169 Whip-poor-Will-Whistler 170 psykolog, f. 12 juni 1876 i Danvers, Massachusetts, professor i uppfostran vid Illinois' universitet 1915 och i psykologi vid Carnegie institute of techno-logy (Pittsburg) 1917, har utgett värdefulla arbeten inom sitt fack. Jfr Tes t. Whip-poor-Will [cj?'p-p?a-íui'1], zool. Se Nattskärrorna, sp. 571. Whirlpool, Whirlpool rapids O^lpol]. Se Ni a gar a, sp. 913. Whisky 1. W h i s k e y [>i'ski], eng. Se V i s k y. Whist Oi'st], eng., ett kortspel. Se Vist Whistler [wi7slo], James Abbott Mac Neill, nordamerikansk målare, f. 10 juli 1834 i Lowell, Massachusetts, d. 17 juli 1903 i London, son till en ingenjör, hvilken som järnvägsbyggare vistades i Ryssland med sin familj 1842-49, studerade sedan i tre år vid en militärskola i New York och försökte sig därefter som kartritare, till dess hans konstnärliga anlag förmådde modern att skicka honom till Paris, där han 1855 började studera på Gleyres ateljé. Där delade J. Whistler. (Själfporträtt, ets- ha» siS fffn böria* ning.) mellan målning och etsning. Han lämnade 1859 en oljemålning Vid pianot (en svartklädd spelande dam och en åhörande liten flicka i hvitt) till salongen och fick den refuserad. Men taflan väckte uppseende bland franska konstnärer. W. slöt sig till den krets af oppositionella och sökande målare, som betecknas af namnen Fantin-Latour, Eonvin, Legros och Manet. Jämte flera af dessa och andra sedermera högt ansedda konstnärer blef han åter af visad vid salongen 1863, men s. å. anordnades på kejsar Napoleon III.s befallning vid sidan af den officiella utställningen en "de refuserades salong", och där gjorde hans Ung dam i hvitt (helfig. mot hvit bakgrund) stort uppseende, blef diskuterad och mycket berömd. S. å. flyttade W. öfver till London, där han redan förut vistats flera gånger. Han utställde där dels damporträtt, exentriskt anordnade, med stark dragning åt japanism (Balkongen 1864, Prinsessan från porslinets land 1865) samt s. å. Flicka i hvitt (knäbild, den unga damen står lutad mot spiselkanten framför en spegel; förekom på Stockholmsutställningen 1897). Vid öfver-gången till 1870-talet följde hans båda mest ryktbara verk, porträtten af W:s moder (Luxembourg-museet i Paris) och af Carlyle (museet i Glasgow;, båda i naturlig storlek och helfigur, båda framställda i profil i sittande ställning med en slät vägg som bakgrund; anordningen ytterst enkel, all kraft samlad i uttrycket, i karakteristiken och måleriskt i en mjuk dekorativ sammanställning af ett par dominerande dämpade färger. Närmast efter dessa båda följde två helfìgursporträtt af ett par half-vuxna flickor, två systrar Alexander, högst pikanta i typkarakteristiken liksom i koloriten - den ena målningen kallades "harmoni i grått och grönt", den andra "arrangemang i hvitt och svart". Till detta skede hör äfven en följd stämningar från Thames, dels i etsning, dels i akvarell och olja. Dessa kallades i utställningskatalogerna "symfoni i blått och rosa", "variation i blått och grönt", "harmoni i grått och opal", "nocturne i blått och guld". W. gaí här ett samladt, förtätadt naturintryck, essensen af en stämning, ingen form, uteslutande toner, sammanställda till en musikalisk harmoni, vald med raffinerad koloristisk känsla. Kritiken nedgjorde energiskt och öfverlägset dessa målningar, som gingo stick i stäf mot de moderiktningar som behärskade den tongifvande världen i England, och förklarade målaren vara en humbug. Mycket väsen väckte hans strid med Ruskin 1878, då han stämde denne inför rätta för ett oförsynt tidningsuttalande. Ruskin dömdes att plikta den minst möjliga summa, en farthing (*/2 öre). W. skref då en ljungande broschyr, "Konsten och konstkritiken", där han förnekade kritiken rätt att stifta lagar för konsten. Efter denna urladdning begaf sig \V. till Venezia 1879, där han utförde härliga etsningar och pasteller. Under de följande åren tillkommo nya porträtt, bland dem lady Meux (helfigur i grått och rosa), lady Archibald Campbell (helfigur, i promenaddräkt, mot mörk bakgrund, 1884) samt kort därefter franske författaren T. Duret (helfigur, i frackkostym med en domino i rosa på armen, Metropolitan museum i New York) och violinisten Sarasate (helfigur, arrangemang i svart, museet i Pittsburg; delvis af bildad i art. Sarasate). Fortfarande var W. af den förolämpade engelska kritiken omtalad som en löjlig sensationssökare och charlatan. Alltid stridbar, svarade han med mördande epigram och pamfletter (han utgaf dem samlade 1890 under titeln The gentle art of making ennemies (Konsten att skaffa sig fiender, 3:e uppl. 1903). Vid denna tid hade vinden vändt sig. Han hade åter börjat skicka taflor till salongen i Paris, hans moders porträtt hade där vunnit en lysande segeí 1883, året därefter triumferade han med porträttet af Carlyle, och därefter följde öfriga, i London hånade och föraktade målningar, porträtt och stämningar. Nu blef han erkänd och uppskattad äfven af den engelska konstpubliken, som sadlade om och sjöng konstnärens lof. Bland hans målningar från detta skede, då han åter var bosatt i Paris, märkes porträtt af grefve de Montesquiou-Fézensac, en känd sucietetssprätt (helfigur i frackkostym, bär pälsen på armen, 1894). Sina sista år tillbragte W. i London. I sin tids måleri intar W. en plats för sig. Hans konst är motsatsen till impressionisternas sträfvan till ögonblicklig naturiakttagelse, omedelbart intryck af det sedda. Han söker en melodisk färgharmoni, ett smältande ackord, ett konstnärligt subjektivt extrakt af ett intryck. Ingenting i hans konst är direkt gripbar naturafskrift. Han undviker alla hårda och skärande färger. De personer han afbildat äro omgifna af en viss obestämbar mystik, en egen atmosfär, äro aflägsnade från åskådaren, verka aldrig "liíslefvande", aldrig färdiga att stiga ut ur ramen. Han är aristokratiskt öfverförfìnad och kan vara excentrisk, men detta är långt ifrån regel i hans konst, som vid sidan af