Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vetenskapssocieteten i Upsala - Vetenskapsstaden - Vetera (castra) - Veteran - Veterani - Veteranigrottan - Veterinär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
första åtgärderna till inrättandet af ett astronomiskt
observatorium och en professur i fysik samt att den
väckt de meteorologiska studierna till lif. F. ö. har
den inlagt stora förtjänster om svenska språket,
lämnat reseunderstöd åt yngre forskare, underlättat
utgifningen af lärda verk och utdelat pris för
uppsatser af matematiskt och naturvetenskapligt
innehåll.
Enligt de 1872 sanktionerade statuterna består
societeten af 50 svenska och 100 utländska medlemmar
samt ett obestämdt antal hedersled. Dessa indelas
i tre sektioner, en för fysik och matematik,
en för naturalhistoria och medicin samt en
för historia och arkeologi. (I jan 1921 har
Vet. soc. hemställt hos K. M:t om stadfästelse å
ändring i stadgarna, afseende ökning af antalet
svenska ledamöter från 50 till 60.) Societetens
ordf. väljes för ett år. I öfrigt skötas societetens
angelägenheter af en sekreterare, en skattmästare
och en bibliotekarie. Dess äldsta boksamling är
numera införlifvad med universitetsbiblioteket,
och i societetens lokal förvaras nu endast
de lärda sällskaps handlingar, som societeten
erhåller i utbyte mot sina egna. Se J. H. Schröder,
"K. vetenskaps-societeten i Upsala" (1845), O. Glas,
"Essai sur la Société royale des sciences d’Upsal
et ses rapports avec l’université d’Upsal" (1877),
och H. Forssell, "Minne af erkebiskopen Er. Benzelius
d. y." (i Sv. akad:s handl. ifrån år 1796", d. 58,
1883). Hn.
Vetenskapsstaden, en i bruk kommen sammanfattande
benämning på en samling vetenskapliga institutioners
byggnader, sinsemellan närbelägna på norra Djurgården,
Stockholm, vid Frescati och Experimentalfältet,
nämligen Vetenskapsakademien, Naturhistoriska
riksmuseet. Nobelinstitutet för fysikalisk kemi,
Landtbruksakademiens museum. Centralanstalten för
försöksväsendet på jordbruksområdet. Skogshögskolan
och Statens skogsförsöksanstalt, hvarjämte dit kan
räknas Eergianska trädgården.
Ve7tera (castra), romersk lägerstad på högra
Ehenstranden midt emot Lippes mynning nära
Fürstenberg vid Eirten, omkr. l,5 km. s. om
Xanten. Gräfningar, som pågått sedan 1905, ha
bragt i dagen åtskilliga minnesstenar och mindre
föremål, härrörande från officerare och soldater vid
olika legioner, som där varit förlagda under hela
romerska kejsartiden. Platsen var först en öppen
operationsbas, för offensiv mot germanerna, sedan
fästning. Jfr bl. a. von Veith. "Vetera Castra mit
seinen umgebungen" (1881). J-C.
Veteran (lat. veter?nus, af veftus, gammal), gammal
och bepröfvad krigare; uttjänt soldat; i tjänsten
grånad man; den som är gammal och erfaren i utöfningen
af ett ämbete, en konst, vetenskap e. d. Se vidare
Yeterani.
Veter?fli (lat., plur. af veter?nus, gammal,
d. v. s. som länge varit med om något), gamla
och bepröfvade krigare, i motsats till tirones
(de yngre rekryterna). Ordet brukades ock mycket
ofta om soldater, som redan tjänat ut. För att
försörja sådana och belöna dem för gjorda tjänster
upprättades kolonier eller vidtogos utdelningar
af jord. Sulla samt efter honom Julius Cæsar,
Öctavianus och Antonius anvisade på sådant sätt
åt afskedade soldater landområden, som de er-höllo
genom konfiskation af motståndares egendom. Under
kejsartiden försörjdes veterani genom mili-
tärkolonier i provinserna. Det förekom ej
så sällan, att afskedade veteraner vid
krigstillfällen kallades under fanorna,
naturligtvis icke emot sin vilja. Sådand
benämndes evocati ("uppbådade"). Jfr Vexillum.
R. Tdh.*
Veteranigrottan. grotta vid Donaus vänstra strand, 22
km. s. v. om Gamla örsova,, belägen där floden, endast
260 m. bred, bryter sig genom det trånga passet vid
Kasan. Grottan är 15 m. hög och rymmer 400 personer;
den behärskar fullständigt Donau. Sitt namn har den
erhållit efter general Veterani. som 1691 lät en af
sina underbefälhafvare hålla den besatt och försvara
den under 45 dagar mot turkarna. A. N-d.
Veterinär (lat. veterin?rius, af veterina, lastdjur,
dragare), Djurläkare, en i konsten att bota sjuka
husdjur utbildad person, som eger rätt att utöfva
sådan sjukvård och att från apotek utfå därför
erforderliga läkemedel. Veterinärvetenskapen,
djurläkekonsten eller läran att förekomma, hämma
och bota sjukdomar bland husdjuren äfven-som
konsten att bedöma husdjurens lämplighet för olika
ekonomiska ändamål, räknar sina anor ända från
historiens gryning. I Egypten, där åkerbruket och
boskapsskötseln långt före vår tidräkning intogo en
hög ståndpunkt, bevara många minnesmärken vittnesbörd
om den uppmärksamhet man redan då egnade åt husdjurens
sjukdomar. Från Egypten kom kännedomen om husdjuren
och deras sjukdomar till Grekland, som blef den
första kulturstat, inom hvilken veterinärkonsten
i egentlig bemärkelse kom till utöfning, om
också hufvud-sakligen som medel att lära känna
människans kroppsorganisation och sjukdomar. Det
forntida Greklands mest berömde läkare, Hippokrates,
egnade sig med framgång jämväl åt djurläkekonsten,
och i Xenofons verk of ver ridkonsten omtalas
äfven en del hästsjukdomar. En betydelsefullare
plats i veterinärkonstens historia intar emellertid
Aristoteles, som gjorde skarpsinniga forskningar på
den jämförande anatomiens och fysiologiens områden
och i sina skrifter äfven lämnar meddelanden om
behandlingen af många husdjurssjukdomar. Af senare
grekiska veterinär-skriftställare må nämnas Diokles
och Erasistratos. Småningom utbildades i Grekland
särskilda fackmän i veterinärkonsten vid sidan
af människoläkare. Sedan romarna eröfrat Hellas,
tillgodogjorde sig dessa de rön och erfarenheter,
som grekerna gjort på det veterinära området. Redan
tidigare var dock djurläkekonsten något känd och utöf
vad bland romarna, som framgår af Varros skrift "Kes
rusticæ". Mera känd är den berömde naturforskaren
Plinius d. ä., som i sin naturalhistoria äfven
talar om husdjurens sjukdomar och botemedlen mot
dem. Forntidens insiktsfullaste och mest praktiske
skriftställare i fråga om djurläkekonsten är dock
Columella, som bragte denna konst till en själfständig
vetenskap och som beskrifver 62 af honom kända
husdjurssjukdomar. Äfven Galenus redogör för en del
sjukdomar hos och operationer på husdjur och omtalar,
hurusom det på hans tid i Rom fanns särskilda lärare
i veterinärkonst äfvensom sjukstallar för arméns
hästar. En annan framstående skriftställare var
Apsyrtus, anställd som fältveterinär vid Konstantin
den stores här och som i "Hip-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
