (1901). P. Móricz, De politiska partiernas strid i U. från kompromissen till fusionen mellan Deáks parti och vänstra centern (ung., 1902), L. Eisenmann, "Le compromis austro-hongrois de 1867" (1904) och "Austria-Hungary" (i d. XII af "Cambridge modern history"), F. Gärtner, "Der österreichisch-ungarische ausgleich" (i "Archiv für sozialwissenschaft und sozialpolitik", XXV, 1905), R. F. Kaindl, "Geschichte der deutschen in U. und Siebenbürgen" (2 bd, 1907), C. M. Knatchbull-Hugessen, "The political evolution of the hungarian nation" (1908), A. Timon, "Ungarische verfassungs- und rechtsgeschichte. Übersetzt von Dr. F. Schiller" (ny uppl. 1909), och L. Hengelmüller, "Hungary's fight for national existence: or the history of the great uprising led by Francis Rakoczi II, 1703--1711" (1913). Jfr äfven art. Thaly och under art. Deák, Bethlen 1, Kossuth 1 och Rákóczi 1--3 anförd litteratur. V. S-g. Ungern-Sternberg, svensk adlig ätt, som härstammade från Martin von U., hvilken 1457 egde gods i Livland och hvars sonson Georg 1534 upphöjdes i tyskt friherrligt stånd. Hans sonsons son Wolmar von U. (ståthållare på Riga slott 1658, d. 1677) naturaliserades 1653 jämto två fränder Otto och Reinhold von U. som svensk friherre. Denna gren utslocknade i Sverige på manslinjen 1826, på kvinnolinjen 1872. Ätten är immatrikulerad på riddarhusen i Riga och Reval. En gren upphöjdes 1874 i ryskt grefligt stånd. Se R. von Ungern-Sternberg och C. Russwurm, "Nachrichten über das geschlecht der U." (2 bd, Breslau och Reval, 1875--77). Mattias Alexander von U., friherre, sonson till den i släktöfversikten nämnde Wolmar von U. och son till Nils Alexander von U. (f. 1654, d. som generallöjtnant 1721), krigare, statsman, f. 3 mars 1689 i Stockholm, d. 13 jan. 1763 på sitt gods Äs, Södermanland. Han blef 1704 volontär och 1705 arklimästare vid amiralitetet, deltog från 1706 i Spanska tronföljdskriget,