179 White mountains-Whitlock 180 1777), ett i såväl kulturhistoriskt som rent historiskt hänseende mycket intressant arbete, något själfbelåtet i tonen, men rikt på goda person-karakteristiker. Efter sin återkomst till England nödgades W. efter en konflikt med Cromwell 1655 af gå från sitt ämbete som sigillbevarare. Han bröt dock ej helt med Cromwell, ledde 1656 förhandlingarna med Sverige om en handelstraktat och erbjöds s. å. att ånyo som brittiskt sändebud besöka Sverige. W. insattes dec. 1657 i Cromwells öfverhus, blef j an. 1659 åter sigillbevarare, och maj s. å. valdes han af det återinkallade s. k. "rumpparlamentet" till medlem af det återupprättade statsrådet, som af ven erbjöd honom en sändebudspost i Sverige. Efter restaurationen (1660) drog han sig alldeles tillbaka till privat-lifvet. Utom nyss nämnda arbete efterlämnade han bl. a. Memorials of the english affairs or account of what passed during the reign of Charles I till the Restauration (1682) och An-nals, värdefulla, ännu outgifna samtidshistoriska anteckningar. Jfr E. K. Whitelocke, "Memoirs biographical and historical of Bulstrode W." (1860). J. N. (v.fl--g.) White mountains [ωai't mauntins], "Hvita bergen", en till Alleghanybergen (se d. o.) hörande bergsträcka i nordamerikanska staten New Hampshire, ö. om Connecticut river, bära de högsta topparna (Mount Washington 1,917 m.) i nordliga delen af systemet. De utmärkas för storartade naturscenerier och besökas mycket af sommargäster. Sedan 1869 går en järnväg upp till toppen af Mount Washington. A. N-d. White-oak OäYt áù'k], H vi t ek, löt. Se Ek. White paper [>áYt péYpe], eng.,"hvitt papper", officiellt aktstycke, som förelägges engelska parlamentet. Jfr Blå böcker. White pine |>áYt páYn], bot. Se Weymouth-tallen. White plains [ωai't plei'ns], stad i nordamerikanska staten New York, nära mynningen af Hudson-floden, mellan denna och Long Island sound, eg. en förstad till New York. 23,331 inv. (1917). 28 okt. 1776 besegrades Washington vid W. af brittiska trupper. A. N-d. White river [ωai't ri'və], "Hvita floden", namn på flera floder i Nord-Amerikas förenta stater, af hvilka må nämnas 1. Biflod till Mississippi, rinner upp på Ozarkbergen i norra Arkansas, flyter först åt n. ö. in i staten Missouri, böjer sedan af mot s. ö. och flyter åter in i Arkansas samt faller ut i Mississippi, 23 km. of vanför mynningen af Arkansas river, med hvilken floden genom en särskild arm står i förbindelse. Dess längd är omkr. 1,300 km.; den är segelbar till Batesville i Arkansas. -- 2. Biflod fr. v. (80 km.) till Wabash i Indiana, bildas genom föreningen af East fork (400 km.) och West fork (485 km.), flyter hufvudsakligen åt s. v. och faller ut i Wabash nära Mount Carmel. Yid den till Martinsville segelbara West fork ligger Indianapolis. -- 3. Biflod till Missouri i South Dakota, upprinner i nordvästligaste Nebraska, flyter sedan åt n. ö. in i South Dakota, där den snart ändrar riktningen till rent östlig, hvilken den bibehåller ända till mynningen. Längd 530 km. W. flyter genom det egendomliga erosionslandskapet "Bad lands" (= "Mauvaises terres"). Liksom andra floder i denna trakt har W. högst oregelbunden vattentillförsel och är icke tjänlig till flodfart. 1--3. A. N-d. White Står line [wäYt sta7 läì'n]. Se Ångf ar-tygslinjer. Whitgift [>irtgift], John, engelsk ärkebiskop, f. omkr. 1530 i Great Grimsby, d. 29 febr. 1604 i Lambeth, son till en köpman, blef 1563 teol. professor i Cambridge, tog verksam del i universitetsstatuterna 1570 och blef kort efteråt vice kansler, 1571 domprost i Lincoln och 1577 biskop af Wor-cester. I läroafseende var han kalvinist, men fäst-höll därjämte ifrigt vid episkopalsystemet. Till sitt väsen afvek han ock så långt som möjligt från puritanismen, harmonierade mera med Elisabets renässansanda och ansåg som statsman, att det fordrades en enhetlig anglikansk kyrka för att motstå faran från Rom. Så gick han mycket intolerant och hårdhändt fram mot puritanismen lika väl som mot katolikerna, i synnerhet sedan han 1583 blifvit ärkebiskop af Canterbury. Redan som professor i Cambridge hade han (1570) medverkat att därifrån fördriíva professor Cartwright (se d. o.). 1583 skedde genom honom rekonstruktioner (1583 -93) af Höga kommissionen (se d. o.) nästan till ett protestantiskt inkvisitionstribunal liksom till en permanent myndighet för kyrklig lag och ordning. Mot honom riktades Martin Marprelate-traktaterna 1588 -89 (se Marprelate-striden). Han fäste vid sig som kaplan R. Bancroft, stödde R. Hcoker och förberedda så den anglikanska kyrkans fulla utgestaltning. W:s Collected works (jämte biografi) utgåfvos af J. Ayre i 3 bd 1851-53. Se W. F. Hook, "Archbishops of Canterbury" (1875), och R. G. Usher, "The reconstruction of the english church", bdl (1910). Hj. H-t. Whitleykommittèn |>i'tli-], en 1916 i England tillsatt kommitté för det fredliga ordnandet af förhållandena mellan arbetsgifvare och arbetare efter världsfreden, hvilken i sina mycket uppmärksammade små betänkanden förordade en form af s. k. industriell demokrati med industriråd sammansatta af representanter för de båda parterna i tre instanser, nämligen dels industrivis (joint industrial councils] för hela landet, dels distriktsvis, dels driftsråd inom hvarje enskildt industriföretag (work committees]. Kommitténs ordf. var underhusets vice-talman (sedan 1911) bomulls-industriidkaren John Henry Whitley (f. 1866). Whitlock [vi'tt-], Anna, grundläggarinnan af Stockholms nya samskola (Whitlockska samskolan), f. 13 juni 1852 i Stockholm, dotter till den för kvinnornas fromma kraftigt verksamma, praktiskt anlagda fru Sofia W., född Forsgrén (f. 1827, d. 1920, Fredrika Bremerförbundets första sekreterare och mångåriga styrelseled.), började sin verksamhet som lärarinna vid Adolf Fredriks folkskola i Stockholm (1869--70), var 1870--72 privatlärarinna i Finland, aflade afgångsexamen vid Högre lärarinneseminariet (1875) och gjorde studieresa till Schweiz, Italien och Frankrike (1876--78). Hemkommen upprättade hon sin egen skola (1878), ur hvilken 1893 utvecklades ofvannämnda, med dimissionsrätt sedan förlänade samskola. Som dennas föreståndarinna har hon sedan varit verksam ända till 1918 och därunder utöfvat en banbrytande verksamhet för kvinnobildningen i vårt