Historia. Före universitetets stiftelse 1477 funnos inga andra undervisningsanstalter än de skolor, som hvarje domkapitel måste åt sig inrätta, för att försäkra sig om tillräcklig bildning hos de blifvande landtprästerna; dessa skolor stodo under ledning af en domkapitlets ledamot, som därför fick namnet scholasticus. Den vidsträcktare utbildning åter, som kräfdes för det högre prästerskapet och klostrens ledare, måste förvärfvas genom studier vid utlandets högskolor. Också gick en ständig ström af svenskar söderut för att studera vid dessa och vid dem förvärfva nödiga lärdomsgrader, i början uteslutande till det ryktbara Paris-universitetet, men sedan ock till dem, som efter hand upprättades i Prag, Erfurt, Leipzig, Rostock, Greifswald m. fl., och mot slutet af medeltiden i öfvervägande grad till de nordtyska läroanstalterna. Stundom sträcktes färden äfven längre söderut, till Bologna, Perugia och Rom (se vidare Universitet, sp. 1121--22). Svårigheten att anskaffa medel för dessa dyrbara resor och det naturliga intresset af att se den högre undervisningen byggd på svensk grund och genomträngd af svensk anda måste väcka tanken på att skaffa fosterlandet en egen högskola. Enligt en sannolik uppgift (hos Messenius) fingo de ombud, som på kyrkomötet i Arboga 1417 utsågos för att bege sig till konsiliet i Konstanz, äfven i uppdrag att söka införskaffa från Tyskland lärda män i och för en högre undervisnings anordnande i Sverige. Det är dock icke bekant, om detta ledde till någon åtgärd, och den rättighet, som konung Erik XIII 1419 utverkade af påfven Martin V att i något af de tre nordiska rikena grundlägga ett universitet, blef ej af honom begagnad. Det första steget i denna riktning togs under den rörelse, som skilde Erik från Sveriges krona, i det svenska riksrådet 1438 beslöt, att den tionde, som dittills tillfallit Enköpings hospital, skulle anslås till att i Uppsala hålla föreläsningar, "sådana som en mästare in studiis privilegiatis plägar att göra", ett beslut, som konung Kristofer bekräftade 1444. Hur länge denna undervisning varade, är ej bekant, och lika litet om något åtgjorts med anledning af kyrkomötets beslut i Söderköping 1441, att ett "studium privilegiatum" skulle inrättas. Det afgörande steget togs, först sedan den nationella rörelse, som dref Kristian I ur riket, växt sig stark, och hedern däraf tillkommer nog i ej ringa grad ärkebiskop Jakob Ulfsson. På ett kyrkomöte (troligen 1475) beslöt man sända Uppsalakaniken Ragvald Ingemundsson till Rom för att hos påfven, utan hvars tillstånd ett universitet den tiden ej kunde upprättas, utverka bifall till det fosterländska företaget. Man lyckades ock, ty 27 febr. 1477 utfärdade Sixtus IV en bulla, hvari han gaf sitt bifall till, att ett "studium generale" (medeltidens namn på universitetet) upprättades i Uppsala efter mönster af det i Bologna med rätt att undervisa i teologi, kanonisk och borgerlig rätt, medicin och filosofi samt att utdela akademiska grader inom dessa vetenskaper. Och därpå utfärdade ärkebiskopen och hans lydbiskopar, Sten Sture och 23 världsliga riksråd 2 juli s. å. det ännu i behåll varande fundationsbrefvet, som beviljade det nya universitetet samma privilegier som det i Paris, ej som det i Bologna, som påfven föreskrifvit; man fann förmodligen de aristokratiska formerna i det förra mera passande för våra förhållanden än de demokratiska i Bologna. 7 okt. s. å., således på den dag, som bar det enda svenska helgonets, Birgittas, namn, öppnades universitetet i närvaro af ärkebiskopen, Sten Sture och riksrådet. Någon fullständigare högskola kunde det ej vara fråga om, då man var hänvisad till de säkerligen ej stora anslag, som kyrkan kunde vara villig att afstå, och då sannolikt tillgången på infödda lärarkrafter ej varit särdeles riklig. Någon egentlig uppdelning i fakulteter har knappast egt rum, åtminstone ser man ej spår af en medicinsk sådan, och den juridiska har troligen ej haft mer än en lärare; öfriga lärare läste nog ömsom teologi, ömsom filosofi, hvilket har fallit sig helt naturligt, då all undervisning hade endast ett mål: att utbilda ungdomen till kyrkans tjänst. Namnen äro kända på 8 lärare; främst står vår förste häfdatecknare, Ericus Olai; endast en lärare har, såvidt man vet, varit utlänning. Undervisningen har, med hänsyn till lärarantalets ringhet, svårligen kunnat motsvara ett verkligt universitets uppgifter. Man tyckes också ej heller ha kommit så långt, att några högre grader kunnat utdelas, utan fått nöja sig med, att den lägre filos. examen, det s. k. baccalaureatet, aflagts; därefter ha lärjungarna, som förr, måst resa utrikes för att fortsätta sina studier och förvärfva de då så ansedda doktorsgraderna. Den unga högskolan fick ej upplefva många årtionden. Af allt att döma har den stilla afsomnat, sedan striden mellan Sten Sture d. y. och Gustaf Trolle skakat kyrkan i dess innersta; den omtalas ej heller vidare efter 1515. Konung Gustaf I tog ej något steg till dess återupprättande; för honom trängde hans hufvuduppgift, den nya svenska statens befästande, allt annat åt sidan, och han har sannolikt ej heller haft fullt klart för sig den stora betydelsen af, att den högre undervisningen hvilade på en nationell grundval. I sig själft skulle ej heller företaget ha varit så lätt i ett tidigare skede af hans lif genom den stora bristen på infödda lärarkrafter, som ytterligare skärptes genom den gamla kyrkans upplösning, men sedan konungadömet väl växt sig starkt, hade den store riksbyggaren ej saknat utvägar att gripa saken an. Många unga män fingo dock i hans tid understöd för att utbilda sig vid Tysklands protestantiska universitet. Först Erik XIV gjorde något åt saken genom att 1566 utnämna Laurentius Petri Gothus (sedermera ärkebiskop) till professor i grekiska och utse ett gammalt kapitelshus för undervisningen, hvarjämte han ställde i utsikt, att flera lärarplatser skulle tillskapas. Johan III ökade lärarantalet med fyra nya, men dessas fasthet i sin protestantiska öfvertygelse förde i den liturgiska striden till deras och universitetets ofärd; det senare stängdes slutligen 1580. Johans kortlifvade försök att ersätta det genom sitt redan 1576 påbegynta collegium i Stockholm (se Collegium regium) fick dock för Uppsala universitets framtid sin stora betydelse genom de utmärkte män, som, sedan de tidigare jesuitledarna aflägsnats, inträdde i dess lärarstam, såsom Nicolaus Olai Bothniensis, Petrus Kenicius, Ericus Jacobi Skinnerus. Mot slutet af sin regering hvälfde Johan III planer på att återställa universitetet i Uppsala; de