95 Wetar-Vetenskap 96 Genom sin fulla visshet skiljer sig vetandet från förmodan, mening och antagande, genom sin objektivitet från tro. (Jfr Kunskap, Sanning, Tro, Kationalism, Empirism, Visshet.) S-c. Wetar, den största af Sydvästöarna (se d. o.). Wet-dock [>e7t då'k], eng., våt docka, handelsdocka. Se Docka 5. Vete. Se H v et e och därmed sammansatta ord. Ve;tehinen. Se Mytologi, finsk, sp. 168. Ve^eli. finsk namnform. Se V e t i 1. Vetenskap, log., systematiskt vetande (se System och Vetande). Vetenskapen är det högsta uttrycket för människans sträfvan efter klarhet och sanning genom att bringa enhet och sammanhang i sitt medvetande. Detta söker hon vinna genom af tankelagarna ledd användning af sitt förstånds kategorier (se Kategori), framför allt substans-, orsaks- och ändamålsbegreppen, på det i hennes erfarenhet gifna verklighetsinnehållet. Planmässigt vidgar hon genom iakttagelse sin erfarenhet, och dess innehåll underkastas ständig bearbetning till allt större klarhet med korrigerande af de hvarandra motsägande föreställningarna och ett allt djupare besvarande af frågorna hvad, hvarför och hvartill. Redan barnens frågvishet med sådana spörsmål innebär ansatser i den riktning, som hos det utvecklade tänkandet blir upphofvet till vetenskap. Det är emellertid ej blott hennes klarhetsbehof och sanningsbegär, som drifva henne härtill, utan i första hand det praktiska lifvets kraf. För att få makt of ver verkligheten måste man lära känna denna och dess lagar. Därför börjar ock förståndsbearbetningen af erfarenheten, långt innan det ännu är tal om verklig vetenskap. Till en början tillgriper man lösliga analogier och fattar naturorsakerna i likhet med människan själf. Åskan och blixten fattas då som yttringar af vredgade gudamakter. Det ovanliga bringas på det sättet i samband med en grupp af välbekanta företeelser, och man tycker sig därigenom ha fått en förklaring. Detta är det mytologiska åskådningssättet under det mänskliga tänkandets barndom. I skarp motsättning häremot framträder sedan den vetenskapliga forskningen, hvars förfaringssätt kan åskådliggöras t. ex. genom astronomiens historia. Apollonios och Ptolemaios sökte förklara planeternas egendomliga rörelser på himlahvalfvet i förhållande till fixstjärnorna genom att anta, att planeternas banor voro kretsar, hvil-kas medelpunkter återigen beskrefvo kretsformiga rörelser omkring den stillastående jorden. Åtminstone något så när kunde på detta sätt det skenbart regellösa i planeternas rörelser föras tillbaka till en föreställd lagbundenhet. Men fullständigt passade icke fakta in i detta antagande, och de "epicykliska" banorna bildade ännu ett alltför inveckladt helt för att tillfredsställa behofvet af enkelhet och klarhet. I förhållande härtill gjorde Coppernicus ett oerhördt framsteg, då han fattade solen som planetsystemets medelpunkt och antog, att äfven jorden kretsade omkring denna. I ett slag bröt därmed klarhet in i det förut oöfver-skådliga virrvarret. Sedan Kepler fullständigat kännedomen om himlakropparnas rörelser, lyckades Newton bringa dem in under en rent allmän natur- lag, tyngdlagen. Keplers lagar kunde genom matematisk analys härledas ur denna enkla formel. Äfven planetrörelsernas faktiska afvikelser från dessa lagar fingo nöjaktig förklaring; och himla-hvalfvets hemligheter bragtes i det intimaste samband med våra enklaste och mest hvardagliga erfarenheter. I detta exempel ur vetenskapernas historia framgår tydligt skillnaden mellan vetenskapen och å ena sidan det hvardagliga uppfattningssättet och å den andra alla mytologiska förklaringar. Hvardagsuppfattningen lämnar ett kaos af sammanhanglösa erfarenheter eller knyter åtminstone dessa endast tillsammans i helt korta kedjor, som inbördes ej hänga ihop. Vetenskapen sträfvar däremot att göra kedjorna längre och längre, om möjligt att binda all erfarenhet tillsammans till ett enda helt med bevarande af den största möjliga enkelhet i sammanbindningen på alla punkter. Vetenskapen är sålunda en storartad tillämpning af hvad Mach och Avenarius kallat "tänkandets ekonomiska princip". Till skillnad från det mytologiska uppfattningssättet utmärkes vetenskapen af sin kritiska försiktighet i förklaringarna. Den är på vakt mot fantasiens gyckelspel och de lösliga analogiernas lockelser. Den sträfvar att ständigt behålla fotfästet på erfarenhetens mark och rörande alla behöfliga antaganden utanför denna betrakta dem som hypoteser (se Hypotes), som ej användas som annat, innan de på det strängaste verifierats under pröfning af alla instanser och jämförelser med andra förklaringsmöjligheter. Idealet vore, att alla kunskaper sammanslötes i ett enda helt, en universalvetenskap, som omfattade allt mänskligt vetande. Och i tänkandets barndom möter oss ock försöket till något sådant i den äldre filosofien. Men i samma mån som vetandet blir mera omfattande, utsöndra sig ur detta olika specialvetenskaper med endast ett relativt inbördes samband med hvarandra. Orsakerna därtill äro af tvåfaldig art. Det ena skälet är, att förr eller senare kunskapsmaterialets rikedom öfverskrider det omfång, som kan öfverblickas och behärskas af en individs tänkande. Vetenskapen blir då ej längre den enskildes, utan mänsklighetens, - resultatet af ett mångförgrenadt samarbete, inom hvilket den enskilde vetenskapsmannen tar föregående generationers arf och för sin del endast kan göra sig till verklig fackman inom ett mycket begränsadt område. I våra dagar går denna specialisering dslvis mycket längre än till särskiljandet mellan de olika ämnen, som man plägar beteckna som särskilda vetenskaper. Så äro de fleste historiker fackmän vanligen blott öfver en begränsad period af historien, inom ett visst lands historia eller en viss sådan gren af historien, såsom politisk historia, kyrkohistoria, konsthistoria o. s. v. Och på samma sätt inom andra vetenskaper. Det andra skälet är att söka i vetenskapens föremål, den i erfarenheten gifna verkligheten, som är af mångfaldigt olika art, så att de vetenskapliga problemen och metoderna för deras lösning bli för olika verklighetsområden så olika, att det blir svårt att slå bryggor öfver från det ena området till det andra. Att ett sådant splittrande af vetenskapen i särskilda discipliner utan genomfördt inbördes samband är en brist och strider mot vetenskapens eget väsen, bör ej förbises.