Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Upanisad (Upanishad) - Upas - Upasträdet - Upernavik l. Upernivik - Upfostrings-sällskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1149
Upas-Upfostrings-sälskapet
1150
na. - I mer eller mindre fragmentariska utredningar,
ofta i dialogform, lära upanisad, att all verksamhets
syfte är befrielse från världen (möksa) och förening
med gudomen tänkt som världssjäl (brah-man). Offren
äro därför utan afgörande betydelse; endast den
fulla och rena insikten (vidyä) är vehikel för
moksa. Upanisads hufvudämne är frågan om världssjälens
(brahman) natur och dennas identifiering med
individualsjälen (ätman): insikter om identiteten
mellan ätman och brahman är insikten om världsalltets
innersta gudomliga väsen, där brahman är den kosmiska,
ätman den psykiska principen. Det individuella själf
vet är identiskt med världssjälen (tat tvam asi, aham
brahmäsmi, "detta är du, jag är brahman"). Allväsendet
är ändock outgrundligt, och alla försök att komma
det närmare måste inskränka sig till växlande bilder
och negationer. Om upanisadfilosofien i grund och
botten står i strid med prästkastens offersymbolik,
har man dock att antaga, att den icke var främmande
för enstaka lärare i densamma; den utvecklade sig från
ett fritänkeri till en erkänd filosofisk ortodoxi. Det
har emellertid antagits, att upanisadfilosofiens
upprinnelse vore att söka inom andra kretsar, främst
ksatriya (krigarkasten) som en direkt reaktion
mot bramankastens anspråk. Upanisad blef senare
i alla händelser erkänd som ett led i en bramans
studiegång (som vänaprastha och samnyäsin). -
Upanisad äro kommenterade af Ve-däntafilosofen
(Jamkara (omkr. 800 e. Kr.). Den första bekantskapen i
Europa förmedlades genom en ny persisk öfv. från 1656,
af Anquetil Duperron, öfv. till lat. under titeln
"Oupnek’hat" (2 bd, 1801 -02), hvarefter utdrag på
ty. af Rixner "Versuch einer neuen darstellung der
uralten indischen All-Eins-lehre" (1808). Tidigaste
öfv. af flera upanisad direkt till eng. gjordes
af Rammohun Roy (1816-19); en fransk öfv. af fyra
upanisad af Ppley (1838). Sanskrittext till dessa
jämte’firha-däranyaka-upanisad af Poley (1844). Senare
äro de viktigaste med Qamkaras kommentar utgifna
af H. H. Rösr i "Bibliotheca indica" (1850 ff.). I
Indien ha flera olika textupplagor och serier af
upanisad utkommit, främst kanske i "Anandacra-ma
sanscrit series" i Poona. Viktiga europeiska
uppl. med öfv. af Böhtlingk: af Brhadäranyaka-
och Chändogya-upanisad (1889), samt tolkning af
andra mindre ("Drei kritisch gesichte und iibersetzte
Upanisad" i "Berichte der Sächsischen gesellschaft der
wissenschaften" 1890-92). En konkordans till upanisad
och Bhagavadgitä af Jacob ("Bombay sanscrit series"
1891). Nyare öfv. af M. Muller (i "Sacred books
of the East", bd I och XV, af Deussen ("Sechzig
Upanishads des Veda", 1897, och "Die geheimlehre
des Veda", 1904). Speciellt har Käthakaupanisad
ofta blifvit öfv. t. ex. af Böhtlingk, Whitney
o. a., till sv. af K. F. Johansson (i "Främmande
religionsurkunder"). Jfr f. ö. v. Schröder, "Indiens
literatur und cultur" (1877), Winternitz, "Geschichte
der indischen litteratur" (I, 1905), Macdonell, "A
history of sanscrit lit-terature" (1900), Oldenberg,
"Die litteratur des alten Indiens" (1903), Deussen,
"Die philosophie der Upanishads" (1899), Oldenberg,
"Die lehreder älteren Upanishaden und die anfänge
des buddhis-mus1’ (1915), Furst, "Der sprachgebruch
der älteren Upanisads verglichen mit dem der friiheren
vedischen perioden und dem des klassischen sanskrit"
(i "Zeitschrift fur vergleichende sprach-forschung",
bd 47, 1915). K. V. 3.
