1185 Upphandlingsafgift-Upphandlingsdeputationen 1186 det anbud skall antas, som med hänsyn till såväl det erbjudna godsets eller arbetets beskaffenhet och pris som ock öfriga på frågan inverkande omständigheter -- därvid äfven frågan om svensk varas eller svenskt arbetes företräde skall beaktas - är att anse som det förmånligaste för staten. Absolut hinder för anbuds antagande föreligger, om anbuds-gifvaren är känd för bristande vederhäftighet eller pålitlighet. Ej heller får anbud antas, om anbuds-gifvaren eller någon å hans vägnar mutat eller försökt muta statens tjänsteman eller person, som innehar uppdrag för staten, i samband med leverans eller arbete. Föreskrifterna ang. fordrandet af säkerhet för åtagandes fullgörande ha i förordningen mildrats. Bestämmelserna innebära i detta afseende, att myndighet vid afgörandet, huruvida säkerhet skall ställas, bör ta hänsyn mindre till storleken af det kostnadsbelopp, som godset eller arbetet betingar, än till anbudsgifvårens soliditet samt godsets eller arbetets natur att kräfva säkerhets ställande. Härigenom åsyftas bl. a. att inskrida mot det osunda borgenssystemet. Där så kan ske, bör säkerheten ej sättas högre än till 10 proc. af betalningssumman. Bestämmelserna ang. besiktning har man omarbetat i syfte att vinna större snabbhet i förfarandet samt trygghet för, att gods eller arbete icke kasseras, utan att verkligt skäl därtill föreligger. Stadgande har lämnats', att be-siktningsförrättare - där icke fråga är om besiktning af sådan beskaffenhet, att den kan verkställas af någon myndighetens tjänsteman - skola ega "särskild insikt och erfarenhet på området". Besiktningsnämnd skall tillsättas enligt bestämmelserna i skiljemannalagen, och öfverbesiktning skall, med visst undantag, alltid kunna ega rum på leverantörs eller entreprenörs yrkande. 1920 års förordning har icke löst och ej heller afsett att lösa frågan om ökad centralisering vid upphandling för statens räkning. Förslag i sådan riktning komma att af kommitterade framläggas under loppet af 1920. Å. E. Upphandlingsafgift benämndes en personlig skatt, som på Goertz' befallning utskrefs af Kontributions-ränteriet (se d. o.) 7 febr. 1716 för att främja det s. k. upphandlingsverket, d. v. s. Upphand-lingsdeputationens (se d. o.) låneoperationer i syfte att förse hären med dess förnödenheter. Af gif ten, som var ganska dryg, var lämpad efter veder-börandes rang och ålåg alla, utom fattiga och flyktingar. Som den befanns otillräcklig, utskrefs för samma år ännu en sådan afgift, som i allmänhet var hälften mindre än den förra. Tillsammans inbragte de 735,390 dal. smt. En något förhöjd Upphandlingsafgift måste utgöras äfven 1717 och 1718; den inbragte resp. 807,200 och 682,790 dal. smt. - Betalningen af denna skatt försvårades genom föreskriften, att den måste göras med redbart mynt. På riksdagen 1719 beslöts, att denna skatt skulle utgöras äfven det året och i första rummet användas till betalning af räntorna på "ständernas obligationer", och därför ändrade ständerna dess namn till b e t a l n i n g s a f g i f t. G. E. A. Upphandlingsdeputationen (äfven kallad Kungliga deputationen och endast D e p u t a-tionen) var ett extraordinarie ämbetsverk, som på förslag af Goertz inrättades af Karl XII och fick sin instr. 20 jan. 1716. Dess chef var Goertz, Tryckt den 3% 20 hvilken utsåg till medlemmar holsteinska geheime-rådet grefve von Dernath, bankofullmäktigen baron J. Thegner och krigsrådet S. von Otter samt statssekreteraren D. N. von Höpken. Längre fram adjungerades kammarrådet J. Cronfelt. Bland dess underordnade tjänstemän må nämnas holsteinska hof rådet von Hagen och sekreteraren Ecklef. Deputationen hade att af Kontributionsränteriet (se d. o.) mottaga "ständernas obligationer", som den skulle dels använda till betalning af förskott och lån, dels afyttra mot reda pengar eller accepterade växlar, vidare skulle den uppbära rikets inkomster och därmed förnöja K. M:ts och vederbörandes assignationer. Kontributionsränteriet förlorade dispositionsrätten öfver kontributionen och durchtågs-gärden, och Statskontoret försattes totalt i overksamhet. Deputationen fick ej vidtaga någon åtgärd utan Goertz' vetskap och bifall samt var skyldig att utan invändning verkställa hans befallningar. Den var således ett verktyg i den allsmäktige gunstlingens hand. Yon Dernath var Goertz' ställföreträdare och antog stundom i deputationen dennes höga ton, men uttalade för honom sitt missnöje med flera af hans åtgärder. Det är att märka, att ingendera var svensk medborgare och att Goertz ansvarade endast för konungen. Sitt namn fick deputationen af den anledning, att den skulle upphandla de för hären erforderliga förnödenheterna, hvarför den s. k. upphandlingsafgijten (se d. o.) utskrefs. Genom maktens samlande på en hand stäfjades obehöriga ingrepp i finansförvaltningen, men deputationen ansåg sin egentliga uppgift vara att bestrida de löpande utgifterna och bekymrade sig föga om anvisningar, som Statskontoret och Kontributionsränteriet ej förmått betala. Aldrig någonsin i historiskt känd tid har Sverige varit skoningslösare behandladt än under Goertz' kraftregering. Såsom betecknande för denna är det nog att anföra följande. Hvar och en, som lämnade kronan förskott mot säkerhet af "ständernas obligationer", tilläts det att som utomordentligt hypotek taga inteckning i någon undersåtes fastighet. När obligationerna det oaktadt funno ringa afsättning, användes de till att gälda kronans skulder och andra utgifter. Förvaltarna af änkors, faderlösa barns, kyrkors och skolors reda medel måste utlämna dessa. Det bekanta experimentet med mynttecknen (se d. o.) var så mycket fördärfligare, som det födde af sig en mängd drakoniska påbud, med hvilka man fåfängt hoppades kunna återställa nödmyntens förstörda kredit. Hit höra försämringen af kopparmyntet, hvars valör ökades med 50 proc., aflysningen af rikets redbara mynt, hvilket under hot af konfiskation affordrades undersåtarna (som ersättning gafs blott det nästan värdelösa nödmyntet), beslagtagandet af rikets betydligare exportvaror (järn, koppar, mässing, tjära, beck, svafvel, alun, vitriol och rödfärg) mot ersättning med nödmynt efter en låg taxa, tvångsbeskattningen af dem, som ej själf-mant erbjödo kronan lån, stapelstädernas förstän-digande vid högt vite att 1718 importera en stor mängd spannmål, attentatet mot Riksbanken genom kronans vägran att likvidera sin skuld och förvandling af bankosedlarna till aktier samt påbudet om, att för 1719 skulle erläggas en gärd af 162/s proc. af alla redbara kapital, guld och silfver, 30 b. 38