Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsala universitet - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
republiken väl behöfde; alla, så lärare som lärjungar,
trycktes af krigets nöd, och i Uppsala stegrades
bekymren särskildt genom den förfärliga brand,
som 1702 lade större delen af staden i aska. Det
saknades solsken i denna period af universitetets
lif, och detta har återverkat på arbetsglädjen. Mot
slutet af Karl XII:s tid hotades universitetet med
ett slag, som kunnat bli ödesdigert för hela dess
framtid. Den olagliga skatteköpsförordningen
af 1717 skulle, om den hunnit genomföras, ha
beröfvat det eganderätten till dess jord och därmed
undergräft dess ekonomiska bestånd; man lyckades
dock efter Karl XII:s död omintetgöra verkningarna
af våldsåtgärden. – Resultatet af det vetenskapliga
arbetet under storhetstidehvarfvet kan synas oss
skäligen ringa och ha en väl stark teol. anstrykning,
men detta arbete tog ju sin karaktär af tiden
själf. Redan det att Sveriges folk då satte in
hela sin kraft på att skydda den evangeliska läran,
måste försäkra den teol. vetenskapen om företräde
framför hvarje annan, äfven om detta företräde ej
varit ett arf ända från medeltiden, men härtill
kom hos oss, att vid denna tid undervisningen
hufvudsakligen måste afse att utbilda lärjungarna
för kyrkans och skolans tjänst; statstjänsten och
krigets värf erbjödo i jämförelse härmed ej stora
utsikter. Detta teologiens principat återverkade
dock menligt på den friare forskning, som nu ville
bryta sig väg, särskildt inom naturvetenskapen. Och
trycket förde till skarpa konflikter, ytterligare
skärpta genom enväldets intolerans. I den ryktbara
Cartesianska striden 1686–89 framträdde motsatsen
mellan de bägge tidsströmningarna synnerligen
skarpt. Vetenskaperna ha dock ej saknat märkliga
representanter i tidehvarfvet. Bland teologerna lysa
J. Rudbeckius d. ä., Laurentius Paulinus, J. Elai
Terserus, J. Svedberg m. fl. Inom juridiken äro de
stora namnen färre, helt naturligt, då fakulteten
räknade blott 2 professorer; J. Loccenius blef dock
svenska rättsvetenskapens fader, och K. Lundius knöt
sitt namn till förarbetena på 1734 års lag. Inom
medicinen, som då omfattade äfven naturvetenskapen,
framträdde J. Franckenius, vår farmakologis stamfar,
den snillrike O. Rudbeck d. ä., stor som anatom
och botanist, men ej mindre hemma på otaliga andra
fält, läkarna P. Hoffwenius, A. Drossander och
L. Roberg. Bland filos. fakultetens representanter
intar J. Schefferus obestridt första rummet som
historiker och lingvist; på förra området möta vi
dock äfven J. Loccenius och E. Benzelius d. y.,
på det senare polyhistorn L. Norrmannus, bland
matematiker intar A. Spole ett aktadt rum. Under
1600-talet kallades stundom utlänningar att bekläda
en lärarstol. Den siste var E. Obrecht, skytteansk
professor 1694–97.
I ett afseende stodo den tidens lärde, med alla
svagheter i öfrigt, långt framom senare tiders, ej
minst vår, nämligen i karaktärernas manlighet. De
voro ock söner af en stor tid och förverkligade, hvad
Axel Oxenstierna satte som mål för universitetets
lärjungar, att deras sinnen skulle "tidigt vinna den
lyftning, som hoppet om stora gärningar gifver". – Hos
tidens ungdom faller oss kanske först och starkast
i ögonen dess råhet, om hvilken handlingarna ha
åtskilligt att förtälja, men denna råhet var oftast
ett utslag af oskolad naturlig kraft.
Därnäst fäster man sig vid den adliga ungdomens
företrädesställning, som verkar stötande på oss, men
ingalunda gjorde det då. Den var en naturlig följd
af stora fäders bedrifter, stärktes af rikedomen och
adelns fortgående stora insats i samhällsarbetet samt
hölls ytterligare uppe genom omsorgsfull och grundlig
uppfostran. Samtiden fann ock företrädet naturligt;
därom vittnar ej minst, att helt unga ädlingar kunde
väljas till rectores illustres (hedersrektorer)
och presidera i den akademiska senaten.
Under 1700-talet förändrades universitetets karaktär
ej obetydligt, en naturlig följd redan däraf,
att enväldet aflöstes af partitidehvarfvet. Man
fick rätt snart kännedom af, hvad riksens regerande
ständer kunde tillåta sig äfven på undervisningens
och vetenskapens områden. Konstitutionerna af 1655
förblefvo visserligen fortfarande grundlag, ty lika
litet som den af Karl XI 1696 påbjudna revisionen
hann bli verklighet, lika litet förde försöken 1736
och 1772, att efter tidens ändrade skick omgestalta
dem, till något resultat. Af det nya statsskicket
fick man ganska ofta känning, stundom på ett rent
förödmjukande sätt, såsom vid kanslersvalet 1747,
då de regerande hattarna straffade universitetet,
för att det begagnat sin lagliga rätt att fritt
välja kansler. Riksdagen tillät sig stundom att
omskapa professurer eller tillskapa nya, detta dock
alltid på bekostnad af universitetets egna medel;
stundom har den direkt ingripit i tillsättningen af
lediga platser. Ständerväldets upplösande skaplynne
återverkade splittrande och fördärfligt äfven
på den lärda republikens område, som bort vara
förskonadt för politiska farsoter. Gustaf III:s
statshvälfning gjorde visserligen härpå en ända,
men en stark regerings tryck kan stundom bli lika
godtyckligt som ett riksdagspartis. Och Gustaf III
var trots allt sitt snille och sin bildning alltför
nyckfull, alltför sysselsatt med storpolitik och
alltför främmande för det rent vetenskapliga arbetets
art och betydelse för att kunna främja en lugn och
allvarlig utveckling och rätt uppfatta den stränga
vetenskapens kraf. Tjusarkraften i hans person och
de upprepade besöken i Uppsala under senare åren
gjorde honom dock älskad och spredo sol öfver hans
tid och minne. Det följande polisregementet under
hertig Karl och Gustaf IV Adolf verkade åter mera
tryckande än Karlarnas hårda, men rättvisa envälde. –
Under tidehvarfvet 1719–1809 led undervisningen af
det delvis förklarliga, men tämligen godtyckliga
reformnit, som, med den praktiska nyttan som högsta
mål, ville genom pedantiskt reglementerande förvandla
universitetet till en disciplinerad skola. Detta
stod i sammanhang med tidens svaga uppfattning af
den vetenskapliga undervisningens betydelse för en
verklig högskola och med samhällets stegrade kraf
på lämpliga ämnen till statens tjänst. Länge hade
filos. kandidatexamen egentligen varit den enda, som
förekommit vid universitetet; studiernas riktning
där måste till en början i hög grad bestämmas af,
att kyrkan och skolan nästan uteslutande utgjorde de
områden, på hvilka den studerande ungdomen hade att
i framtiden söka sin utkomst. Men ämbetsmannaväldets
utveckling öppnade nya banor för de unge, och för
att betrygga statstjänstens behof inrättades först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
