område var ungefär hälften så stort som det nuv. reg.-omr. Arnsberg. Då riksbiskopsstiftet Köln 1801 sekulariserades, tillföll hertigdömet W. enligt riksdeputations-hufvudbeslutet 1803 Hessen-Darmstadt som ersättning för dess besittningar på vänstra Rhenstranden, som förenats med Frankrike. Genom Wienkongressen lades hertigdömet W. till Preussen. -- 2. Fordom konungarike, vasallstat till franska kejsardömet, emellan Elbe och Rhen, bildades af kejsar Napoleon genom dekret 18 aug. 1807 och bestod af hertigdömet Braunschweig, Kur-Hessen (med undantag af Hanau och Katzenelnbogen) samt de preussiska områdena Altmark, Magdeburg, Halberstadt, Hildesheim, Goslar, Quedlinburg, Eichsfeld, Mühlhausen, Nordhausen, Paderborn, Minden, Ravensberg, Münster och Stolberg-Wernigerode jämte några hannoverska och sachsisk-thüringska landskap. 38,100 kvkm.; nära 2 mill. inv. Napoleon gaf konungariket åt sin yngste broder. Jérôme, som blef medlem af Rhenförbundet och gjorde Kassel till sin hufvudstad. Författningen, som denne genast utfärdade (15 nov. 1807), var bildad efter den franska, likaså landets administrativa indelning. Genom kejsarens oupphörliga anspråk, genom underhållet af en talrik stående här och icke minst genom slöseriet vid Jérômes lysande hof råkade finanserna snart i ett tröstlöst läge. I mars 1810 ökades W:s område med en stor del af Hannover, men redan i slutet af året måste det till Frankrike afträda större delen af det nyvunna området jämte Osnabrück och Minden, så att W. därefter hade en areal af 45,427 kvkm. med 2,065,000 inv. Jérômes välde stod på så svaga fötter, att det 1813 ej behöfdes några allvarsamma strider att spränga hans rike. Redan före slaget vid Leipzig fördref i slutet af sept. 1813 en rysk här under Tjernisjev konung Jérôme från Kassel och förklarade konungariket för upplöst. Jérôme återvände visserligen snart med franska trupper, men blott för att vid underrättelsen om Napoleons nederlag vid Leipzig för alltid (26 okt. 1813) lämna sitt land, sedan han låtit bortföra allt värdefullt från slotten och t. o. m. en del af museets skatter till Frankrike. Två dagar efter hans aftåg inryckte ryssarna i Kassel, och kort därpå återgingo de olika delarna af konungariket till sina forna egare. 1 o. 2. A. N-d. Westfaler. Se Sachsare. Westfaliska dialekten. Se Fornsachsiska. Westfaliska freden kallas den fred, hvarigenom Trettioåriga kriget (se d. o.) afslöts 1648. Namnet har uppstått däraf, att fredsunderhandlingarna fördes i städerna Osnabrück och Münster, hvilka vid denna tid båda hörde till Westfaliska kretsen af Tyska riket. Efter långvariga preliminära förhandlingar hade det bestämts, att fredskongressen skulle taga sin början i Osnabrück och Münster II (g. st.) juli 1643. Detta beslut blef dock ej verkställdt. Först i mars 1644 ankommo de franska sändebuden till Münster, och 27 mars s. å. höll svenske ambassadören, friherre Johan Oxenstierna, sitt högtidliga intåg i Osnabrück. En mängd obetydliga tvister bidrog dock att ännu ett år förhala fredsverket. Torstensons seger vid Jankow (1645) gaf ändtligen större fart åt underhandlingarna. Sändebuden från de olika tyska ständerna samt från Venezia och Spanien ankommo; och slutligen i nov. 1645 anlände kejserlige ministern grefve Max v. Trautmannsdorf, då underhandlingarna på allvar började, i Osnabrück mellan kejsaren å den ena samt de evangeliska ständerna och Sverige på den andra sidan, i Münster mellan Tyska riket och Frankrike. I territorialfrågor, där det huívudsakligen gällde ersättningsanspråk af riket, höllo Sverige och Frankrike tillhopa och understödde hvarandras fordringar, men i de religiös-kyrkliga tvistefrågorna tog Sverige alltid parti för de tyske protestanterna, hvilka hade Sverige att tacka för många för dem lyckliga bestämmelser, under det att Frankrike mera gynnade de katolska riksständernas, i synnerhet Bajerns, yrkanden. Kejsaren stod så godt som utan anhängare. Liksom han i de religiösa frågorna under Sveriges tryck måste göra alla de eftergifter, som han i det långa kriget sökt undvika, så måste han äfven i rikets politiska angelägenheter lämna ifrån sig nästan alla de befogenheter, som han dittills egt. Freden undertecknades i Osnabrück och Münster lördagen 14 (g. st.) okt. 1648 (jfr fig. 1--3). -- De förnämste diplomaterna i den stora fredskongressen voro följande. Sverige representerades af friherre, under kongressens lopp grefve Johan Oxenstierna och Johan Adler Salvius, hvilka sinsemellan voro personliga ovänner och därigenom ibland skadade de svenska intressena (se Adler Salvius). Till svenska legationen hörde ock residenten i Münster Schering Rosenhane och legationssekreteraren Mattias Mylonius (Biörenklou). Frankrikes ombud voro grefvarna C. d'Avaux och A. de Servien, äfven de personliga fiender, hvarför den franska regeringen som principalgesant förordnade Henri d'0rléans, hertig af Longueville, hvilken dock h. o. h. leddes af d'Avaux. Kejsarens förnämsta ombud var grefve Max. v. Trautmannsdorf. Honom närmast i rang voro Ludvig af Nassau och Joh. Max. v. Lamberg, men i inflytande stod näst honom doktor Isak Yolmar. Af de tyska ständernas ombud må nämnas Bajerns: friherre v. Haslang och doktor J. A. Krebs, Brandenburgs: Joh. von Saynund Wittgenstein, Sachsens: hofråden Pistorius och Leuber, Lüneburgs: doktor Jakob Lampadius. Fredsmäklare voro påflige legaten Fabio Chigi (sedan påfve under namnet Alexander VII) och venezianen Alvise Contarini. Spanien och Nederländerna voro representerade endast i Münster, det förra landet genom grefve Guzman de Peñaranda, det senare genom Adrian Pauw och Jan van Knuyt. Äfven Schweiz, Toscana, Mantua, Savojen, Portugal, Polen och Siebenbürgen (de båda senare länderna dock blott tidtals) hade ombud vid kongressen. Af Europas mera betydande makter saknades sålunda -- utom Ryssland och Turkiet -- endast England och Danmark. Kongressen var Europas första allmänna fredskongress. De viktigaste punkterna i freden voro 1) Religiösa bestämmelser: full likställighet (æqualitas exacta mutuaque) för båda religionernas riksständer, i öfverensstämmelse hvarmed Augsburgiska religionsfreden af 1555 bekräftades och utsträcktes att gälla äfven för de reformerta ständerna. Med hänsyn till de andliga godsen bestämdes efter långa strider 1 jan. 1624