hofrätts- och så civilexamina (1749, 1750). Deras tillkomst inverkade förryckande på studiernas art, i synnerhet sedan anciennitetsprincipens införande gjort till en nödvändighet att söka komma så fort som möjligt från universitetet och in i statens tjänst. Brådskan sänkte studienivån, och universitetet led däraf både i sin verksamhet och sitt anseende. -- Ehuru staten ännu ej bidrog med ett öre, vidgades lärarantalet under detta tidehvarf. Genom enskilda donationer tillkommo Borgströmianska i privatekonomi (1759) och Kalseniska i teologi (s. å.), och på riksdagens befallning skapades 1750 en professur i fysik och en i kemi, hvartill 1774 kom en i anatomi genom Gustaf III:s anordning. Dessa platser öfverlefde tidehvarfvet; helt kortvariga åter blefvo en professur i praktisk juridik (först för E. J. Fick 1747--60 och därpå för O. Rabenius 1766--72) samt en i svensk statsrätt 1761 (för N. Risell), som Gustaf III efter revolutionen skyndade att afskaffa. Något längre lif fick den lärostol i vitterhet, som han 1785 inrättade för bibliotekarien J. F. Neikter och som efter dennes förflyttning till Skytteanska professuren öfvertogs af P. F. Aurivillius, vid hvars död 1829 den indrogs. De yngre lärarnas antal växte betydligt under tidehvarfvet. Adjunktsinstitutionen, som under 1600-talets förra hälft funnits blott i filos. fakulteten, utvidgades genom konstitutionerna af 1655 till alla, ökades på 1700-talet, tack vare naturvetenskapens stigande betydelse, med nya (1 observatör, 1 laborator, 1 demonstrator m. fl.). 1809 var antalet 14. Docenterna, som börjat sporadiskt framträda mot 1600-talets slut, blefvo allt flera och stego 1809 till ett antal af 22. -- Universitetets vetenskapliga verksamhet, som i detta tidehvarf vidgades öfver allt flera områden, antog därunder en ny karaktär. Polyhistorernas tid var förbi, hvarje vetenskap kräfde sin man helt, och arbetet bar därför rikare och själfständigare frukter. Vissa snillen bröto nya banor, och deras namn spredo glans äfven utom Sveriges gränser. Det var egentligen matematikens och naturvetenskapernas starka utveckling, som förde till detta resultat. Teologien stod stilla, hvilket i vetenskapens värld betyder detsamma som tillbakagående. Och dock hade denna fakultet fyra professorer, ofta förstärkta med en femte, ja fick 1754 en sjätte i den Kalseniska; Gustaf III indrog också två af dem under senare år. Bland märkligare teologer bör S. Ödman nämnas. Juristerna, som voro blott två och hade att svara för så många discipliner, hade svårare att motsvara vetenskapens anspråk, i synnerhet sedan riksdagen 1740 i sin nitälskan för landets materiella utveckling förvandlat den ena platsen till en professio juris oeconomiæ et commerciorum och lagt hela den återstående ofantliga arbetsbördan på den andre professorn. Den nyskapade platsens innehafvare, A. Berch, var dock en förträfflig lärare, hans kollega D. Solander likaså. Bland de efemäre professorerna förvärfvade O. Rabenius ett lysande namn. Medicinen, som vid tidehvarfvets början omfattade äfven all naturvetenskap, redde sig i förstone illa. O. Rudbeck d. y., en man med stora gåfvor och mycken lärdom, särskildt på naturvetenskapens område, förlorade sig i dimmiga filologiska spekulationer, kollegan L. Roberg kunde, trots stora insikter och lefvande intresse, ej ensam bära bördan. En ny tid gick in, då (1740) N. Rosén tog medicinen i sin hand och (1741) den snillrike Linnæus, "princeps botanicorum", ställdes vid hans sida. Fakulteten uppvisar sedan sådana namn som läkarna S. Aurivillius och J. G. Acrel, anatomen A. Murray och botanisten K. P. Thunberg. Inom filos, fakulteten fingo humaniora afträda första platsen åt de exakta vetenskaperna. Astronomien och matematiken representeras af A. Celsius, S. Klingenstierna, D. Melanderhielm, F. Mallet; fysiken invigdes af Klingenstierna, på sitt område en värdig medtäflare till Linné; inom kemien, utbruten liksom fysiken ur medicinen, märkas J. G. Wallerius och den mångsidige samt snillrike T. Bergman. (Om utvecklingen af deras institutioner se ofvan, sp. 1247 ff.) På den humanistiska sidan intog J. Ihre, den svenska språkvetenskapens egentlige grundläggare, främsta platsen. Äfven orientalisten K. Aurivillius bar ett stort namn. På de klassiska språkens område gingo de högt förtjänte P. Svedelius och J. Floderus ej upp mot dessa. E. M. Fant gjorde sig ett namn som historiker; den snillrike J. F. Neikter plöjde äfven detta fält, men framför allt litteraturhistoriens och etnografiens; den fysiska geografien bearbetades af T. Bergman. Filosofien, länge kväst efter Cartesianska striden, tryckt och påverkad af teologien, förde länge en vegeterande tillvaro och lefde mest på utländskt långods, tills D. Boëthius och den genialiske B. Höijer skapade en själfständig svensk spekulation. -- Föreläsningarna fingo alltmer vetenskaplig karaktär, om de ock länge bundo sig vid det från den klassiska språkundervisningen lånade sättet att utgöra en kommentar till något arbete af en stor auktoritet. Mot århundradets slut blefvo de dock allt själfständigare, såsom fallet länge varit på de exakta vetenskapernas område, betingadt af deras natur. Disputationsväsendet spelade en stor roll vid undervisningen, och ungdomens andel i författarskapet var betydande. Äfven en ej ringa del af de s. k. exercitiedisputationerna var frukt af ungdomens själfständiga arbete; gradualdisputationerna voro det alltid. Om dem alla, så professorernas som studenternas, gällde i början, att man väl mycket såg på deras formella sida, särskildt skickligheten att skrifva och tala på latin, som ju var vetenskapens internationella språk. Och med ämnesvalet var på 1600-talet ej så noga, hvilket sådana titlar som "De draconibus" ("Om drakarna"), "De gigantibus" ("Om jättarna") nogsamt ange. Med 1700-talet inträder häri en förändring, och äfven i studenternas egna disputationer var innehållet ej sällan af värde. För mången professor var exercitiedisputationen ofta det enda sätt, hvarpå han kunde delge världen frukten af sina forskningar. -- Examensväsendet förblef efter civilexaminas införande tämligen orubbadt, om ock olägenheten af, att den blifvande filos. kandidaten skulle examineras i alla fakultetens ämnen, redan då ej undgick uppmärksamhet. -- Promotionernas utbredning till alla fakulteter vittnar om studiernas utveckling. I förra tidehvarfvet hade de egentligen förekommit endast inom filos. fakulteten (och detta reguljärt alltifrån dess första år, 1600) och inom den teol., där de ej heller voro så sällsynta (den första 1617), men den teol. doktorsvärdigheten representerade i regel blott kunglig nåd, utan att examina eller specimina