1055 Ungerska litteraturen 1056 först i fransk och sedan i holländsk tjänst, återvände till Sverige 1709 och kämpade som frivillig i slaget vid Hälsingborg 1710. 1712 blef U. kapten vid Lif dragonerna, och han hade 1731 avancerat till öfverstelöjtnant vid Lifregementet till häst. Under frihetstiden började han deltaga i det politiska lifvet och slöt sig till mössorna, utan att dock bli någon hänsynslös partiman. I 1741 års ryska krig deltog han till en början, men lämnade sin post för att bevista 1742 års riksdag, och som missnöjet med den nesliga krigföringen då gett mössorna vind i seglen, blef han landt- marskalk. Som sådan använde han emellertid sitt inflytande till partilidelsernas lugnande och bidrog därigenom till, att hattarna und-gingo den fara, som vid denna riksdag till följd af förbittringen öfver det nesliga kriget hotade deras välde. Då anloppet mot detta med ännu större häftighet upptogs vid 1746 års riksdag, var U. åter mössornas kandidat till landtmarskalks-platsen och lyckades äfven besegra K. G. Tessin. Men han egde ej beslutsamhet att hindra hattarnas djärfva kupp att under julferierna 1746 genom-drifva rådets komplettering, hvarigenom de fullständigt ryckte till sig makten, och äfven denna gång blef sålunda hans landtmarskalkskap af tvif-velaktig nytta för hans parti. Då de vid denna riksdag instiftade riddarordnarna för första gången skulle utdelas, blef U. 1748 kommendör af svärdsorden och serafimerriddare. Under den följande brytningen mellan Adolf Fredrik och hattarna närmade han sig hofvet och uppträdde vid riksdagarna 1751 och 1755 i åtskilliga frågor till dess förmån, men stod utan tvifvel h. o. h. utanför revolutionsförsöket 1756. Då det s. k. Pommerska kriget 1757 utbröt, anförtroddes öfverbefälet däri åt U., dels emedan han var den främste inom generalitetet (1743 hade han blifvit öfverste och 1745 chef för Lifregementet, 1747 generallöjtnant och 1751 general af kavalleriet samt 1753 fältmarskalk), dels emedan regeringen genom hans val hoppades undvika, att kriget skulle få utseende af en partisak; men hans krigföring motsvarade ej regeringens förväntningar (se Pommerska kriget), och 21 dec. 1757 beslöts hans hemkallande. På tillstyrkan af 1762 års riksdag betygade emellertid K. M:t 5 juli s. å. honom - liksom hans efterträdare i befälet - sitt nådiga välbehag öfver det sätt, hvarpå han skött uppdraget. Han var led. af Vet. akad. sedan 1747. - Hans son friherre Karl Alexander von U., f. 1724, d. 1760, var 1756-60 envoyé vid danska hofvet. S. B. Ungerska litteraturen. Af ungrarnas litteratur under hednisk tid har intet bevarats till våra dagar på ungerskt språk. Att likväl redan då en rik, muntlig folklitteratur fanns, framgår af de äldsta, på latin affattade krönikorna fr. o. m. slutet af 1100-talet, författade af en anonym notarie hos konung Béla III, af Simon Kézai o. a.; dessa krönikor ha tydligen hämtat mycket från folklitteraturen och låta oss känna sagokretsarna om Attila och hans hunner, hvilka ungrarna trodde ha varit deras förfäder, och om Årpåd och ungrarnas intåg i sitt nya land och besittningstagande af detsamma samt om deras härjningståg i de angränsande länderna. Äfven en litteratur i bunden form existerade, och kringvandrande sångare och spelmän (regös, igricz) föredrogo allehanda episka och lyriska sånger, sorgesånger och kärleksvisor. Ett inhemskt alfabet, besläktadt med de centralasiatiske turkarnas, var i bruk, men torde ha användts blott för kortare inskriptioner; det begagnades ännu på 1600-talet bland ungrarna i Siebenburgen, "szeklerna". - Vid ungrarnas ankomst till Panno-nien var landet redan bebodt af en kristen slovensk befolkning, och den första kännedomen om kristendomen fingo ungrarna från denna. Under den helige Stefan (1000-38) bli de helt kristnade, och den medeltida andliga litteraturen på latinskt språk kommer till Ungern, men det dröjer ännu länge, innan en litteratur på ungerskt språk uppstår, och sagokretsarna om de förste ungerske konungarna, den helige Ladislaus (1077-95) o. a., innefattas på latin i de nyssnämnda krönikorna. Det första ungerska litteraturminnesmärket är ett kort liktal (Halotti beszéd) i den i öfrigt latinska s. k. Pray-kodexen från början af 1200-talet. Omkr. 100 år yngre äro ett par obetydliga fragment af en hymn (eller kanske sekvens) till Jungfru Marias ära, funna i Königsberg i Preussen. Den första omfångsrikare handskriften på ungerskt språk, den efter sin upptäckare s. k. Ehrenfeld-kodexen från första hälften af 1400-talet, innehåller en skildring af den helige Franciscus' lefnad. Från samma och nästa århundrade finnes så ett antal handskrifter bevaradt, hvilka bl. a. omfatta den första ungerska bibelöfversättningen, verkställd af franciskaner (nu föreliggande i senare kopia från andra hälften af 1400-talet, fördelad på 3 handskrifter), vidare psaltare- och perikopöfversättningar, helgonlegender, predikningar (särskildt gåenoTe tillbaka till den ryktbare ungerske franciskanen Pelbartus' från Temesvår latinska exempelsamlingar), böner, hymner, klosterstadgar o. d. En mycket vidlyftig, versifierad legend om den heliga Katarina från Alexandria är särskildt anmärkningsvärd. Äfven några spår af världslig diktning ha bevarats, en sång om segern öfver turkarna vid Szabåcs från 1476, en sång om Pannoniens intagande o. s. v. Konung Mattias Corvinus (se d. o.; 1458-90), den lysande renässansfursten, kallade till sitt hof italienska och ungerska humanister, skalder och konstnärer. Mest betydande bland de inhemske humanisterna var Janus Pannonius, biskop i Fiinfkirchen (1434-72); italienaren Antonius Bonfini (1427-1503) skref på konungens uppmaning ungrarnas historia: Istvån Verböczy (d. 1541 eller 1542) sammanställde i ett Opus tripartitum (1514) hela den gällande ungerska rätten. Ut till folkets bredare lager kunde likväl renässansrörelsen, som uteslutande begagnade latinskt språk, icke nå. Det boktryckeri, som konungen redan 1472 inrättat i Buda, tryckte inga ungerska böcker, efter hans död förföll hans verk,