Upas, ett malajiskt ord, namn på det häftigt verkande
pilgift, som äfven kallas bohon-upas, en kolsvart,
ytterst giftig massa, som erhålles genom intorkning
och särskild beredning af mjölksaften af Antiaris
toxicaria Leschen., upasträdet (se A n t i a-r i n och
Antiaris). Man kallar detta gift äfven upas-antiar för
att skilja det från ett annat östasiatiskt pilgift,
upas-tieuté (tshettik, tjettek), jämväl kalladt
upas-radja, hvilket erhålles af Strychnos tieuté
Leschen. Upas-antiar verkar framför allt på hjärtat
på samma sätt som digitalis (se Dig i-talis, sp. 409,
H j är t gif t och Pilgift, sp. 874); upas-tieuté
innehåller stryknin och förorsakar stelkramp,
hvarigenom andningsrörelserna omöjliggöras. -
Strychnos tieuté är en stor, klättrande buske, ur
hvars rotbark med tillhjälp af vatten utdrages ett
extrakt, som sedan intorkas och då bildar en brun,
fast massa, mot hvilken de fuktade pilspetsarna
gnidas och sålunda göras giftiga. Jfr Strychnos.
O. T. S.*
Upasträdet, bot. Se A n t i a r i s.
Upernavik l. Upernivik, den nordligaste af de danska
kolonierna på Grönlands västkust, under 72° 47’
n. br., anlades 1771 på en liten ö ut mot öppna
hafvet. Landet är öde och dystert med en natt, som
räcker 79 dygn, och 38° C. köld under jan–mars. 1,001
inv. (1911). På ön Kuersorsuak finnas stora fågelberg.
E. Ebg.
Upfostrings-sälskapet stiftades i Stockholm af den
bekante publicisten, k. bibliotekarien Gjörwell i
jan. 1779 till åminnelse af kronprins Gustaf Adolfs
kort förut inträffade födelse. Sällskapets ändamål
var att åstadkomma tjänliga och tidsenliga läroböcker
för den offentliga och enskilda undervisningen,
sedermera äfven att utge historiska skrifter. Dess
valspråk var: "Aldrig orkeslöst". Sällskapet räknade
som ledamöter nästan idel utmärktheter på den
inhemska lärdomens fält. Dess direktör var Gjörwell,
hvilken på eget ansvar dref dess bokförlag, då
sällskapet icke egde någon fond. Den enda egentliga
sammankomsten under året hölls å högtidsdagen,
l nov., kronprinsens födelsedag. Genom Warmholtz’
och Gjörwells försorg inrättade sällskapet 1780
ett bibliotek, som hölls öppet för allmänheten
samt innehöll arbeten och handskrifter till svenska
historien, utländska encyklopedier och tidskrifter,
lexika, svenska skolböcker alltifrån reformationen
o. s. v. För distribuering af förlagen uppsatte man
egen bokhandel. Sällskapet utgaf bl. a. "Svenska
encyclopedien" (författad af dess ledamöter),
Lagerbrings "Sammandrag af Svea rikes historia",
Regnérs "Första begreppen" och flera lexika. Mest
kändt har det blifvit genom sin halfvecko-skrift
"Upfostrings-sälskapets tidningar" ’första året
i n:r å V* ark, sedermera å 1/2), som det utgaf
1781-87 genom sin sekreterare Jak. Björkegren och
Gjörwell, hvilken senare synes från början ha varit
den egentlige redaktören. Denna publikation utgjorde
en fortsättning af Gjörwells "Stockholms lärda
tidningar". Notiser och kortare uppsatser i historia,
statistik, geografi, litteratur samt uppfostrings-
och sedelära meddelades, och som bilagor följde
nyttiga arbeten. 1786 ändrades titeln till "U:s
almänna tidningar" och 1787 utgif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
