Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 1099-1100 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Welser, släkt - Velsk och Velskland - Welsscher Belchen - Velt, Gabriel - Velten - Velten, Johannes - Veltheim, Fr. Ad. von - Welti, Emil - Welti, H. - Veltlin - Velton - Weltrichia - Weltschmerz - Velt-Skarstind - Velum

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

på tre fartyg under befäl af Ambrosius Dalfinger
(d. 1532), som 1528 eröfrade prov. Carácas i
Venezuela, hvilken familjen till 1555 styrde som
pantlän under kejsaren. Bartholomeus W:s broder Frans
W. (f. 1497, d. 1572) hade en för sin skönhet berömd
dotter Philippine W. (f. 1527, d. 1580), som 1557 i
hemlighet förmäldes med ärkehertig Ferdinand, andre
son till sedermera kejsar Ferdinand I. Ärkehertigens
förtörnade fader höll strängt på äktenskapets
hemlighållande och på att Ferdinand för sig och sina
barn skulle afstå från all arfföljdsrätt. Philippine
upphöjdes emellertid med sin familj af sin gemål
till friherinna von Zinnburg (l. Zinnenburg) och
erhöll stora gods i Tyrolen, där hon residerade på
slottet Ambras invid Innsbruck. Hennes äldste son,
Andreas (f. 1558, d. 1600), blef 1589 biskop af
Konstanz och 1591 biskop af Brixen samt kardinal
("kardinalen af Österrike"); han var 1598—99
ståthållare i Nederländerna. Den yngre sonen,
Karl (d. 1618), blef markgrefve af Burgau. Anton
W:s sonson Markus W. (f. 1558, d. 1614) blef 1592
rådsherre i Augsburg, 1600 kejserligt råd och
stadsstyrelsens föreståndare. Han hade i Italien
fått en lärd uppfostran, åtnjöt stadgadt rykte
som polyhistor, skref en fornbajersk historia,
Rerum boicarum libri quinque, och utgaf 1591
delar af den s. k. Peutingerska kartan (se Peutinger).
Släktens köpmansverksamhet gick
mot 1500-talets slut tillbaka, och handelshuset
gjorde 1614 bankrutt. Augsburggrenen af släkten
utdog 1797, en i Nürnberg bosatt släktgren 1878,
men en till Ulm öfverflyttad släktgren, som
1713 fick riksfriherrlig värdighet, fortlefver
ännu. Från släkten W. räknar familjen Welser von
Welsersheimb, ehuru ej obestridt, sin härstamning. —
Jfr A. Kleinschmidt, "Augsburg, Nürnberg und ihre
handelsfürsten im 15. und 16. jahrh." (1881),
W. Böheim, "Philippine W." (1894), Ehrenberg,
"Zeitalter der Fugger" (2 bd, 1896), och V. Häbler,
"Die überseeischen unternehmungen der W." (1903).
V. S—g.

Velsk och Velskland. Se Valland.

Welsscher Belchen, berg. Se Belchen.

Velt, Gabriel. Se Stierncrona.

Velten [fe’l-], industrisamhälle i Brandenburg, vid
Havel, 18 km. n. om Spandau, 7,464 inv. (1905),
Lergodsindustri, maskintillverkning.
A. N—d.

Velten [fe’l-], Johannes, tysk skådespelare och
teaterledare, f. 1640 i Halle, d. 1692, tog 1661
magistergraden vid universitetet i Leipzig och
bildade 1668 ett i Tysklands teaterhistoria
berömdt skådespelarsällskap, som 1685 blef
sachsisk hoftrupp och småningom genom förbättring af
spelsättet och repertoaren (bl. a. genom uppförandet
af öfversättningar från Molière, Corneille och
Calderón) lyfte den tyska teatern från dess medeltida
ståndpunkt. Med sin trupp besökte V. flera af
Tysklands större städer. Efter hans död öfvertog hans
änka ledningen af sällskapet, som fick privilegium
äfven i Polen och upplöstes först omkr. 1712. Att den
tyska trupp, som på 1690-talet tillbragte flera år i
Stockholm, skulle — som några svenska teaterforskare
haft skäl att antaga — ha varit V:s, har genom senare
upplysningar visat sig högst osannolikt. Däremot vet
man säkert, att fru V. med sällskap spelade i
Köpenhamn 1707. Se härom J. Paludans uppsats i
"Samlaren" 1890.

Veltheim [felthajm], Fr. Ad. von. Se Putbus.


Welti, Emil, schweizisk politiker, f. 23 april
1825 i Zurzach, kantonen Aargau, d. 24 febr. 1899
i Bern, började 1847 verksamhet som advokat i
sin födelsekanton, Aargau, hvilken 1856 invalde
honom, då sedan 1852 president i kretsdomstolen i
Zurzach, i sin regering, där han hade plats till
1866. 1857—66 tillhörde han därjämte ständerrådet
(förbundsrepresentationens ena kammare) och var dess
president 1860 och 1866. I dec. 1866 invaldes han
i förbundsrådet (den verkställande myndigheten inom
Edsförbundet), som han tillhörde till 1892 och där
han en tid var chef för krigs- och sedermera för
post- och järnvägsdepartementen samt president åren
1869, 1872, 1880, 1884 och 1891. Reorganisationen
af det schweiziska försvarsväsendet är W:s verk,
och han inlade stor förtjänst om S:t Gotthardsbanans
tillkomst. Sina planer på de schweiziska järnvägarnas
förstatligande lyckades han ej genomföra. W. egde
som statsman stor organisatorisk förmåga,
var en utmärkt talare och allmänt aktad för sin
redbarhet. Ett monument öfver honom restes 1903 i
Aargau. Jfr H. Weber, "Bundesrat Emil W." (1903).
(V. S—g.)

Welti, H. Se Herzog, Emilie.

Veltlin [felt-]. Se Val Tellina.

Velton, pseudonym. Se Plechanov, G. V.

Weltrichia, paleobot., ett till Bennettitales (se
d. o.) hörande fossilt växtsläkte af mesozoisk
ålder. Namnet används för att beteckna en viss form
af reproduktionsorgan, som erinra om Williamsonia (se
d. o.). Weltrichias blad voro troligen af Otozamites’
typ (se Otozamites).
T. G. H—e.

Weltschmerz, ty., "världssmärta", världsleda, det
själstillstånd, som härrör från den pessimistiska
öfvertygelsen, att icke sällhet, utan lidande
och smärta äro hvarje kännande väsens oundvikliga
lott. Världssmärtan, äkta eller tillgjord, har i
betydande mån satt sin färg på litteraturen under
förra delen af 1800-talet och funnit typiska uttryck
genom skalder sådana som Byron, Heine och Leopardi.

Velt-Skarstind [-tinn], fjälltopp. Se Jotunfjeldene.

Velum, lat., duk. 1. I katolska kyrkan beteckning
för olika i kulten använda kläden: skulderduk,
som prästen använder, när han bär sakramentet;
liten duk omkring ciboriet i tabernaklet; den duk,
hvarmed kalken täckes; i Ryssland den duk, hvarmed
den exponerade hostian ibland täckes. Se Braun, "Die
liturgische gewandung" (1907). — 2. Tyg, utspändt
för att dämpa solljuset i utställningslokaler. —
3. Anat. V. palati. Se Gomsegel. — 4. Bot. Se
Agaricus,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>