deltiden fingo universiteten mångenstädes ersätta bristen på lärda mellanskolor, i det att den "artistiska" (filosofiska) fakulteten meddelade undervisning i de sju s. k. "fria konsterna" (se d. o.). Men i nämnda fakultet trifdes därjämte en rörlig vetenskaplig studieverksamhet (i Wien räknade fakulteten år 1389 icke mindre än 21 ämnen). Medicinens studium stod lågt; det höjde sig ej öfver Galenos' och arabernas ståndpunkt. Teologiska fakulteten var universitetets krona. För förvaltningsbehof inhämtade teologerna äfven kanonisk rätt. Medeltidsuniversiteten kunde ej föra vetenskapen framåt, emedan dennas sammanhang med lifvet felades, men de upptogo antikens vetenskap (i synnerhet den af Aristoteles' namn burna) och höllo den vid lif, tills de nyare folkslagen mognat till andlig själfständighet. Humanismen, som införde grekiska språkets studium, utgjorde inledningen till en allmän andlig omhvälfning, och dess verk fullföljdes af reformationen. Rum bereddes åt fri forskning, och naturvetenskaperna (till en början astronomi och fysik) började inta sin plats i vetandets kedja. Städer och furstar inrätta lärda mellanskolor (stads- och rådsskolor; gymnasier), inträdesåldern till universitetet sättes högre, studenterna bo ej längre under uppsikt, och "artist"-fakulteten blir en verklig filosofisk fakultet. I den protestantiska världen göra universiteten sig under 1500- och 1600-talen oberoende af påfvemakten och afskudda sig sin kyrkliga prägel, men komma däremot i starkare beroende af de regerande furstarna och bli statsanstalter med aflönade lärostolar samt med uppgift att företrädesvis utbilda statstjänare. Men på samma gång förlora de mycket af den universella karaktär, som utmärkte dem under medeltiden, och de olika ländernas universitet afstänga sig gentemot hvarandra. Det i Wittenberg (st. 1502) var det första med enbart kejserlig sanktion, utan påfligt dekret; en ny anda härskade där, skolastikens metod bortkastades, och nya ämnen infördes. Sedan dess intog Tyskland ledarställningen inom universitetens utveckling. Tyvärr blefvo dock dess protestantiska högskolor härdar för konfessionell trätlystnad. Nya universitet inrättades bl. a. i Marburg (1527, ett framskjutet bålverk för protestantismen), Königsberg (1544), Jena (1558, bekant för sina framstående lärarkrafter liksom ock för det laglösa studentlif och långt drifna duellofog, som där rådde under 1600- och 1700-talen), Helmstedt (1576; mycket anlitadt af de förnämare klasserna) och Giessen (1607; beryktadt t. o. m. framför andra tyska universitet i afseende på den lättvindighet, hvarmed det utdelade värdigheten af "doctor in absentia"; på detta utbredda missbruk gjordes först i sen tid slut till följd af Mommsens kraftiga gensaga). Då de protestantiska universiteten förkastade den påfliga och den biskopliga auktoriteten, framkallade detta som motdemonstration ett stärkande af de katolska universiteten och upprättande af nya sådana, bl. a. i Graz (1586), Bamberg (1648), Innsbruck (1672) och Breslau (1702). Jesuiterna ryckte då till sig ledningen af undervisningsväsendet i katolska länder. -- I Nederländerna stiftades 1575 Leidens universitet, som blef en tillflykt för förföljda protestanter och genom sina europeiskt ryktbara lärare snabbt uppnådde en hög rangplats. Efter dess mönster inrättades de i Franeker (1585), Groningen (1614), Utrecht (1636) och Harderwijk (1648). Under 1500- och 1600-talen stod studentlifvet lågt. Den gamla tygellösheten var ej lätt att utrota, och pennalismen (se d. o.) utgjorde ett hån mot all verklig kamratanda. Universitetsväsendet tog skada äfven af lärarkårens skråmässiga pedanteri samt af teologernas fejder och stela, andelösa ortodoxi. Emellertid var den mänskliga tankeförmågan eggad till själfständig verksamhet och väg banad för rationalismen. De tyska högskolorna återhämtade sig efter 30-åriga krigets förödelser. Den i Halle (st. 1693), som från början vardt (genom Thomasius och Wolf) en härd för fri vetenskaplighet, bildar en ärofull vändpunkt och är det första verkligt moderna universitetet. Under senare hälften af 1700-talet delade det ledarskapet med det 1737 invigda universitetet i Göttingen, från hvilket en ny humanistisk renässans (Gesner, Heyne) och en sundare behandling af historieskrifningen utgingo. Filologien, som dittills varit föga annat än en hjälpvetenskap åt teologien, framträdde nu själfständig (skolväsendets ledning öfvergick från teologerna till filologerna); äfven historia, matematik och andra realvetenskaper kommo till heders. Antalet lärare och läroämnen utvidgas i hög grad; lärostolarna besättas efter förslag. Docentväsendet utvecklar sig; den akademiska domsrätten inskränkes, och genom införande af en mogenhetsexamen skiljes universitetet bestämdare från gymnasiet. Bibliotek, samlingar och andra hjälpinstitutioner tillgodoses frikostigt. Vetenskapen idkas för sin egen skull, och de medeltida skråförhållandena tagas ej längre till norm vid de nya universitet, som inrättas under 1700- och 1800-talen. Erlangens tillkom 1743. De politiska stormar, som åtföljde franska revolutionen, gåfvo dödsstöten åt universiteten i Mainz, Köln, Trier, Ingolstadt, Bamberg, Strassburg, Duisburg, Dillingen, Altdorf, Frankfurt a. d. O. (1811 sammanslaget med Breslaus), Rinteln, Helmstedt, Salzburg, Wittenberg och (1816) Erfurt. Däremot ha 5 nya stiftats i Tyskland sedan denna tid: Berlins (1809), hvilket förmått fästa ryktbara professorer vid sig och nu står bland de främsta i Europa, Bonns (1818), som är på en gång katolskt och protestantiskt samt har utmärkt sig i filosofi och teologi, Münchens (1826), hvilket snart tillvann sig ett högt anseende, Strassburgs (1872; förfranskadt sedan 1918) och Münsters (1902). -- De tyska universiteten (se Tyskland, sp. 635--636) kunna sägas väl motsvara nutidens behof. Om deras organisation må några upplysningar bifogas. De äro själfförvaltande statsinrättningar och lyda direkt under resp. undervisningsminister. I flera universitet är en kansler (kurator, vice kansler) ministerns förtroendeman att ha öfverinseendet öfver universitetet. Utåt företrädes universitetet af en ur professorernas midt vanligen för ett år vald rektor (med förra årets rektor som prorektor). Under rektors presidium rådgör och besluter den större akademiska senaten ("plenum", konsistorium, generalkonzil), bestående af de ord. professorerna, öfriga ärenden handläggas af (den mindre) senaten, som vanligen består af rektor, prorektor, dekanerna och några professorer från hvar fakultet. Hvarje fakultet