f)f) Vestìbularapparaten 00 huset den lilla passagen mellan porten mot gatan och atriet; i modern betydelse en praktfullare förhall eller förstuga till ett palats, till ett museum eller till en annan ansenligare byggnad (jfr Tamburl). - 2. Anat. Se Hörselorgan, sp. 286, och (om vestibulum oris) Mun, sp. 1312. - Vestibulär, som har afseende på innerörat (vestibularapparaten, se d. o.). Vestibul?rapparaten (se Yestibul), anat., är en del af innerörat (se Hörselorgan, sp. 286-287) och består af sacculus, utriculus och båggångarna, allt delar af hinnlabyrinten, omslutande endolymfan samt omslutna af perilymfan, som i sin tur utåt begränsas af labyrintkapseln. Medan innerörats of riga parti, snäckan, innerverasaf den gren af hörselnerven, som kallas nervus coch-learis och som förmedlar hörselintryck från innerörat till hjärnan, innerveras vestibularapparaten af hörselnervens andra gren, nervus vestibularis, som från innerörat till hjärnan förmedlar intryck om hufvudets läge och rörelser, d. v. s. ett slags jämviktsorgan. Detta jämviktsorgan är hos människan och de högre djuren föga utveckladt och spelar därför som sådant ringa roll. medan det hos lägre djur. särskildt fåglar, är långt mera utveckladt och torde vara det viktigaste organet för jämviktens automatiska upprätthållande. Yesti-bularapparatens fysiologi har studerats sedan nära 100 år. Flourens konstaterade under förra hälften af 1800-talet, att experimentella lesioner af båggångarna åtföljdes af små hastiga förskjutningar i ögonens ställning, s. k. nystagmus (se d. o.), och att denna nystagmus regelbundet egde rum i ett plan parallellt med den skadade båggångens. Purkinje (1825). som studerade verkningarna af snabba rotationer af människor, fann, att under och efter rotationen nystagmus och svindelkänsla inställde sig och att resultatet växlade med förändringar af hufvudets ställning. Han kände ej vestibularapparatens roll i detta experiment, men fastslog, att det retade organet måste finnas i hufvudet. Först Ménière (1861) konstaterade, att sjukdomar i innerörat åtföljas utom af öronsus och hörselnedsättning äfven af svindel och nystagmus, en symtomkomplex, som efter honom kallats Ménières sjukdom (se d. o.). Senare ha många fysiologer (Ewald, Ereuer och Högyes m. fl.) lämnat viktiga bidrag till kännedomen om detta organ. Inom den praktiska medicinen kom labyrintfysiologien först sent till nytta. En mängd öronläkare i olika länder hade gjort isolerade iakttagelser om labyrintsjukdomar, och Janssen (Berlin) hade framlagt en omfattande erfarenhet på ett för dåtida förhållanden högst förtjänstfullt sätt, utan att dock ökad klarhet hade vunnits. Först med Robert Bárány (1906) klarnade frågans grundlinjer i ett enda slag. Som många öronläkare före honom observerade han, att ut-spolning af ett öra ofta medförde svindel och nystagmus, t. o. m. nystagmus af en viss bestämd typ. Af en tillfällighet kom han att observera, att vattnets temperatur härvid är det af-görande. Använder man spolvätska af lägre än kroppstemperatur, erhålles en viss nystagmus, öfver kroppstemperaturen, en nystagmus af rakt motsatt riktning. Fortsatta observationer visade snart, att hufvudets ställning var en lika väsentlig faktor vid detta försök som vattnets temperatur, öm under försöket hufvudets ställning ändrades 180° framåt eller bakåt, slog befintlig nystagmus om i sin egen motsats. Därmed var förklaringen gifven: afkylning af yttre hörselgången afkyler också båggångarna, därmed tenderar den afkylda endolymfan att sänka sig, och denna minimala strömning utlöser retningseffekten. Uppvärmning ger motsatt effekt. Med detta försök har Bárány infört en enkel, pålitlig undersökningsmetod af största kliniska värde. Yestibularapparaten kan retas äfven på andra sätt - rotation af försökspersonen vid olika hufvudställningar, förändringar i trycket på vestibularapparatens vägg, galvanisk ström - metoder, som också fått stor praktiskt klinisk användning, väsentligen genom Báránys arbeten. När vestibularapparaten retas, inställer sig emellertid icke endast nystagmus, utan man kan äfven iakttaga rörelser hos den retade individen, s. k. reaktionsrörelser, samt en hel serie subjektiva symtom, såsom skenrörelser hos observerade föremål, känsla af rotation hos försökspersonen, illamående, kväljningar och kallsvett m. m., tillsammans bildande den s. k. vestibulära symtomkomplexen, också känd under namnet öronsvindel 1. vridsvindel. Af dessa symtom äro reaktionsrörelsarna de kliniskt mest betydelsefulla. Bárány har visat, att de tidigare kända vestibulära jämviktsrubbningarna - fall eller falltendens - alltid ega rum i den retade båggångens plan och i den långsamma nystagmusfasens riktning och att fallets riktning helt bestämmes af hufvudets ställning. Förändring af hufvudets ställning förändrar alltså på lag-bundet sätt fallriktningen, ett förhållande, som pålitligt skiljer jämviktsrubbningar af vestibu-lärt ursprung från alla andra. Dylika reaktionsrörelser uppträda äfven i samtliga leder och samtliga extremiteter. Låter man en försöksperson, medan vestibulär retning pågår, med slutna ögon utsträcka en arm i viss riktning eller röra armen i riktning af en fast punkt af kändt läge (Báránys pekförsök), afviker armen på lagbundet sätt från målet i den långsamma nystagmusfasens riktning och i dess plan, en afvikelse, som. likaledes lagbundet, ändrar riktning vid förändring af hufvudets ställning, öm ingen vestibulär retning pågår, gör den normale försökspersonen i allmänhet ingen afvikning alls (Boivie m. fl.), i hvarje fall under inga omständigheter en konstant sådan. För att förklara dessa intressanta och komplicerade förhållanden har Bárány tänkt sig, att i lillhjär-nans bark finnas centra, genom hvilka kroppens muskulatur hålles i en viss spänning, tonus. Man måste tänka sig 4 dylika centra för hvarje särskild led, för tonus uppåt, nedåt, inåt och utåt. Retas ett dylikt centrum, kommer det att öfver-vinna sin antagonist, och extremiteten "pekar fel" i det retade centrums riktning. Skadas eller för-störes ett centrum, besegras det af sin antagonist, och extremiteten pekar fel i motsatt riktning. En dylik retning sker vid hvarje retning af vestibularapparaten, en skada eller förstöring bl. a. vid vissa sjukdomar i lillhjärnan (abscess, tumör m. fl.). Báránys teori har redan styrkts af många auktorer och många iakttagelser, och hans pekförsök, ännu i sin linda, synes lofva mycket för