förverkligades dock först, när hertig Karl fattat rodret. Statens och den svenska protestantiska kyrkans intressen möttes här. Det var ock Uppsala möte, som tog initiativet genom en framställning till hertigen, och 1 aug. 1593 undertecknade han med 8 riksråd den urkund, som återupprättade universitetet och anordnade lön för 3 teologer och 4 professorer i filos. fakulteten; påföljande 2 aug. inrättades ett kommunitet (se d. o.), som skulle ge 40 studenter bostad, föda och kläder (detta indrogs 1637). Två år senare, 15 mars 1595, utfärdade hertigen och rådet privilegier för högskolan och ökade lärarantalet med ännu en professor (i medicin), hvarpå i följande april månad 64 ynglingar högtidligen undergingo den s. k. depositionsceremonien (se Deposition 2) och inskrefvos som studenter. Universitetets verksamhet och betydelse blefvo dock i Karls tid mindre, än man kunnat vänta; hans egen häftighet, tidens svårigheter och ej minst inre slitningar förlamade utvecklingen. Fejden mellan den storvulne Johannes Rudbeckius och hans rikt begåfvade, men karaktärslöse motståndare, Johannes Messenius, upprörde universitetet djupt under Karl IX:s sista och Gustaf II Adolfs första år och slöt med bägges aflägsnande 1613 (se Messenius 1). Med Gustaf II Adolf ingick en ny tid. Hans stora kungagärning återspeglar sig ej minst i universitetets starka utveckling. Genom kungabrefvet af 7 juli 1621 sattes det på en alldeles ny fot. Lärarantalet höjdes till 17, ett för den tiden högst betydande antal, och alla fakulteter blefvo nu en verklighet (dittills hade de juridiska och medicinska funnits mest på papperet). Några år senare betryggade konungen med en frikostighet, som står utan motstycke i historien, universitetets framtid genom att 24 aug. 1624 skänka det en rundlig del af sina egna arfvegods (se Gustavianska arfvegodsen). Betydenheten af gåfvan synes bäst däraf, att lärarna därigenom fingo en riklig aflöning, sådan som de aldrig sedan haft, och att universitetet genom två århundraden existerade ensamt på denna donation, frånsedt tidigare gifna och under Kristina fortsatta mindre tiondeanslag. Den förste akademikanslern, Johan Skytte (sedan 1622) knöt särskildt sitt namn vid universitetet, genom att, efter mönstret af sin kunglige lärjunge, förmedelst en betydande godsgåfva 1622 skapa Skytteanska professuren (se d. o.) i vältalighet och politik. Hans efterträdare (från 1646) rikskansleren Axel Oxenstierna har dock uppenbarligen allt ifrån början varit sin kunglige herres högra hand i alla universitetsfrågor. Honom hade ock universitetet att tacka för sin äldsta grundlag, de s. k. konstitutionerna af 1626, hvilka hvilade på själfstyrelsens grundval. Det drag i dessa, som starkast faller i ögonen, är den egna jurisdiktionen, som kan tyckas oss helt underlig, men då var en lika naturlig som rent af nödvändig förmån. Styrelsemakten skulle enligt lagen vara utskiftad mellan de bägge konsistorierna (Consistorium majus, "Större konsistoriet", och C. minus, "Mindre konsistoriet"), men i verkligheten kom det större att slå under sig nästan hela verksamheten. Rektorsämbetet kom att betyda mindre, än det bort göra, därför att det gick i tur och ombyttes hvart halfår. Af fakulteternas själfständiga verksamhet ser man länge föga, och det dröjde en tid, innan fullt lif ingöts i alla former. Sitt lärarkall skötte den tidens professorer med allvar, och deras vetenskapliga arbete skulle lämnat helt andra spår efter sig, om medel funnits anvisade för offentliggörande af frukterna af deras forskningar. Kristina visade stor välvilja, men kortheten af hennes regering, nyckfullheten i hennes väsen samt framför allt hennes oförmåga att hushålla gjorde hennes insats i universitetets historia mindre, än man kunnat vänta af hennes snille och intresse för bildningens sak. Karl X:s korta regering har lämnat ett varaktigt minne efter sig genom de nya konstitutionerna af 1655, som kommo att gälla i nära tvåhundra år, om ock under tidens lopp modifierade i många stycken genom massor af k. bref. Dessa konstitutioner voro en frukt af omsorgsfulla förarbeten, såväl från universitetets som regeringens sida. I det hela hvilade de på samma grundtankar som sin föregångare, blott att universitetets protestantiska karaktär än starkare utformades. Som lagtext öfverträffa de nya konstitutionerna de äldre, men man saknar i dem den gammaldags patriarkaliska tonart, som ljuder i de äldre. Den största skillnaden mellan bägge framträder väl däri, att Större konsistoriet nu, med undanskjutande af det Mindre, lagfästes som det helas medelpunkt, hvarigenom de ekonomiska frågorna kommo att upptaga dess mesta tid; rektor blef ock föga mer än ett konsistoriets språkrör. Fakulteterna åter, särskildt den teol. och filos., började föra ett själfständigt lif. Lärostolarna på stat voro 1655 17, nämligen 4 i teol. fakulteten (3 i exegetik med kyrkohistoria, 1 i dogmatik), 2 i jur. (1 i svensk och 1 i romersk rätt), 2 i med. (1 i terapi och kirurgi, 1 i anatomi och naturvetenskap) och 9 i filos. (däraf 2 i latin, 1 i grekiska, 1 i orientaliska språk, 1 i historia, 1 i teoretisk och 1 i praktisk filosofi, 1 i astronomi och 1 i matematik); som den adertonde professorn tillkom Skytteanus i vältalighet och politik. Kapitlet om ungdomens lif och tuktan undergick kanske den starkaste förändringen. Med förvåning ser den, som känner den kommande utvecklingen, att i lagen af 1655 förbjödos s. k. conventicula nationalia (nationssammankomster); det var dock att kämpa mot strömmen, som vi nedan få se. Den tid, som följer intill enväldets genomförande (1680), fick i ej ringa grad sin prägel däraf, att den lysande, men svage M. G. De la Gardie var kansler och att den snillrike, men obändige O. Rudbeck d. ä. hade sin höge förmans öra. De starka slitningar, som däraf blefvo en följd, inverkade ej fördelaktigt på det inre lugnet och stundom ej heller på arbetet, som dock i det hela ej saknade lif och styrka. Enväldet återställde lugnet, men verkade ock i längden något förlamande, i det att själfstyrelsen alltmer inskränktes genom administrativt förmynderskap och tankefriheten allt starkare fick känna trycket af teologernas intolerans, som fann stöd å högre ort. Karl XI var dock en rättvis och för universitetet faderlig regent, han skyddade det mot hemsökelser af den reduktion, som han annars skonslöst genomförde, och hans frikostighet hade man att tacka för den dyrbara om- och påbyggnaden af Gustavianum. Stora nordiska kriget under Karl XII återverkade i mer än ett afseende försvagande på universitetet. Detta kom att sakna den omvårdnad och jämna tillsyn från ofvan, som den lärda