1105 Universitet (Medeltiden) 1106 universiteten utmärkande korporativa själfständig-heten. Sedan det vetenskapliga lifvet, efter århundraden af vanmakt, börjat skjuta ny och kraftig växt på 10CO- och 1100-talen, uppstodo universitet med en viss nödvändighet. Ej utan inflytande torde föredömet af de moriska högskolor ha varit, hvilka blomstrade i Spanien på 900-talet under hägn af kalifatet i Cördoba och där muhammedanska, judiska och kristna lärare verkade i endräkt, i synnerhet till fromma för naturvetenskaperna. I Gallien hade de romerska skolorna efterträdts af presbyter-och biskopsskolor, dessa i sin ordning af benedik-tinernas och cisterciensernas klosterskolor (se d. o.), som till 1200-talet blefvo fristäder för vett och forskning (särskildt vann klosterskolan i Tours berömmelse). Sedan Karl den stores tid funnos äfven domkyrko- och stiftsskolor. Därjämte uppkom en klass af världsliga privatlärare; de mer dugande bland dessa samlade omkring sig lärjungeskaror, bestående af unga män, och så uppkommo oberoende specialskolor (t. ex. för juridik, medicin, skolastisk filosofi). Genom skråmässig sammanslutning af sådana privata skolor och lärarkrafter i samma stad - på andra ställen däremot genom sammanslagning af flera dom- eller klosterskolor - uppkom universitetet och kallades i detta sitt begynnelseskede studium generale, men fick på 1200-talet benämningen universitas (näml. magistrorum et scholarium, d. v. s. en korporation af lärare och lärjungar), till utmärkande af samhörigheten mellan de undervisade och de undervisande (af vida yngre datum är ordets hänförande till "alla vetenskapers samhörighet"). Ursprungligen utgjorde universitetet ett skrå till skydd för sina medlemmar, af hvilka ett stort antal var från främmande stater; det var nämligen under medeltiden förenadt med allehanda äfventyr att vistas å utrikes ort. Man grupperade sig först, efter de studerandes olika nationalitet, i "nationer", sedermera äfven, efter öfverensstämmelsen i studieämnén, i "fakulteter". De första universitetens tillkomst försiggick småningom, så att det i de flesta fall är ogörligt att för dem med bestämdhet uppge stiftelseår och stiftare. En gynnsam jordmån för den nya institutionen erbjödo Italiens fria städer. Den medicinska skolan i Salerno, som var känd redan på 800-talet, vann stort rykte och organiserades 1150 till högskola. Ännu berömdare var sätet för den romerska rättens återväckta studium, universitetet i Bologna, privilegieradt af Fredrik Barba-rossa 1158. Där rådde oinskränkt studiefrihet. Studenterna valde själfva sina rektorer, och staden tillerkände universitetet betydande privilegier. De studerande, bland hvilka flera voro gifta män och många redan beklädde högre stats- eller kyrkoämbeten, tillhörde olika europeiska folk och indelades i två klasser: den cisalpinska ("citramon-tani") och den transalpinska ("ultramontani"), hvardera delad i nationer (den toskanska, den lombardiska o. s. v.). Enligt en uppgift räknade Bologna år 1200 omkr. 10,000 studenter. Vid samma tid inrättades där en medicinsk och en filosofisk fakultet. Med Bologna till förebild anlades flera stads-universitet (i Reggio, Modena, Vicenza, Padua), hvaremot den af kejsar Fredrik II 1224 stiftade högskolan i Neapel var det första stats-universitetet. De tidigaste universiteten, som voro oberoende af både staten och kyrkan, gåfvo sig själfva en författning. När sedermera någon furste stiftade ett universitet, utfärdade han dess författning, som dock i regel måste vinna sanktion af påfvemakten, hvilken med universitetens växande betydelse tillvällade sig protektoratet öfver dem. Efter medeltidssed fingo universiteten egen jurisdiktion, ett privilegium, som i det längsta trotsat tiden. Medeltidsuniversitetens lärare åtnjöto högt anseende och tillkallades ofta vid riks- och stän-derförsamlingar, kyrkomöten o. d. Men studenternas stora massa förde ett rått, förvildadt lef-verne; deras samlif kunde urarta till dryckenskap, spel, osedlighet, rån och mord, så att stränga straff blefvo af nöden. I slutet af 1300-talet egde Italien icke mindre än 19 universitet. Dessa voro dels juridiska högskolor (Modena m. fl.), dels hade de flera fakulteter. Fyra sådana funnos vid Bolognas och Neapels universitet, så ock vid Paduas (som åtnjöt högt anseende redan i slutet af 1200-talet), vid Piacenzas (som år 1400 räknade 27 professorer i juridik och 22 i medicin), i Perugia och Pavia (vid hvilkas universitet civilrättsstudiet blomstrade högt under 1300- och 1400-talen), i Florens (som på 1400-talet drog till sig de mest utmärkte professorer), i Siena, i Ferrara (som 1474 hade 51 professorer) o. s. v. 1404 tillkom T urins universitet. De italienska universitetens professorer åtnjöto ett utomordentligt anseende. Genom den liberala grundsatsen, att äfven utländska lärde inkallades, vidmakthölls där den europeiska universaliteten, och man var uti Italien klok nog att aflägsna de ändlösa teologiska fejderna genom att i allmänhet inrätta lärostolar i retorik i st. f. teologi. Så fostrades där humanismen. Ännu ryktbarare än de italienska universiteten blef dock det i Paris (st. omkr. början af 1200-talet), hvilket tjänade till mönster för alla västerländska och var berömdt företrädesvis som plantskola för den nya lärometoden skolastisk teologi (dialektik) samt retorik. I Paris studerade man spekulativt, för vetandets egen skull, och däraf kom det ojämförligt stora inflytande, som detta universitet utöfvade. Det var ett kyrkligt kanslers-universitet, i det att Notre-Dame-domkapitlets kansler 1. "scholasticus" handhade styrelsen och uppsikten öfver lärarna. Det var urspr, han, som utdelade "licentia docendi" (tillstånd att uppträda som lärare, själfva innebörden i den filosofiska graden). Dylik licentia egde han redan tidigare rätt att utdela, och det var bl. a. för att mota hans trakasserier därvidlag, som de frie privatlärarna med sina lärjungeskaror i Paris sammanslöto sig till ett universitet. Detta hade först sin tillvaro endast på "ön" (La Cité), men efter 1211 utsträcktes undervisningsområdet till vänstra Seinestranden (Quartier latin), och abboten i S:te Geneviéve blef som kansler likställd med Notre-Dames kansler. Idkarna af samma vetenskaper sammanslöto sig till 4 fakulteter: den teologiska, den medicinska, den juridiska och den filosofiska ("facultas artium" 1. artistfakulteten), hvilken var den lägsta och talrikaste. I spetsen för de tre förstnämnda ställdes dekaner. Af juridik lärdes endast kanonisk rätt, urspr, (till 1219) dock äfven romersk 1. civilrätt, hvilket ämne därefter öfvertogs af Orleans. Utom egen domsrätt fick universitetet äfven